Diagnos som ursäkt ?

Jag är inte min diagnos! Jag fick en diagnos. Jag är inte sjuk pga hur jag är. Jag är sjuk pga hur du är.
Du mobbade mig och stötte ut mig när jag var liten. Du kallade mig fula ord. Du slog mig och våldtog mig. Du misshandlade mig. Låste in mig och torterade mig. Du övergav mig när jag som mest behövde dig. Du tog och förstörde allt.

Så vem är "du"? Du är min barndomskamrat, du är min klasskompis, du är mannen jag mötte på väg hem från discot, du är mitt X, du är min syster, min kollega, min mamma.  Du är så många....

Sen har du mage att ifrågasätta min diagnos? Varför jag inte har ett jobb, varför jag isolerar mig, varför jag aldrig ler och bara skakar av mig allt som om ingenting hänt och går vidare i livet.

Jag skyller inte på min diagnos. Jag skyller på DIG!

Jag har inte en sjukersättning, jag har ett livslångt skadestånd. Men det kommer inte i närheten utav vad jag i grunden är värd som människa. Inga pengar i världen kan ge mig tillbaka en fin barndom, tillit till andra människor, lycka och hopp om kärlek och sann vänskap.