Finns det villkorslös kärlek mellan par?

Jag tror att du nu inte känner villkorslös kärlek för att du blivit vuxen och inser att du har ett värde och att du bör stå upp för dig själv. Som yngre blir man lättare beroende och det kanske inte handlar om kärlek utan mer om att man är rädd för att förlora den personen och att man inte klarar sig själv i livet utan honom eller henne. Som äldre vet man att man klarar sig själv och kan också därför ställa krav på att bli behandlad väl i en relation och också våga lämna en relation som inte är bra för en.

Känns inte sunt att älska någon som gör en illa, risken är ju betydligt större att man stannar för länge då.

Men det är klart, känslan av att det är äkta kärlek kanske väger upp, när man ligger halvt medvetslös på sjukhuset. Och då har man kanske ingen kärlek över till så man kan älska sig själv.

Jag vet precis vad du talar om, jag har känt så för en person jag haft ett förhållande med, en enda gång i mitt liv. Det är en kärlek som går över allt annat och som handlar om att man vill den personen väl med hela sitt hjärta. För mig känns också allt annat i jämförelse platt och konstruerat. Jag förträngde den känslan länge, men tillslut gick det inte att leva så. Det handlar inte om att man står ut med att ta massor med skit, snarare tvärtom tycker jag, det handlar om att man kan se en människa som just precis bara en människa med fel och brister och att man trots detta älskar personen. Inte på en självutplånande sätt utan på ett sätt som fyller själen med liv och glädje. Det ger känslan av att kärlek till andra människor (dina barn, den du älskar) är meningen med livet. Kan du inte ta kontakt med personen igen, sån kärlek brukar inte vara ensidig...

Den där villkorslösa kärleken kände jag senast som 34-åring, så jag tror ju knappast att det handlar om att jag inte var vuxen nog då. Jag hade såklart krav på min partner för att stanna i relationen, men min kärlek var inte villkorad för det. Jag slutade ju inte att älska honom för att han betedde sig dumt. Man kan ju välja bort nån även om man älskar denne.

Precis, det är inte ett ohälsosamt beroende där man kliver på sig själv och flyttar gränser så att du mår dåligt för någon annans skull. Det är snarare att man just för att man vet vem man är och kan hålla kvar i det som jag i alla fall kunnat älska villkorslöst. Det är alltså inte villkorslöst på det sättet att man är ett offer. Jag tror inte att en relation som innehåller misshandel och annat innehåller sån kärlek utan den har sitt ursprung i något annat.

Det finns ingen villkorslös kärlek, utom möjligen till ens omyndiga barn.

Jag älskar min man alldeles förskräckligt mycket, men om han misshandlade mig eller vårt barn skulle jag knappast fortsätta göra det. Jag vet att vissa gör det, men det är knappast sunt.

Kärlek är - precis som respekt - något man måste förtjäna. Undantaget gäller yngre barn som sagt.

Man kan bli älskad TROTS fel och brister (alla människor har fel och brister, alla begår misstag ibland osv). Men man kan inte göra vad som helst och ändå räkna med att bli älskad. DEN kärleken är den mest äkta imo.

Exakt så menar jag! Tack för att i förtydligar, det känns så bra att bli förstådd i detta.

Tyvärr kan jag inte ta kontakt med honom igen då jag numera lever i en annan relation och det var mitt ex som gjorde slut med mig och inte tvärtom. Dock så sa han när han lämnade mig att han förmodligen inte kommer träffa nån han passar bättre ihop med än mig. Detta är 2,5 år sedan och han är ännu singel. Vill inte tvinga mig på honom, men min kärlek till honom kommer nog aldrig att dö helt. Den är just nu vilande, men den finns fortfarande och jag drömmer om honom på nätterna. Det vi hade var väldigt speciellt. Jag är övertygad om att han fortfarande känner för mig, men han ville ändå avsluta relationen pga komplicerade omständigheter omkring oss. Jag vill inte lämna alla detaljer i tråden eftersom det är väldigt specifikt, men vi bor inte ens i samma land.

Det är väl så här kanske att det kan vara svårt att tro att den finns om man aldrig har känt den för någon annan än sitt barn tex, eller kanske inte alls.

Håller med "nja 2" mfl. Ingen kärlek är helt villkorslös. Man kan överse med mycket, men inte allt.

Och ja, jag har älskat. Jag skulle inte acceptera vad som helst för det, men kärleken är inte mindre "äkta" för det. Tycker snarare att det låter som fördomar. 

Ja, exakt så tror jag med! Jag hade ingen aning om att det gick att känna så innan jag fick uppleva det själv. Nu vet jag ju att det går, och då bleknar alla andra känslor i jämförelse. Har som sagt starka tvivel på den relation jag lever i idag pga detta. Den mannen vet att jag inte känner villkorslös kärlek till honom, för det har vi pratat om. Han känner det inte för mig heller. Vi har en fin och respektfull relation, men det där speciella fattas i relationen. Jag vet precis vad det är jag eftersöker för känsla, men dem är så ovanlig att jag inte vet om det är värt att göra slut på en fungerande relation för att jag vill känna det där villkorslösa som jag kanske aldrig mer får uppleva igen.