Blir det vårdnadstvist om en 12-åring?

En 12-årings vilja borde ju få alla vuxna att lyssna, utan att behöva dra in en massa myndigheter....

Har hon uttryckt att hon vill bo annorlunda? Jag förstår inte riktigt hur du menar. En tolvårings vilja tar mani allra högsta grad i beaktande i tingsrätt och familjerätt.

I första hand bestämmer vårdnadshavarna, dvs föräldrarna. Kan de inte komma överrens får de överlämna beslutet till domstol. Domstolen kommer lyssna på rätt mycket vad 12-åringen vill men andra faktorer påverkar också deras beslut kring boende och umgänge.

I första hand görs en utredning på soc där de tar ställning till om barnet uppvisar så pass mognad så det kan ta ett sånt beslut. Och är bortom påverkan av ene föräldern.
Om man vänder sig dit för t ex samarbetssamtal -de kan även skriva lagligt gällande boende för barnet om det är det man kommer fram till

OM barnet har den mognaden så tas hänsyn till barnets vilja. Därmed inte sagt att barnet får bestämma helt själv. 

Om två föräldrar bråkar så tas ingen hänsyn till saken alls utan då blir det helt enkelt en boende vårdnadsutredning på sedvanligt sätt. Där man då får stämma den andre parten.

Det finns som regel ingen gällande praxis för saker och ting inom soc och familjerätt eftersom det beror helt på från fall till fall -orsak-mognad-samt hur mycket föräldrar bråkar och varför.

Du är alltså den förälder barnet vill bo hos?

Kan du förstå att den andre föräldern kanske har "problem" med att lyssna, för att den kanske blir ledsen?

Jag förstår att en 12-åring vill bestämma själv, och tycker att h*n ska få bestämma själv, men jag tycker att du ska ha förståelse för den andre förälderns eventuella reaktion. Däremot är det inte okej att på något sätt försöka få barnet att få dåligt samvete, så om ni föräldrar kan diskutera utan att h*n hör är nog det bästa.
Men om du har förståelse går säkert diskussionen bättre också.

Är det att 12-åringen helst vill bo hos dig, eller bara slippa flytta runt?

Måste det vara just varannan helg? Varför inte ett fast boende och var sedan hos den andre föräldern när barnet vill, kan vara fast varannan helg men också en vardag lite då och då och en hel vecka ibland etc. När barnet vill och känner för det.

I första läget så pratar ni alla tre om hur barnet vill ha det gemensamt alltså. Går det inte att träffa en ök så får du kontakta soc och boka samarnetssamtal där ni båda går -sen alla tre.

För att få prata med barnet enskilt så måste det finnas en stämning till grund, men det kan se olika ut från fall till fall.

OFTA så kan det vara så att barnet vill testa sin vilja så att säga och då kan det vara bra att som föäldrar hålla ihop men ändå låta barnet bestämma, och ändra sig lite hit och dit vartefter. Det VIKTIGASTE oavsett är att du och pappan kommunicerar och att barnet VET att ni gör det.
Ingen lätt uppgift för ett barn..

Så mitt råd är att ni sätter er ner alla tre och låter barnet hatta som det vill en period. Sen träffas igen efter viss tid.
Får barnet som det vill så brukar det ge sig och falla tillbaka på varannan ve så småningom. ( Naturligtvis förutsatt att inte den ena är helt galen då :) ) 

I familjerätten kan man skriva frivilliga överenskommelser (man måste alltså vara överens) i domstol behöver man inte vara överens. De dömer utifrån vad som anses vara ett barns bästa. En 12-åring blir vanligen lyssnad på i domstolen och man tar hänsyn till dess åsikter. MEN en 12-åring kan göra felval och tex välja att bo mest med den förälder som mår sämst, (missbruk, psykisk sjukdom, våld) och då blir det normalt inte dömt efter barnets vilja ....

Om det handlar om boendet är det onödigt att bryta upp gemensamma vårdnaden. Då är det bara att avtala om nya tidsintervall .....

Fast varför får inte barn bestämma var de vill bo när de är i en familjekonstallation vid 13? Eller varför är de inte ens byxmyndiga från 12-13 i så fall om de kan bestämma var de ska bo?

Låter totalt ologiskt att barn får flytta hemifrån när de är 12 men inte vara byxmyndiga. Tror inte politikerdumskallarna tänkt igenom det hela ordentligt.

I min värld är det vid 18 som mina flickor får bestämma något själva.

Accepterar du det omvända? Dvs att barnet blir heltidsboende hos den andra föräldern och träffar dig vissa helger? Om inte så bör du fundera över det hela en gång till. Vad har flickan för skäl till att bara bo hos dig?

Mår hon dåligt idag och hur yttrar det sig?

Det är långt ifrån säkert att domstolen anser att hon har giltiga skäl. Att den andra föräldern inte låter barnet bestämma anses inte vara ett skäl.

Det beror mycket på skälen. Vissa 12-åringar vill inte vara hos en förälder för att de tycker att föräldern har för stränga regler. Det är inte riktigt skäl för att få bestämma.

Jag har inte tänkt ge dig tips till dottern som hon kan använd sig av om pappan inte accepterar ditt och hennes önskemål. Tyvärr.

De får besluta helt själva när de fyller 18.

Antar att någon redan förklarat att det är barns  MOGNAD  man försöker bedöma.  Alla barn mognar inte just på 12-årsdagen,  eller hur.   Det är troligen ovanligt att 12-åring själv för sin talan i rätten.  Mycket vanligare är nog att rätten får förlita sig på socialförvaltningens vårdnadsutredning. 

Tonåring som själv begär att få uttala sig i rätten får göra det.  Det är starkt att inför båda föräldrarna i den uppsträckta miljön som en tingsrätt är berätta vilken förälder man föredrar.

Som skrivit ovan, vårdnadshavarna bestämmer, går inte det så bestämmer domstolen. Barnet bestämmer aldrig!

En domstolsprocess, som kräver att en vårdnadshavare stämmer, kommer ta tid. Det ska samtal i familjerätten, förberedande förhandlingar, vårdnadsutredning mm innan domstolen fattar ett beslut. Ofta 6 till 12 månader.

Om barnet är tolv år kommer domstolen ta hänsyn till barnets önskemål men även andra saker som varför barnet vill bo på ett visst ställer, hur vårdnadshavarna ser på saken, skola, hemmiljö, nätverk, hur det varait tidigar mm.

För att ta ett övertydligt exempel. Om barnet vill bo hos en förälder därför där få man vara upp sent, slipper göra läxor, fri tillgång till alkohol mm så lär huvudsakliga boendet trots barnet önskemål hamna hos andra föräldern. 

Alltså är det omöjligt att ge någon exakt regel om vad som gäller eller krav på mognad odyl.

Återigen, vad barnet tycker och vill bo styr inte om det blir en domstolsprocess eller inte. Det är vad vårdnadshavarna vill som styr det.

Barn har alltid en förmåga att vilja vara till lags. Det är alltså inte ovanligt att de till ex. mamman, säger att de vill bo mer där, för att de förstår att mamman vill det. Samtidigt säger de till pappan att de vill bo varannan vecka, för att de vet att pappan vill det.
Detta vet man och tar man hänsyn till inom rätt och myndigheter. Men man lyssnar ändå på barnet, om det är fyllda 12 år.

Som en jämförelse, kan man säga att barnet fungerar som ett vittne i en rättegång med föräldrarna som motparter. Vittnet kan ju vara ett tungt bevis, men hur mycket man tar hänsyn till vittnet (barnet) beror på övriga bevis/omständigheter. Man kommer alltså alltid lyssna på barnet, men hur mycket man tar hänsyn till det i slutändan är helt olika.

Hoppas du förstår min liknelse.

Hoppas att ni båda föräldrar kan lyssna till barnet och utifrån hennes önskemål kommer fram till ett passande upplägg UTAN att behöva ta det till domstol. Att ni kan se på det i ett så stort perspektiv. Ni verkar ju ändå veta ungefär vad er dotter vill?

Mina föräldrar skildes när jag var 11 och min syster 8.
I början bodde de nära varandra och vi gick i skolan ungefär mittemellan så då bodde vi växelvis 2v hos varje.
Sen flyttade min pappa till grannkommunen och i början fortsatte vi på samma vis. Men sedan kom våra föräldrar fram till att skolorna var bättre där min far bodde så då fick vi vår fasta punkt där. Vi bodde 3v månad hos pappa och hans nya fru (och två bonus-syskon i samma ålder vilket var jätteroligt) och 1v månad med vår mamma. Ett lite annorlunda upplägg kanske i och med att vi, som dessutom är två tjejer, valde att bo mer hos pappa. Men det var för vårt bästa i slutändan.

Sen har vi alltid varit välkomna vart som helst. Pappas fru hade som sagt också barn så hemma hos dem var vi fyra ungdomar i samma ålder. Alltså kunde det bli lite livat där så ville man ha lugn och ro var det bara att ta bussen hem till mamma (2 mil bort) och göra läxorna där och övernatta i lugn och ro. Det var inga problem.

Det har varit toppen verkligen och även om det var lite "hard feelings" våra föräldrar emellan första åren så tycker jag att de har skött det bra. Det var aldrig någon som stämde den andre till domstol heller utan vi har fått vara med och säga till ibland men det mesta har de bestämt och det är väl så det ska vara. Man kan tycka att vuxna människor borde komma överens men det har jag insett att det inte alltid är så.

I början bodde vi som sagt växelvis med 2v hos varje. Men då bodde de väldigt nära varandra (och nära skolan) så då kunde vi gå emellan. Men efter 1,5-2 år bytte vi skolor och sen efter det, ända tills vi var klara med grundskolan, bodde vi 3v hos pappa och 1v hos mamma. Jag tror att vi fortsatte att vara skrivna hos pappa, även genom gymnasiet. Även om vi var så pass gamla då att då åkte vi ju och sov över hos mamma när vi ville.
Det måste nog ha varit så att vi var folkbokförda hos pappa tror jag för mamma är den som har fått betala underhåll (normalt sett är det väl ofta tvärt om, att pappan betalar till mamman).