Stöttning för oss om behöver sluta se vår älskare

Jag är i en liknande situation och går i liknande tankar som TS. Skillnaden är att jag är "älskaren" sedan 4år ungefär. Historien skiljer sig förvånansvärt lite från vad många andra har skrivit. Vi återtog kontakten med varandra efter många år. Hade inte tidigare varit något mellan oss, men olika orsaker gjorde att vi fann stöd och i varandra. Detta ledde till sex, och sexet ledde till känslor, och där är vi nu.

Med tiden hamnar man i ett mönster där det blir psykiskt jobbigt för henne, man lugnar ner det lite, men tiden är man tillbaka i de gamla vanorna igen. Just nu är det väl lite så. Hon tycket det på ett sätt är jobbigt att träffas, men vill ändå. Tyvärr lägger det en ganska dyster slöja över det hela då det ibland känns som att halva träffen går åt till att hon ska "mjuka upp sig". Det tillsammans med att jag hela tiden har en malande känsla och mer eller mindre väntar på att hon ska komma till den punkten att det inte finns annat att göra mer än att göra slut med mig.

SÅ enkelt att tänka, men så svårt att göra. Jag betvivlar absolut inte att vi älskar varandra. Jag betvivlar inte heller att hon älskar sin man (Även om jag vet att det kommer att kommenteras...) Det har aldrig varit något tal om att hon gått i tankarna om att lämna sin man, så på ätt sätt känns det lite som ett plåster.

Kanske gör det mindre ont om man "drar" snabbt, men man vet inte säkert så man tar det säkre före det osäkra och drar långsamt. Vet att det kommer att såra henne, men i längden kanske det ändå är det bästa för oss båda.....

Jag kanske kapar tråden lite nu men i veckan kommer jag att träffa den tjej som jag haft ett förhållande med i snart 6 år tror jag det blir. Hon är gift, jag är singel. Hon vill att vi ska fortsätta som vänner, men jag vill inte det. Hon är med mig i tanken vad jag än gör. Ena stunden tänker jag på hur mycket jag tycker om henne och ibland fantiserar jag lite om hur mysigt det hade varit om hon varit där och i mitt liv på riktigt. Andra stunden kan jag nästan inte sluta tänka på hur de har det, att hon tycker det är bättre att leva med någon som hon aldrig kan vara riktigt ärlig mot än med mig. Att hon tycker att det är rätt av henne att göra så här mot både mig och hennes familj. I tanken växlar hon mellan att vara den mest fantastiska människa jag någonsin träffat, och kanske kommer att träffa, till att vara den människa som sårat mig så djupt som ingen annan gjort.

Men jag tror att det bästa är att vi går våra egna vägar. Jag har väldigt svårt att acceptera hennes val, och hennes sätt att agera. Men gud vad jag älskar henne och jag känner nästan redan hur ont det här kommer att göra när hon kör här ifrån....