Stöttning för oss om behöver sluta se vår älskare
Jag är ännu en som har varit otrogen och inte vet vad jag ska mig till. Har ältat och funderat i ett drygt år men står bara stilla. Nu måste något hända.
Jag är gift sedan 20 år och vi har tre barn. Förhållandet har aldrig riktigt varit bra och det är mest en tärande tvåsamhet. Skilsmässan har varit nära men vi har hela tiden beslutat för att fortsätta leva ihop. Min fru är inte bra för mig och jag är inte bra för henne.
För drygt ett år sedan träffade jag en kvinna i samma situation. Vi kom närmare varandra och det blev snabbt inte bara vänskap utan förälskelse och passion. Vi visste att vi skulle ha sex och planerade till och med en vistelse på ett hotell ogh därefter skulle vi gå sklida vägar. Mötet blev fantastiskt och vi kände allt mer att vi hörde ihop. Försökte ryta flera gånger men tyckte vi hadeen sådan fin gemenskap att vi ändå ville vara vänner. Självklart höll det inte och det var fruktansvärt jobbigt. Bandet mellan oss blev alot starkare för varje dag.
Till slut lyckades vi hålla en vänskap som vi trodde på. Det var jobbigt men det gick. Men en enkel kram ledde till ett hett möte som var underbart, magiskt, men förödande. Nu går det inte längre. Vi kommer ingem vart. Jag har nu beslutat mig för skilsmässa medan min älskarinna har beslutat sig för att försöka stanna. Vi kommer inte att ha någon kontakt alls under en längre tid. Hon måste hitta tillbaka. Jag lider och hon lider.
Under hela resan under min otrohet har jag aldrig känt ånger. Jag har älskat henne så mycket och så hårt att jag inte brytt om konsekvenserna. Trots att jag förr tyckte att otrohet är det värsta man kan göra och det värsta man kan råka ut för så har jag bara njutit av passionen. Suttit bredvidmin fru i soffan och samtidigt chattat med min älskarinna. Ett enormt svek, men alla mina känslor har varit någon annanstans.
Nu är det grymt jobbigt. Är beroende av passionen till henne som jag älskar. Det blir inte hon och jag men om hon helt plötsligt ringer och ändrar sig kommer jag bli vansinnigt lycklig.
Jag sitter och hoppas att känslorna försvinner och hoppas också att jag kan få någon form av ånger snart så att jag kan bearbeta mig själv och inse att det jag gjort är oförlåtligt. Jag är långt ifrån där än.
Fast jag har som en ytterst vek kvinna gjort ett annat val. Jag träffar min kärlek i hemlighet...låter honom ha både sin familj och mig. Vi har det underbart tillsammans.
Samtidigt vet jag att han skulle välja sin sambo om han någongång kommer i den situationen att han måste välja. De har ett rätt bra liv tillsammans egentligen, inte alls tärande (bra ord från dig!) som mitt äktenskap var för ¨åde min man och mig.
Jag inbillar mig att jag så småningom kommer att tröttna på honom, inse vilken svag person han är som inte förmår välja vare sig åt ena eller andra hållet...den som lever får se! Efter 2 år är jag ännu inte där. Tyvärr.