Stöttning för oss om behöver sluta se vår älskare

Jag är ännu en som har varit otrogen och inte vet vad jag ska mig till. Har ältat och funderat i ett drygt år men står bara stilla. Nu måste något hända.

Jag är gift sedan 20 år och vi har tre barn. Förhållandet har aldrig riktigt varit bra och det är mest en tärande tvåsamhet. Skilsmässan har varit nära men vi har hela tiden beslutat för att fortsätta leva ihop. Min fru är inte bra för mig och jag är inte bra för henne.

För drygt ett år sedan träffade jag en kvinna i samma situation. Vi kom närmare varandra och det blev snabbt inte bara vänskap utan förälskelse och passion. Vi visste att vi skulle ha sex och planerade till och med en vistelse på ett hotell ogh därefter skulle vi gå sklida vägar. Mötet blev fantastiskt och vi kände allt mer att vi hörde ihop. Försökte ryta flera gånger men tyckte vi hadeen sådan fin gemenskap att vi ändå ville vara vänner. Självklart höll det inte och det var fruktansvärt jobbigt. Bandet mellan oss blev alot starkare för varje dag.

Till slut lyckades vi hålla en vänskap som vi trodde på. Det var jobbigt men det gick. Men en enkel kram ledde till ett hett möte som var underbart, magiskt, men förödande. Nu går det inte längre. Vi kommer ingem vart. Jag har nu beslutat mig för skilsmässa medan min älskarinna har beslutat sig för att försöka stanna. Vi kommer inte att ha någon kontakt alls under en längre tid. Hon måste hitta tillbaka. Jag lider och hon lider.

Under hela resan under min otrohet har jag aldrig känt ånger. Jag har älskat henne så mycket och så hårt att jag inte brytt om konsekvenserna. Trots att jag förr tyckte att otrohet är det värsta man kan göra och det värsta man kan råka ut för så har jag bara njutit av passionen. Suttit bredvidmin fru i soffan och samtidigt chattat med min älskarinna. Ett enormt svek, men alla mina känslor har varit någon annanstans.

Nu är det grymt jobbigt. Är beroende av passionen till henne som jag älskar. Det blir inte hon och jag men om hon helt plötsligt ringer och ändrar sig kommer jag bli vansinnigt lycklig.

Jag sitter och hoppas att känslorna försvinner och hoppas också att jag kan få någon form av ånger snart så att jag kan bearbeta mig själv och inse att det jag gjort är oförlåtligt. Jag är långt ifrån där än.

Anonym (förtvinar)

Äldre 6 Jul 23:05

#150

Fool skrev 2014-07-06 20:36:15 följande:

Som älskarinna / älkare så skiter man ju fullkomligen i vem man medverkar i att såra så länge man får sitt , ett ganska hänsynslöst och egoistiskt beteende anser jag... att sen sitta och kräva att andra ska visa en respekt , hänsyn och förståelse känns ju ganska fräckt....?

Som älskarinna / älskare när man redan är i ett förhållande så visar man ju ett ganska hänsynslöst och egoistiskt beteende mot ett flertal människor , både mot sin egen familj och mot sin älskares / älskarinnas familj.

Ska man verkligen visa respekt och hänsyn för hänsynslöst och egoistiskt beteende ?

Jag tror faktiskt att det är ganska få som är otrogna som tycker det är hänsynslösa och egoistiska. Förnuftet säger ju naturligtvis att de saknar hänsyn och är egoistiskt i och med att man bidrar till att såra andra. När man levt i en familj och en vardag under en längre tid är man inte förberedd på att få känslor för en annan. Jag kom hem en dag och var ovanligt glad och lycklig. Det var den dagen som jag tyvärr blev förälskad. Jag var mycket nära att berätta för min fru att jag blivit kär. Sedan dess var det min nya kärlek som jag helhjärtat stöttade, visade kärlek till och älskade. Allt annat kändes oviktigt.

Tror inte att det är någon som varit otrogen som inte förstår att de sårat någon annan och kanske till och med krossat. Jag och många andra söker efter svar till varför vi gjort detta. Vanliga hyggliga individer som aldrig velat förstöra för någon. Varför har passionen slagit så hårt så att vi är beredda på att lämna barn fru/man och knappt bryr oss om konsekvenserna? Det enda vi vill är att vara med den vi älskar. Därför finns också den här tråden. Vi försöker glömma och försöker sluta träffas, men det är tungt. Riktigt tungt.

Anonym (förtvinar)

Äldre 6 Jul 23:58

#152

Fool skrev 2014-07-06 23:40:36 följande:

Jag tror absolut att det är svårt.... men det är fortfarande ingen ursäkt för vad man medvetet väljer att utsätta andra för.... du pratar om vad man känner , jag pratar man vad man gör... vad spelar det för roll vad man känner om man likt förbannat fortsätter krossa andra människor / familjer ?

Det resonemanget känns lika tunnt som att stå och slå någon i skallen men en klubba och säga... "asså , jag tycker jättesynd om dig , verkligen., men du måste förstå att det är jättesvårt att sluta." .....och fortsätta slå ?... vad har den drabbade för nytta av det ?

Oavsett hur synd ni tycker om er själva så gör det lixom ingen som hest nytta för någon annan än er själva så länge ni fortsätter göra det ni gör ?

En dålig jämförelse :(. Det hjälper ju inte att du helhjärtat försöker förklara för oss att det vi gör är fel. Det vet vi. Vi försöker hitta en väg ur ett förhållande med starka känslor.

Sedan måste du också förstå att i långa förhållanden händer det mycket som ofta inte skrivs här och inte heller syns mellan raderna. Du pratar utifrån egen erfarenhet och vad "skolboken" kanske säger, men det finns tusentals andra historier och sanningar också.

Anonym (förtvinar)

Äldre 7 Jul 22:29

#156

Fool skrev 2014-07-07 00:28:53 följande:

Faktiskt är det en ganska bra jämförelse... som sagt vad hjälper det att tycka synd om sig själv och fortsätta bedra era familjer och era älskares familjer ?

Att ni har starka känslor är det ingen som betvivlar , men är starka känslir verkligen en ursäkt för att att göra så mot människor som ska förställas stå er nära och / eller medverka i att krossa en annan familj ?

Känns som en väldigt egocenteisk världsbild.... JAG och MINA känslor är så mycket viktigare än någon annans känslor , de är mycket viktigare än min partners känslor och mina barns känslor...

Jag pratar inte om skuld jag pratar om den krassa verkligheten , oavsett vad ni känner och hur mycket vi utomstående har för förståelse för det ni känner så kommer det inte spelar någon som hest roll för de som drabbas , oavsett hur mycket ni stöttar varandra i denna tråd , oavsett hur synd ni tycker om er själva så förändrar det ingenting mot de som kommer drabbas av era handlingar.

Om ni på allvar menar vad ni säger när ni säger bryr er om era nära och kära så är det kanske dags att ni då slutar göra det ni gör , det är trotts allt hndlingar och inte ord eller känslor som räknas i slutändan.

JA jag säger det av erfarenhet , sett från den bedragnes sida så spelar det absolut ingen som helst roll den som var otrogen kände eller vilka anledningar han / hon ansåg sig ha till det utan endast vad han / hon gjorde.

Och NEJ jag skriver INTE detta för att skuldbelägga eller få er att känna mer skuldkänslor utan för att försöka få er att förstå att det ni gör faktiskt förr eller senare kommer sluta i att människor som ni antagligen bryr er om kommer krossas , ja det gäller även era barn... och att det tyvärr inte räcker med självömkan för att allt ska bli bra....

Tyvärr Fool. Dina ord är som luft och betyder ingenting. Du bara envisas med att tjata om saker vi redan vet.

Den här tråden handlar om att försöka sluta träffa de personer som vi älskar. Att otrogna människor inte är vatten värda vet vi redan.

Anonym (förtvinar)

Äldre 3 Sep 11:45

#185

Som eld skrev 2014-09-03 09:05:50 följande:

Min älskare är mitt heroin (Fool har helt rätt). Ingen kan få mig att må så bra som han, jag gör allt för honom och sätter mig själv, min självkänsla och mina behov i andra hand. Ingen kan heller få mig att få så dåligt, göra mig så arg, ledsen och besviken. Han säger han ska lämna, han är ständigt på väg, men det sista avgörande steget tar han inte. Jag skakar av gråt, jag ligger sömnlös på nätterna, jag missköter mitt jobb. Varje dag beslutar jag mig för att bryta för alltid, men varje dag ångrar jag mig. Skjuter på beslutet, ger honom en chans till - och sen ännu en, ännu en. Jag vet inte hur jag ska komma loss. Jag önskar jag kunde radera ut all data om honom ur hjärnan, glömma att han existerat. Jag älskar honom och jag hatar honom. Han gör mig lyckligast i världen, och han gör mig olyckligast.

Nästan i samma situation. Jag har lämnat min fru. Min "älskarinna" försöker lämna sin man. Det är ett beslut hon ska ta och jag försöker inte påverka henne. Vi har knappt kontakt, för jag vill inte styra. Det är hennes liv och hennes val som jag inte försöker påverka. Jag söker mig aldrig till henne längre utan det är hon som hör av sig. Hon berättar att nu går hon, men en vecka senare så vill hon stanna. Det är jobbigt men jag accepterar. Det får ta den tid det tar.
Jag blir inte besviken, men visst hade jag önskat att hon inte hade berättat att hon skulle lämna och istället låta mig vara ifred. Samtidigt är jag överlycklig när vi har kontakt. Fortsätter vi på det här sättet så får jag inte utrymme att starta ett eget liv som utgår utifrån mina drömmar, önskningar och behov.

Stöttning för oss om behöver sluta se vår älskare

INNEHÅLL