Förstörda tänder för livet?

Vi har ett äldre barn (med permanenta tänder)  hemma emellanåt som en slags stödfamilj. H*n har inte haft det lätt och hygienen har varit kraftig eftersatt, och tänderna ska vi inte tala om,borstat av dom lite lätt nån dag då och då. Nu när h*n börjat få lite ordning på livet och börjat landa så börjar h*n även bry sig och intressera sig för sitt yttre,och naturligtvis även tänderna. H*n har inte ont i någon tand,men jag misstänker endå att det finns hål (konstigt annars?),och tandläkare ska bokas,men h*n är så fruktansvärt rädd och orolig inför kommande besök,dels för att H*n skäms,och dels för beskedet att det är kört,senast i går så vart h*n väldigt upprörd och ledsen. Jag har lovat att följa med dit,men h*n vill gå in till tandläkaren själv,och jag ska vänta i väntrummet. 

Nu är frågan vad vi kan vara beredda på. H*n har som fickor runt varje tand,tandpetaren går ner en rejäl bit,och h*n kan liksom ta nageln och "glappa" på tandköttet mot tanden. Tandköttet har även dragit sig tillbaka en bra bit,handlar om flera mm från där det "ska" sitta. GÅR det ens att rädda tänderna,eller är det bara att vänta på att dom blir sämre och trillar ur (krasst sett). Finns det någon specialtandkräm/munskölj vi bör använda? Bör h*n peta tänderna både morgon och kväll,eller bara på kvällen? Nu har vi kommit så långt så att det inte störtblöder vid ALLA tänder varje petning,men visst är det nån tand här och var...  H*n frågar mig väldigt mycket om tänder och sånt,men jag har inget svar själv...