två familjer blir en

Jag själv när jag träffade min killes barn (4 och 7) så sa vi inte så mycket. Jag var där, vi lekte lite. Tittade lite på TV och så åt vi middag. Sen har det bara eskalerat och ingen som sagt något. Jag känns numera självklar hemma, och ändå bor jag inte där på heltid. Jag har helt enkelt låtit det ta tid så både jag och dom får chansen att vilja ha mig där. Den äldsta har tom sagt till min kille att han önskar att jag alltid bodde där! Det värmer! Och den minsta blir lika glad varje gång jag kommer. Detsamma gäller den äldsta. Han frågar tom när jag kommer varje gång det är hämtning för min killes tur på skola/dagis. Barn är inte dumma. Man behöver inte säga så mycket. Dock ska man som vuxen läsa av barnen om de känner sig bekväma, obekväma och prata. Prata mycket öppet om vad ni känner osv. Det hjälper!