Tonårstrots

Tack för svaren.

Nej vi har absolut inte en jargong av att svära till varandra i vår familj. Då hade jag nog inte ens startat tråden
för då hade det varit vardagsmat. Det här är nog första ggn någon säger så till mig i mitt liv.

Ja det är bra att vi är ifrån varandra en vecka så att man orkar med att vara vuxen och hjälten sen.
Tack för påminnelsen.
Och jag behöver vara det, för jag bar mig ju också illa åt mot henne.

Vad gjorde jag då?
Jag kläckte ur mig att hon var väl litet trögtänkt (apropå att hon klev över en jacka som två ggr som låg i trappen som var hennes och gammal och hon gått med på att slänga precis innan, och jag bett henne slänga. "Men vadå, jag fattade inte att det var JAG som skulle slänga den?" , och då kom min dumma kommentar då). Så jag förstår att det jag sa sårade henne väldigt eftersom hon skrev en så hemsk lapp.

Puh.
Men jäklar vad det tog. Det känns som att tiden stannade. Sårad? Ja. Arg? Ja.
Lust att vara hjälte? Nej
Inte just nu i alla fall... morr

Det är väl det den här tråden handlar om egentligen. Att orka vara hjälte när man ser svart.
Nu har vi ju tur för ilskan hinner väl rinna av oss båda eftersom vi inte ses på ett tag, men om hon varit hemma och man hela tiden som vuxen (hur dumt tonåringen än bär sig åt) måste vara den som går efter, tröstar, slätar över, ber om ursäkt, så - i och för sig bär man sig rätt åt - man lär barnet vad som är rätt genom att göra det som är rätt och kan känna sig starkare i det - men man får inte alltid upprättelse tillbaka. Även om det är ett barn vi pratar om så blir relationen litet skev faktiskt. I en situation där båda är sårade tror jag båda behöver upprättelse. Det är därför det är bra att pappan - som är mkt klok och bra - ska medla, för jag tror det behövs denna gång.