Stöttning för oss om behöver sluta se vår älskare

Jag kommer inte skriva ett enda ord till om detta för vi båda är långt borta från trådens ämne. 

Har äntligen fått en lugn stund för mig själv.

Isabella, Jadåå...känns så skönt att läsa om någon annan som sitter i liknande sits som en själv.
Men skillnaden för mig är  att jag inte är kär i "älskaren" och han är nog inte det i mig heller.

Vi ses aldrig efter arbetstid, inga sms, inga mail, båda är livrädda för att vi ska åka dit.
Vi ses bara när tillfället ges i samband med jobb och sexuellt klickar vi totalt. Kommer han in i ett rum
så fylls hela rummet med hans doft (inte parfym utan hans manliga doft). Jag blir galen.

Väl hemma så kan jag inte förstå hur jag kan riskera familj och allt för sex. Och jag kan inte i min värld förklara varför jag blir så upphetsad av honom. Min man förstår ingenting då jag är mycket bra på att hålla masken. Dessutom så har jag haft det väldigt stressat och jobbat över massor så om jag har dåligt humör så finns det flera jobb-relaterade orsaker att ta till.

Nu har jag bestämt mig för att byta tjänst, jag håller på att braka ihop. Vet inte om det är mitt dåliga samvete som är orsaken eller om det är jobbstressen. Troligen en kombo av båda. Min temporära lösning är att byta tjänst. Men han finns fortfarande kvar och gå att nå.

För oss så var det han som initierade det hela. Jag höll emot 1 år innan vi trillade dit. Sen hade han tjänsteledigt i 6 mån och jag trodde jag hade lyckats glömma honom. När han väl kom tillbaka så slog det till igen. Därefter har han han försökt avsluta det hela en gång. Jag accepterade men vart så klart deppig/otilfredställd. Vi träffades inte på jobbet under 1 månad men han hörde väl av kollegorna att jag var ur slag. När jag väl började komma tillbaka i gängorna igen behövde jag stämma av en jobbsak med honom. Då helt utan förvarning kysste han mig.......och sa att han inte klarade av att se mig ledsen. Sen var karusellen igång igen och jag får inte ordning på nått.

Nu är det nog jag som bjuder in i de flesta fall och han som tackar ja.

Känner att jag måste komma bort från honom. Jag klarar inte att hålla fingrarna i styr. 

Jag sitter i ett helvete. Har varit tillsammans med min sambo i 21 år och har haft en älskare till och från under 6 års tid. Mitt förhållande var inte bra när jag träffade Honom, inte hans äktenskap heller och vi blev jättekära. Han skilde sig men jag stannade kvar hos min sambo. För ca 4 år sen tröttnade älskaren och började träffa andra och vår relation blev en av och på relation. Han vill gå vidare men jag har otroligt svårt att släppa taget och mellan hans relationer ses vi. Nu har han träffat någon ny igen och han har åter igen brutit kontakten, för hundrade gången och jag mår lika dåligt varje gång. Jag vill sluta vara känslomässigt beroende av honom, jag vill hitta tillbaka till min sambo igen. Vi har varit intima 4 ggr de senaste 10 åren och han erkände för mig för ca 8 år sen att han hade en annan och tyckte att jag var fri att göra samma sak och 2 år senare blir jag störtförälskad i en äldre man som jag knöt an till men som inte längre vill ha med mig att göra. Det känns som att jag ska drunkna och livet blir meningslöst när han bryter upp. Är jag orättvis som inte kan släppa honom när han är fri och gjorde sig fri för att vara med mig och ändå stannade jag kvar i min relation och mår pyton för att han inte vill ha med mig att göra? Jag är tacksam för objektiva och konkreta råd, jag ser inte mitt eget beteende längre och kan inte vara objektiv, ser bara min egen smärta.