Hoppas på att detta kan bli en tråd där vi peppar/stöttar varandra och sluta träffa vår älskare.
Själv har jag nog nästan taget beslutet men risken är stor att jag trillar dit igen.
Mina inlägg kommer sporadisk då det ibland dröjer innan jag får ostörd tid vid datorn.
Kort om min bakgrund.
Gift sen 10 år tillbaka. Har varit intresserade av älskaren i 6 år men gjorde inget av det förrän i våras. Arbetet har varit fruktansvärt stressigt de senaste 2 åren och nu är jag på väg att braka ihop.
Är osäker om det är jobbet eller mitt dåliga samvete för otroheten som får mig att gå sönder. Har nog nästan beslutat att sluta träffa honom. Ser jag inte honom så "suddas attraktionen långsamt bort" men så fort han jag ser honom så fyller hans doft hela rummet och gör mig...
Morgonstund och familjen sover en liten stund till
Felicia A2 - tack
Nyfikengul - jag hör av mig
Nyfiken gul - mailen är miaandersson406@yahoo.se
Har äntligen fått en lugn stund för mig själv.
Isabella, Jadåå...känns så skönt att läsa om någon annan som sitter i liknande sits som en själv.
Men skillnaden för mig är att jag inte är kär i "älskaren" och han är nog inte det i mig heller.
Vi ses aldrig efter arbetstid, inga sms, inga mail, båda är livrädda för att vi ska åka dit.
Vi ses bara när tillfället ges i samband med jobb och sexuellt klickar vi totalt. Kommer han in i ett rum
så fylls hela rummet med hans doft (inte parfym utan hans manliga doft). Jag blir galen.
Väl hemma så kan jag inte förstå hur jag kan riskera familj och allt för sex. Och jag kan inte i min värld förklara varför jag blir så upphetsad av honom. Min man förstår ingenting då jag är mycket bra på att hålla masken. Dessutom så har jag haft det väldigt stressat och jobbat över massor så om jag har dåligt humör så finns det flera jobb-relaterade orsaker att ta till.
Nu har jag bestämt mig för att byta tjänst, jag håller på att braka ihop. Vet inte om det är mitt dåliga samvete som är orsaken eller om det är jobbstressen. Troligen en kombo av båda. Min temporära lösning är att byta tjänst. Men han finns fortfarande kvar och gå att nå.
För oss så var det han som initierade det hela. Jag höll emot 1 år innan vi trillade dit. Sen hade han tjänsteledigt i 6 mån och jag trodde jag hade lyckats glömma honom. När han väl kom tillbaka så slog det till igen. Därefter har han han försökt avsluta det hela en gång. Jag accepterade men vart så klart deppig/otilfredställd. Vi träffades inte på jobbet under 1 månad men han hörde väl av kollegorna att jag var ur slag. När jag väl började komma tillbaka i gängorna igen behövde jag stämma av en jobbsak med honom. Då helt utan förvarning kysste han mig.......och sa att han inte klarade av att se mig ledsen. Sen var karusellen igång igen och jag får inte ordning på nått.
Nu är det nog jag som bjuder in i de flesta fall och han som tackar ja.
Känner att jag måste komma bort från honom. Jag klarar inte att hålla fingrarna i styr.