Diagnos som ursäkt ?
Jag har adhd 3 barn o jobb. Jag måste ta samma ansvar för hem jobb o barn o inköp p handling som min man, om inte mer eftersom jag är hemma mer.
Jag kan inte strunta i städning o matlagning för att jag har adhd, det måste göras. Sedan att man kan hitta saltet i kylskåpet är så det kan bli. Min man har lärt sig att le över att hitta saker på fel adress. - Det kan bli så säger så säger jag. -Nej det BLIR så säger han o mig till sig o pussar mig i halsen.
Jag har lärt mig att anpassa livet. Jag har snygga boxar o lådor ( en i varje rum) där jag lägger allt viktigt eller småsaker jag inte vet vart jag skall göra av. Då hamnar all oerda i ytan iaf i en o samma yta i en liten låda och man vet oftast vart man skall leta istället för hela rummet. Sedan är det klart det kan hända att jag tar bilnycklarna för att åka iväg och barnen är klädda och så lägger jag ifrån mig dom då den där vanten ramlar av på mini och jag kommer på en annan sak att göra också och så får jag springa o leta i sista minuten vart tusan jag gjorde av nycklarna. Det är ju mindre roligt men jag jobbar på det.
När jag var ung kunde jag bli väldigt arg när jag var arg ( är 35 nu) men har lärt mig tygla mig. Jag vill vara resobanbel när jag diskuterar. Min 7 åring med adhd har dock svårt att bara resobanbel och kan bli gnällig.
Jag skyller inte på min adhd. Jag gör så gott jag kan och försöker hela tiden bättra mig.
Men jag skulle bli ledsen om någon trodde jag försökte skylla på min diagnos.