Ni som lever i förhållande utan närhet, hur orkar ni?

Jag tycker att du borde gå vidare. Slösa inte mer tid av ditt liv på en man som inte uppskattar dig. Sexet är en sak, men han vill ju inte ens röra dig verkar det som? Hade inte stått ut om jag var du. Levde i mina yngre dar med en man som inte uppskattade mig tillräckligt, sex hade vi men jag var aldrig hans prioritet och han visade aldrig riktig engagemang. Att göra slut med honom var jättetufft eftersom jag fortfarande älskade honom men jag visste att det aldrig skulle hålla. Ett halvår senare träffade jag min man, och han visar med både ord och handlingar hur mycket jag betyder för honom, Varje Dag! Så nöj dig inte Ts, bryt upp o bryt ihop och gå vidare sen. Kärleken finns därute och du förtjänar mer

Hade lämnat förlängesedan om det inte vore för vårt barns skull, vill att hon ska få växa upp med båda föräldrarna.

Har du frågat honom varför han inte vill ha sex med dig? Varför han avvisar dig?

Till att börja med: för egen del har jag insett att det är stor skillnad på närhet och sex. Jag har aldrig haft så lite sex med min parter som de senaste halvåret (är höggravid och mått rätt kasst, så det är av naturliga orsaker). Samtidigt har jag aldrig känns så mycket närhet med min man som nu (han håller om mig i soffan varje kväll, pussar på mig, ger mig uppmuntrande kommentarer, masserar mig när jag har ont osv osv)

Att leva i ett förhållande utan närhet vore helt fruktansvärt. Jag tycker du ska berätta det för din man. Att du saknar närhet. Annars är det nog tyvärr inte annat att göra än att separera. Om inte ni mår bra kommer inte era barn heller göra det så var snälla mot varandra och gör det som är bäst för er.

Det låter märkligt att han skulle stöta bort dig så länge på grund av bråk som varit förut.  Det låter snarare som en ganska dålig bortförklaring från hans sida.

Redde ni ut bråket ordentligt? Är han fortfarande sur på andra sätt? Eller "straffar" han dig bara med brist på sex och närhet? Finns det saker han behöver prata mer om för att kunna släppa det? För antingen förlåter han dig och ni bygger upp förhållandet igen. Eller så går ni isär. Om man förlåter måste man ju släppa det gamla och sluta älta och bestraffa, annars blir det ju outhärdligt!

Saknar han inte själv sex och närhet?  Kan han ha potensproblem men inte vågar tala om det? Onanerar han och har ett sexliv på egen hand, eller är han helt utan sex? Får han det på annat håll?

Det här fungerar inte i längden! Visst vill man att barnet ska få leva ihop med sina föräldrar, men det är ju heller ingen optimal miljö med ett kärlekslöst hem. Ni är ju barnets relationsmodeller...

Har du talat om för honom att du haft tankar på att lämna? Förstår han allvaret? Vad säger han om det?

Jag har sagt en del saker under vårt bråk som sårat honom, det verkar han ha svårt att släppa trots att jag sagt förlåt flera gånger. Han onanerar inte och får inget på annat håll det verkar som att han inte tänker på sex alls. Har sagt till honom att jag funderar på att lämna men han vill avvakta och se om han får tillbaka dom sexuella känslorna för mig och sen älskar han mig och säger att vi är en familj. Han tar inte på sig så mycket ansvar för att vårt förhållande är i botten just nu utan säger att det är lika mycket mitt fel om inte mer.

De håller inte. Han kan inte säga att det är ditt fel och du gör allt du kan för att lösa problemet och han bara skyller på dig och inte är villig till något. 

Ställ ultimatum, antingen går ni i familjeterapi eller så separera. 

Har pratat med honom om familjeterapi men han vill inte prata med en tredje part om våra problem så nu vet jag varken ut eller in :(

Stå ut då. Om 30 år kommer du att förstå att du har slösat bort din livstid på något som inte går att rädda. 
De senaste 9 veckor har jag läst minst 15 trådar här om vad ska jag göra? Vill inte stanna i mitt äktenskap eller ännu värre, vill ha tillbaka mitt ex nu efter 20 år för att jag mår så dåligt just nu. 
Det kan fungera, bara man vet vad man vill och någon gång kommer att agera istället för att skriva hela tiden. Lycka till. 

Vad är det egentligen du sagt till honom under era bråk? Skulle ni kunna testa parterapi? Låter ju ändå som att det finns kärlek mellan er, så skulle definitivt försöka med det innan jag gav upp om jag var du.

[quote=72780898][quote-nick]Anonym (Less) skrev 2014-03-17 12:22:27 följande:[/quote-nick]Har pratat med honom om familjeterapi men han vill inte prata med en tredje part om våra problem så nu vet jag varken ut eller in :( Läste det här först nu. :( Kan du övertyga honom? Om det är parterapi eller att du lämnar honom, vad väljer han då?

Då tycker jag du tar ansvar för ditt liv och separerar.

Han kommer du inte vilja ändra på sig och vill du verkligen leva med en sån som ständigt trycker ned dig ?

Kort och enkelt svar från mig: man vänjer sig efter ett antal år. Faktiskt. Men välj nu om du vill leva såhär.

Min erfarenhet är att om en part inte vill ha någon närhet är det för att de antingen är deprimerade eller mår riktigt dåligt på annat sätt, eller för att de får närhet någonannanstans.

Eftersom det började innan ni fick barn så kopplar du kanske inte ihop det med barnet, men har det att göra med att han egentligen inte ville ha barn utan "gick med" på det? (Detta är inget han bhöver ha delat med dig utan du kan tro att han längtade efter barn lika mycket som du.)

Det låter som att han är riktigt arg på dig och att han inte tycker om dig faktiskt. Säger inte det för att vara elak utan för att det är känslan jag får när jag läser.

Om det ovan stämmer, så kan du fråga mig vadsomhelst för då är jag du 15 år senare. Fortfarande utan närhet - jag har vant mig, och barn får man mycket närhet av. Fortfarande med samme man - vi är bra kamrater och har en fin familj tillsammans, men vi har egentligen inget fungerande parförhållande.

Som sagt, tänkt igenom noga om du vill leva så. (Jag ångrar mig.)

En sak kan jag lova: Att "avvakta och se" är inte rätt metod!! Det som händer är att ni glider isär allt mer. Känslor kommer inte bara tillbaka helt plötsligt av sig självt!

Det låter lite som han tänker straffa dig ett bra tag till genom att dra ut på lidandet och låta dig våndas av skuldkänslor.  Kanske sårade du honom ordentligt, men han måste nånstans ändå bestämma sig för om han kan förlåta dig eller inte.

Antingen kan han inte släppa det som hände, och då är det väl bäst att ni separerar. Eller så förlåter han dig, men då kan han inte samtidigt straffa dig på obestämd framtid. Ge honom ultimatum att tala ut ordentligt en gång för alla. Säg allt det som kanske ännu inte är sagt. Sen får han lov att antingen släppa det och satsa lite på förhållandet - eller gå vidare på egen hand.

Det är inte så att han nånstans njuter av att du kanske fjäskar och kryper lite...? Det kan vara frestande kanske, men i längden kommer det här att bryta ner ert förhållande helt, och så småningom döda era känslor för varandra.

Även om det är du som bär skulden för det gamla, så måste ni hjälpas åt att reparera skadan. Ingen kan ensam hålla liv i ett förhållande, om den andra inte bjuder till ett dugg.

Har du blivit rund om magen under tiden ni varit ihop?