Stöttning för oss om behöver sluta se vår älskare

Hej!
Jag behöver tips om hur i helvete jag tar mig ur den här soppan!
Jag och en kollega har inlett ett passionerat förhållande, det är alldeles nytt, bara två månader. Vi har väl haft sex 5-6 gånger. Och det kallar jag SEX! Vi smsar ganska ofta men eftersom vi båda är gifta så tar vi det lugnt. Han har jobbat för att få mig så pass intresserad under säkert ett års tid. Det har alltid varit flirtigt mellan oss men inget mer. Men nu är det i alla fall hett och vansinnigt!
Nu känner jag att jag tagit mig vatten över huvudet! :( jag vill ha MER än vad jag tror att han vill ge. Jag vill inte skiljas och inte han heller men jag vill ha MER?
Jag förstår mig inte på mig själv?
Fantiserar att han inte vill se mig mer och får värsta ångesten och klumpen i magen.
Tänker på honom hela tiden, längtar efter honom hela tiden Analyserar och beter mig som värsta tonåringen.. ( jisses)

VA?? vad faaan! Jag vill inte det!!! Jag vill inte vara rädd över att han ska dumpa mig! ( även om vi kommit överens om att det är bara jag som får dumpa ;) )
Han säger fina saker som att han älskar min kropp, älskar min humor. Det bästa han vet är att SE mig njuta? Va?, Så han ger och ger och ger av sig själv.

Hur i helvete ska jag ge upp det där? Men jag vill inte ha en klump av oro i min mage hela min vakna tid :( vill inte bli avvisad eller lämnad.
Jag kan som inte se ett lyckligt slut i denna historia..

Jag vill bara vara med honom hela  tiden! Men det GÅR inte!! Säg för sjutton att den här känslan lägger sig och tonar ut? Att det kommer rinna ut i sanden?
SNÄLLA!!!

Jag vet inte vad jag ska göra!!! Dessutom mår jag SKIT för sveket mot min familj. Ju närmre jag kommer min älskare desto längre bort kommer jag min man. Jag är väldigt monogam i vanliga fall. (faktiskt)

Vad ska jag göra?? Hjälp!

Det är ju det som är det jobbiga!!

Jag vet inte vem jag är och vart jag är på väg.. KAN var en 40 års kris.. ;)

Det jag vill är att må bra.
Att mina barn mår bra.

Men jag vill ju helst må bra i MIG själv inte genom någon annan. men jag är så jävla svag! Tydligen dålig självkänsla också..

Jag vill inte att någon annan ska ha sån makt över mig, jag ogillar det skarpt! :(
Vaknar kl 05 på mornarna och får ont i magen för att jag känner att jag inte har kontroll över situationen, den har bara skenat iväg! 

Varför upptar han HELA min jävla vakna tid?? Det är ju inte min drömprins direkt. Jag fattar ingenting och vet inte hur jag ska ta mig ur detta utan att gå under av oro och ångest. :(

Då var man lite nere igen då. :(

Varför ska det vara så svårt att bara avsluta det? :(

Det finns ju ändå ingen framtid! Jag har min familj han har sin. Han skulle nog aldrig skilja sig. (Om man tänker på hans rädsla över att bli upptäckt)

Jag vill inte skilja mig! Men mest pga mina barn.

Vi träffades i torsdags och det jobbiga är att sexet bara blir bättre och bättre!! Hur ska jag kunna vara utan det? Hur ska jag kunna jobba tillsammans med honom och bara vara vänner igen? Helt klart är det i allafall att för honom handlar det endast om sex, för mig har det blivit en aning mer.. Även om det inte handlar om, villdugiftadigmedmigsålevervilyckligaiallavåradagar.

Jag vill att han ska vilja ha hela mig, inte bara älska min kropp och ha det bästa sexet han någonsin haft. ( hans ord inte mina;) ) han älskar att ha sex med mig. Thats it. Varför i helvete gick jag med på detta? Vi var ju arbetskompisar och bra vänner i tre år innan, varför nöjde vi oss inte med det?? Jag längtar efter honom. :( hatar att jag längtar efter honom. Bläääääää!

Ja, det är aldrig efter arbetstiden vi ses..

Jag vill avsluta detta och må bra igen, jag vet bara inte HUR??

Tror att egentligen så är jag inte så kär som jag tror? Utan situationen av allt det nya är grejen. Sen kommer alla dom gamla rädslorna upp, jag duger inte, jag är inte bra nog mm.

Vill bara att allt ska vara bra igen, vill inte ha en klump i magen längre. Vill må bra i mitt liv. Det var länge sen. ???? jag är så jävla vilsen.

Det är skönt att höra att det blir bättre!
Jag hoppas att det ska svalna under semestern, vi kommer inte ses på över en månad och jag HOPPAS VERKLIGEN att det bara försvinner!
Han är väldigt svårläst, jag vet egentligen inte vad han innerst inne känner och vill, (eller jag vet vad han VILL) haha! ,men vi pratar aldrig om vad vi känner. Det tycker jag är skitjobbigt! Det är bättre och veta vart man står i det hela så man kan ta några beslut någon gång.

Jag är en stark kvinna som borde kunna ta de rätta besluten!  Självklart ska jag kunna bryta detta!
Blir arg på mig själv som blir så jädrans mesig och känner mig som 15 när jag i själva verket är närmre 40!
Han ska inte få kontrollera mig. (även om han är omedveten om det) Jag förstår ju att han inte är den stora "krisen" i mitt liv just nu utan att det handlar om hela mitt liv.
Men jag ska ta mig ur detta på något sätt innan sommaren är slut. Sen får det fan i mig vara nog.

Det där med karma är ju intressant! ;)
Då kan man ju fråga sig vad du gjort som förtjänade att bli sviken? Och då menar jag absolut INTE att det är ditt fel att hon valde att bedra och svika dig.
Alla lever vi med våra bagage, det är hemskt att såra andra och det är hemskt att såra sig själv.

Livet är inte så enkelt som man tror ibland, det finns många gråskalor, allt är inte svart eller vitt.
Alla gör så gott dom kan från sin situation, INGEN vill väl såra någon med flit? Jag hoppas inte det i alla fall.

Vi har i alla fall bestämt att inte ha någon kontakt alls nu under en månads tid. Främst för att försöka fokusera på våra familjer och se om det går att lappa ihop äktenskapen. (han kan inte göra det om vi ens har sms kontakt)
Jag mår skit. Fast jag vet att det är det enda riktiga att göra i den här situationen. Vad jag hoppas på är att allt bara ska svalna av. Det har jag även sagt till min älskare, men han tror inte att det vi har kommer dö ut. Nähää?? Vad gör vi då? Skilsmässor?
Det vi har är otroligt. Så är det. Men att slita upp två familjer för att vi mår bra? Det känns för jobbigt för att ens tänka på.
Så där är jag just nu.
Egentligen skulle vi hinna ses nu idag eller i morgon men det har kört ihop sig så nu kanske vi inte ses förrän i augusti igen.
Så är det!
Karma hette det va?  pruttkarma!

Jag hoppas att klumpen i magen försvinner om några dagar!

Tack för peppet! Det hjälper!  Kram

vi har även sagt att vi ska ses efter semestern och prata. Känna efter hur det känns och ta beslut efter det om hur vi går vidare. (Hans äktenskap är dåligt.)
Jag hoppas ju på att distansen gör mig klartänkt.

HAN tror att allt kommer vara som nu.

JAG hoppas att det bara ska vara dött och att jag inte ens VILL träffas för att prata då.

Men jag har lovat mig själv att verkligen fokusera på min man och barn nu och ge det en riktig ärlig chans till förbättring. Jag hoppas inte att det är alldeles försent för det    men eftersom jag har valt att vara otrogen så finns det risk för det. För jag är ganska säker på att om man har ett bra äktenskap så väljer man rätt när passionen drabbar en. (Jag hoppas förstås att jag har jättefel.)

Någonstans i mitt hjärta älskar jag min man. Men det finns ingen passion kvar, har inte funnits på ca 5 år. Jag  hoppades på något väldigt skruvat sätt att detta skulle få mig att vakna upp och få igång MIG. Han älskar mig så fruktansvärt mycket och kommer ALDRIG gå med på skilsmässa. Skulle jag komma hem och säga att jag vill skilja mig skulle han gå sönder. jag skulle ha sönder honom.

Och nej jag har inte gett honom något val i detta. jag vet. Och självklart är det inte för hans skull jag inte sagt något utan för min egen. ( ville bara klargöra det!)

Nu har det gått tre dagar ( bara tre jävla dagar!!??!) på våran månad då vi inte ska ses. Jag mår självklart SKIT!! (Och ja, jag förtjänar det)

Men jag hoppas att det lägger sig och det blir lättare snart. Vad gör man för att må bättre? Hur har ni gjort som slutat se era älskare?

Med tiden blir det väl bättre? Så bara försöka få dagarna att gå??????

Så fort jag vaknar finns han i mina tankar. ???? fy fan vad man ställer till det!

Jag har aldrig blivit "dumpad" eller lämnad tidigare men skulle tro att det känns såhär? Det känns som om han inte vill ha mig längre.

Planen är fortfarande att inte höras eller ses på en månad, och då har förhoppningsvis känslorna svalnat av.

Men det är SKITJOBBIGT!! ???? hoppas hoppas det blir bättre snart. ????

Lite uppdatering!

Vi skulle inte höras på semestern. Han hade en månad och jag 3 veckor. Första veckan kom han in 3 gånger. Sen gick det 2 veckor och han hörde av sig så då sågs vi igen. Sen har vi setts några gånger till och haft jättemysiga stunder.

Vi har inte pratat något speciellt och jag kan känna att förutom när vi smsar så är jag ganska kall.

Jag har varit sjuk i influensan och allmänt låg de sista veckorna vilket han noterat och tycker är jobbigt förstås. (Dessutom fick jag mens i tisdags.) Denna vecka sågs vi i måndags och hade det fantastiskt , som vanligt. Igår smsade vi på em, jag frågade lite om han fortfarande ville ha mig, om det ens spelade någon roll för honom om vi är. Han förstod inte vad jag menade. Han menade att det alltid är han som frågar om vi ska ses, att det var svar nog. Jag skrev väl något mer sms där jag anser att om han hade brytt sig så skulle han ha svarat. Men nej, jag har inte hört ett ljud sen igår vid 19. Skrev ett till sms vid 22 där jag skrev att han får banne mig stå ut med mina humörsvängningar eftersom jag inte kan prata med någon annan om oss.

Vill klargöra att jag skriver nästan aldrig sms så det handlar inte om någon terror.

Hur som helst! Jag har inte hört något alls. Har knappt kunnat sova.. :( känner mig dumpad! Jättejobbigt! Har aldrig blivit dumpad och det är ingen trevlig känsla alls!

Jag vet ju att det måste ta slut, så det kanske är bra?? Men det är sååå jobbigt.

Vad gör jag nu?

Jag jobbar inte förrän på måndag och jag tror inte han kommer höra av sig i helgen.

Jag fattar inget! I måndags var han så gullig och rar och nu kall.

Jag vet att det kanske bara är i mitt huvud jag blivit dumpad, pga jag är väldigt känslig vid mens. Samtidigt vet jag ju att det är oundvikligt, det måste ju ske någongång, det kanske är dags nu!

Hjälp mig! Jag behöver stöttning nu!

Det som den här tråden startades för! Och helt allvarligt! Ni som vill skrika karma och annat skit gör det någon annanstans! Det är tillräckligt jobbigt ändå! Jag vet att jag förtjänar all skit jag får.

Hur går jag vidare när jag egentligen vill stanna kvar? :(

Hehe! Nu grälar inte jag på honom hoppas jag men jag var helt klart ute efter bekräftelse.

Du har helt rätt i allt du säger! Jag inser ju att vårat förhållande är rent sexuellt, han ställer upp på sex men inte på något känslomässig plan.

Men när vi ses är det fantastiskt! Vi fungerar otroligt bra fysiskt.

Jag inser också att han har inga problem med att bara ligga utan några känslor alls, vi är olika där, jag måste gilla någon för att släppa in någon så intimt i mitt liv.

Vad jag måste göra är att ta ett beslut om jag verkligen klarar av att ha det så. Jag vet att det inte kommer leda någonstans.

Jag hoppades på att det bara skulle dö ut till slut, utan någon sårad.

Mitt äktenskap är ett drömäktenskap förutom då vårat sexliv som varit dött i snart tio år. Vi har två barn. jag har aldrig varit otrogen förut och kommer aldrig vara det igen efter detta förhållande. Vi bråkar aldrig och har roligt tillsammans. Senaste fem åren har jag kämpat med mina känslor, jag älskar min man men är absolut inte kär i honom. :( jag har känt mig totalt död inombords. Och jag har verkligen försökt!!

När då min älskare lirkade och lockade i över ett år för att väcka mig så var det inget förhastat beslut när jag inledde förhållandet. Jag mådde fruktansvärt dåligt när jag gick över gränsen men jag var sååå förälskad så det tog över. Jättehemskt, jag vet.

Vi har bara träffats i tre månader och då med ett semesteruppehåll, så jag borde väl för sjutton komma över honom om han nu dumpat mig..

det värsta är väl om han känner att jag backar och drar mig undan så blir väl han mer på, hur ska jag då kunna motstå honom???

han fyller inga andra behov än sexuellt hos mig och att han får mig att känna glädje.

tack för ditt svar iallafall!! Det hjälper att få höra hur andra har det och har gjort för att komma vidare! :)

[quote=73800788][quote-nick]Johan75 skrev 2014-08-15 09:13:26 följande:[/quote-nick]

Ja, det är väl det som är problemet? Att du inte vill sluta träffa din "älskare". Då spelar det liksom ingen roll vilka råd eller tips folk kommer med eftersom du inte kommer kunna följa dessa ändå, även om du känner att de är vettiga. 

Dags helt enkelt för lite oåterkalleliga beslut. Förändringar som inte går att bara strunta i efter två veckor. Några idéer:

* Byt jobb

* Berätta för din man

* Berätta för din älskares fru

[/

Jag vill avsluta! Min hjärna säger lämna nu! Mitt hjärta stanna!

Det kan aldrig bli något så jag måste avsluta. Det måste gå.

Jag måste bestämma mig,

Nej jag vet. :( det är klart att det inte är ett drömäktenskap när sexlivet är dött. Det dog ut pga lite problem min man fick. Sen när det blev aktuellt igen, efter ett par år, så var alla dom sexuella känslorna borta för mig. Vi har verkligen försökt men det har varit mkt smärta och besvikelser.

Så när jag fick uppleva passionen igen så blev det överväldigande och jag kunde inte motstå. Fy fan vilken soppa! :(

Usch! Du har rätt.

Eller så dumpar HAN mig. Tvingar mig att sluta.