Stöd och råd i chock-besked
Behöver bolla mina tankar med nån just nu.
Lite bakgrund: Jag har senaste åren fungerat som både mamma och pappa till mina två små barn då deras far är typ ute ur bilden. Samtidigt har jag gått igenom många jobbiga processer tex vårdnadstvist och en hel radda polisanmälningar, stämningar och rättegångar. samtidigt har jag jobbat heltid men blev utbränd på riktigt. jätte hemskt. jag återhämtade mig och studerar sedan en tid tillbaka på heltid på komvuxnivå för att komma in på universitet och ge mig och barnen en god ekonomisk framtid.
Plötsligt träffar jag min livs kärlek, mitt i studierna. Han flyttar ihop med oss efter ett års kontakt och vill gärna ha ett barn till med mig. Jag vill både ha barn och satsa på studierna så dealen blir att jag bara ska vara hemma 6 månader och sedan tar han resten av föräldraledigheten. Jag förklarar också att jag har gått igenom mycket och inte är någon evighetsmaskin och att han måste vara beredd att ta det största ansvaret för nya barnet så att jag kan klara av skolan. Han säger gladeligen ja. Vi väntar nu barn till sommaren.
Familjen fungerar bra och hans barn sedan innan kommer och bor hos oss varannan helg. I början av graviditeten var jag extremt trött och spydde hela tiden. Jag känner mig lite starkare nu och varje gång bonus kommer så försöker jag vara engagerad och vi hittar på mycket aktiviteter med alla 3 barnen.
Så denna vecka släpper biomamman bomben. Hon förklarar att hon ger upp, hon orkar inte ta hand om sitt enda barn. Hon tycker att han får det bättre hos oss och vill att han ska flytta till oss på heltid. Hon ska bara ha honom varannan lördag för hon är så trött. Hon klarar inte av skolan med ett barn hemma men jag ska göra det med 4 barn nu... Jag ska alltså bli ofrivillig 4-barns mor...
Mycket känslor sattes igång i mitt huvud. Pappan säger att biomamman inte har lika mycket energi som jag... Jag känner att det plötsligt förväntas saker av mig. Jag kan inte vara mor till tre, självklart måste jag bli mor till alla fyra. Bonus kommer känna sig övergiven av sin mor som alltid tagit hand om honom. Vi kommer få en ängslig, orolig och förrvirrad bonus här, dessa tecken visar sig redan på helgerna. Jag tycker synd om barnet. Hen ska börja årskurs 1 och kan inte ens språket, då han går i skolan i ett annat land nu. vi bor på gränsen mellan Sverige och detta land. Hens mor bor givetvis i detta land också.
Jag har försökt prata med pappan. jag kan självklart inte säga nej till att hans barn kommer hit och bor men jag undrar vad som förväntas av mig? Efter en stund diskussion blev han nästan sur och jag kände mig dum, som att hans barn inte var välkommen, men det är hen ju. Han sa till slut: Vi vill bara att du ska vara snäll mot hen.
Men i begreppet snäll ingår så mycket mer än att bara inte vara elak. det ingår att jag ska ge bonus samma engagemang som mina egna tre barn annars känner sig bonus utanför osv.
Kommer jag att klara det här? Någon som varit i samma situation? Hur gick det för er??
