Lämna henne !
Jag måste medge att jag i mångt och mycket håller med Sebbe 77, eller rättare sagt att jag känner igen mig i det han försöker förmedla, En del skriver att det är sorgligt/tragiskt, håller med där också. Men fy f-n vad bra skrivet! Sebbe skriver att vi män är offer - klart vi är. Om jag gör en snabbutredning bland mina manliga bekanta, vänner och arbetskollegor, så känner jag inte till ett enda misshandelsfall eller allt annat skit vi karlar ofta misstänkliggörs för och ibland mer än så. Alla mina manliga bekanta är snälla, goa och ansvarstagande fäder. Likt förbenat har en del råkat illa ut, en del t.o.m. riktigt illa då det varit barn med i bilden.
Jag kan inte garantera att de inte gjort något ont mot sin kvinna i förhållandet, men jag är ganska övertygad om att så inte är fallet. Och jag pratar här inte om några män som kan klassas som flyktiga bekantskaper, utan kompisar jag känt i mer än 40 år, vilket är en bekantskapstid längre än deras respektive lyckats frambringa.
Om jag får berätta lite om min egen situation, så befinner jag mig på randen till separation. Vi har gått i familjeterapi och lyckats identifiera en del praktiska problem som vi kan jobba med och så småningom lösa. De har ned barnuppfostran att göra kan jag avslöja. Jag vill ha ordning och reda och tar konflikterna, men hon vill helst vara kompis med barnen och undvika konflikter om de absolut inte är nödvändiga. Det värsta av allt är att hon aldrig är på min sida, även då jag har rätt, utan tar rollen som tröstade för att på så sätt vinna billiga poäng. Vad som är en nödvändigt konflikt eller ej har hon tolkningsrätt på, eller skall jag säga patent på?
Men när man kliver in i den känslomässiga sfären så har familjeterapeuten tyvärr stått sig slätt. Jag menar, hur skall han få igång en kärleksrelation som varit död i 10 år? Det räcker inte med att säga att vi skall titta varandra djupt i ögonen och kramas utan att för den skull visa att man vill ha sex. Det rådet kunde jag ha fått av min 15 årige son! Det räcker inte alls på långa vägar! Det är som att försöka starta en fission med en tändsticka, Dött är nog dött.
Och visst är jag på randen till att ha dålig självkänsla. Självförtroendet? Jag har nog olovligt bra sådant. Jag borde vara knäckt, men det är jag inte. Jag är tveklöst en överlevare med god självkännedom. Tror inte jag behöver gå till en psykolog, men jag kanske måste prata av mig ordentligt med någon som står mig nära.
Jag skulle kunna skriva en roman om vårt misslyckade förhållande, men jag nöjer mig med att säga att Sebbe har slagit spiken på huvudet vad gäller sexet, belöning, bestraffning och så. Stämmer till 100% i mitt fall. Ville bara säga det. Som det är nu hoppas jag att jag kan kliva ur förhållandet utan att tappa kontakten med mina barn och att jag kan hitta en ny kvinna som är kärleksfull och som ger mer än hon förväntas få tillbaka, precis så som jag själv är. Det är min dröm. Plus att vi håller ihop till det bittra slutet när nu det blir. Man börjar ju bli lite till åren?