Gick 11 dagar innan jag fick ta bort min dotter med acrani (OBS! Långt!)

Hej! Samma sak har hänt mig nu. Jag har tagit den första tabletten idag, det upptäcktes på RUL i onsdags. Så nej, inte 11 dagar, men 6 blir det. Och sjukhuset klantade sig också när det hände, vi blev runtjuvarna och ingen verkade riktigt veta vad de skulle göra. Sen skulle de ringa tillbaka till oss, men det missade dom, och hade det inte vart för att jag ringde upp och frågade vad som hände så hade ansökan till socialstyrelsen inte kommit in i tid och då hade vi fått vänta rn vecka till (!). Och sen i onsdags har jag känt sparkar hela tiden, oerhört psykiskt påfrestande. Som tur är fick vi kontakt med en riktigt bra kurator i torsdags och hon kommer fortsätta följa oss genom det här så det känns bra. På tisdag blir jag inlagd. Hoppas att du mår bättre nu?! Kram

Fiiaaa

Äldre 21 Jan 09:57

#6

Zophia89 skrev 2015-01-21 09:04:46 följande:

Jag bara kände att jag va tvungen att skriva här. Jag är i samma situation är i v 19 o måste ta ett avgörande besked fall han i magen ska få födas in i ett sjukt liv eller om vi ska avsluta en graviditet. Har en frisk dotter den innan på 1 1/2 åro hon gör att de är lättare att ta sig upp på morgonen. Men Fan va tungt allt är. Man är så ledsen o känner sig så himla nere.

Våran efterlängtade lilla böna så händer något sånt här. Hur resonerar ni, jag känner bara att jag vill verkligen inte vara den som får bestämma om mitt barn ska leva eller inte. Men de vet inte hur länge barnet kan över leva efter minst 4 operationer. Vi köper bara tid eftersom hjärtat är så pass dåligt så kommer de att ge upp. Transplantation på en sån liten är omöjligt då så små hjärtan knappt finns :'(

De gör så himla ont i mig! Vill någon kanske skriva mail, någon som befinner sig i samma situation? Min mail är Zophia89@gmail.com

Jag vill först verkligen beklaga det som ni går igenom! Det är skit att det ska behöva hända.

Jag har tyvärr inga bra råd att ge dig, för oss var det så klart att vår älskade lilla mini aldrig skulle kunna leva utanför min mage, så för oss var valet ganska självklart, eftersom det handlade om att förkorta lidandet. Det har nu gått en vecka sen förlossningen och jag kan bara säga att varje dag känns det lite bättre. Det allra värsta var dagarna efter beskedet innan vi kunde börja avbrytandet, att gå runt de där 6 dagarna och känna sparkarna där inne var hemskt! All styrka och kärlek önskar jag er nu! Kram

Fiiaaa

Äldre 21 Jan 23:35

#10

Vi tänker nog försöka igen direkt efter att mensen kommit tillbaka, men kanske inte ta det så jätteseriöst första månaderna. Jag räknar med att det kanske ändå kommer att ta några månader till ett halvår, och jag tror egentligen att det vore bäst så att vi hinner läka ordentligt själsligt. .

Fiiaaa

Äldre 22 Jan 11:50

#13

Jag håller med on orättvisan i det! Känns helt sjukt! Det tänkte jag redan när jag fick missfall första gången i v 10. Här har man gjort allt. Inte tittat åt möglelostar, inte ens vågat smaka en mun på middagsvinet som de andra drack, knappt vågat ta en värktablett, funderat på om det verkligen var ok att den alkoholfria ölen hade 0,5%... Och sen ser man en höggravid rökande tjej på stan. Hör om barn till missbrukare som far illa...

Och här står vi, utan barn, har så mycket kärlek och ge och håller på att längta ihjäl oss. Det finns ingen rättvisa, världen är tyvärr inte rättvis. Det ser vi ju varje dag på nyheterna. Det finns ingen anledning till att det just hände oss. Vi hade otur. Det är alltid nån som har otur. Den här gången var det vi... Nästa gång är det någon annan. För nästa gång tänker jag fasiken ha med mej en levande älskad bebis hem!!

Enligt alla läkare och barnmorskor jag träffat så är det ok för oss att försöka igen efter en mens. Så vi kör nog igång direkt. Men det kan säkert bero på olika faktorer. Bäst att du frågar:)

Stor kram till er allihop som tvingats vara med om det här! Så sjukt jäkla värdelöst! Men vi fixar det. Livet är hårt mot de hårda

Fiiaaa

Äldre 23 Jan 10:05

#15

ellisellinor skrev 2015-01-23 07:21:45 följande:

Detta var en mycket givande tråd för mig att läsa. Tack för att ni delar med er! Jag har precis gått igenom en liknande situation och jag ver inte hur jag ska finna styrkan till att återgå till mitt jobb. Har varit sjukskriven i två veckor och jag är inte ok.

Vi tog ett svårt beslut i v. 20 om att avbryta graviditeten då vår lilla hade missbildning i tarmen samt downs syndrom. Vi tror att vi besparade henne mycket lidande men tankarna går fram och tillbaka om vi verkligen gjorde rätt. Jag födde en välskapt liten flicka och vi hade henne hos oss, höll om henne och sörjde henne. Jag har mått så dåligt efteråt och sorgen är stor. Känslorna är svåra att hantera och jag vet inte om jag har rätt att sörja detta lilla barn som inte var färdigt.

Hej!

Jag beklagar verkligen att du också har varit med om detta, men varmt välkommen till tråden. Som sagt, även fast man egentligen önskar att ingen skulle behöva vara med om något sånt här så är det ändå ganska skönt att hitta fler med samma erfarenhet att få stöd från, man känner sig mindre ensam och konstig på det sättet. Ni tog ett beslut för som såvitt ni kunde förstå var det bästa för er lilla flicka. Så ni gjorde rätt! Håll fast vid det! Och det är klart du har rätt att sörja! Ni har ju förlorat ett barn.

Jag avbröt pga acrani för 1,5 vecka sen. Var då i vecka 21. Jag tycker ändå att jag under omständigheterna mår ganska ok, även om det går i vågor och kommer svackor. Jag är sjukskriven 1,5 vecka till, fick totalt 3 veckors sjukskrivning efter avbrytandet, och då hade jag redan varit hemma nästan en vecka sedan beskedet, och innan det var jag julledig i nästan 3 veckor, så det känns som att jag inte har jobbat på en evighet. Jag har verkligen delade känslor om det där att gå tillbaka till jobbet. På ett sätt ser jag fram emot att få något annat att fokusera på. Samtidigt är jag rädd att gå in för hårt just för att kunna glömma och riskera att typ gå in i väggen istället. Det blir såklart lite jobbigt att träffa alla kollegor också, men jag tänkte faktiskt försöka ta mig till kontoret någon gång nästa vecka för att ta en fika och träffa några stycken av de närmaste kollegorna iaf för att avdramatisera lite inför starten.

Stor styrkekram till er! <3 <3

Fiiaaa

Äldre 23 Jan 17:23

#17

Zophia89 skrev 2015-01-23 12:53:03 följande:

Jag beklagar de som hänt dig fin familj o dotter. Men de va nog de bästa beslut du kunde ta för henne. Jag kommer inte kunna förstå sorgen fören de är dax för mig, på måndag ska vi träffa läkaren o kuratorn sen på fredag ska socialstyrelsen godkänt allt. Så jag har gått sen i måndags o kommer gå två måndagar till innan de är dags för ett avslut....

De är med blandade känslor jag kommer tillbaka till mitt jobb i slutet av februari. Dels för jag inte vill sjunka genom jorden. Livet måste fortsätta jag har ju en dotter o man att leva tillsammans med. Men man måste få sörja.

Visste ni att ni ville se ert barn? Jag är så rädd att jag kommer ångra mig när jag får se min pojke utanför kroppen. Tror att jag kommer bryta ihop totalt. Finns de någon som valt att inte kolla två sitt döda barn? Jag vet inte om jag orkar de..

Alla här inne skulle aldrig behövt gå igenom de vi alla har gjort men något i mig tackar för att ni finns tjejer. Tillsammans är man stark visst? Jag är så tacksam för att ni delar med er av er sorg o er erfarenhet. Jag sitter mitt i de och är så fruktansvärt rädd för vad som komma skall!

Vi valde faktiskt att inte titta på vårt barn. Vi pratade så mycket fram och tillbaka om hur vi skulle göra. Min svägerska har också förlorat barn halvvägs in i graviditeten, för snart 10 år sen, och de hade valt att inte titta och hade inte ångrat sig. Vi ville gå så obefläckade som möjligt genom hela händelsen, och bestämde mig för att jag ville minnas de lyckliga stunderna med barnet istället, när allt fortfarande var som det skulle, då när jag kände sparkarna och sambon pratade med magen och vi var lyckligast i världen. Vi ville hålla fast vid det minnet istället. Då kallade vi barnet för "Mini" och vi har bestämt att fortsätta göra det, men utan någon officiell namngivning. Vi har valt att kremera separat och sprida askan i minneslunden i vår kyrka, för att kunna gå dit att tända ett ljus och lämna några blommor och minnas de månader vi fick tillsammans med vår Mini och hur lyckliga vi var den korta stunden.

Jag tror inte det finns något rätt eller fel i de här valen. Min uppfattning är att de flesta väljer att titta och hålla i sina barn, och känns det som att man vill det så är ju det rätt såklart. För oss var det rätt att göra som vi gjorde. Vi känner oss lugna och trygga med det beslutet. Jag tror det viktiga är att man känner efter själv och följer sitt eget hjärta. Ingen annan kan tala om vad som är rätt eller fel för någon annan.

Kram

Gick 11 dagar innan jag fick ta bort min dotter med acrani (OBS! Långt!)

INNEHÅLL