Anonym (aldrig bjuden) skrev 2014-03-26 16:15:49 följande:
Det var hemska år.
slagen, sparkarna och spottet var inte det värsta
utan orden, de otroligt sårande orden och sättet de kunde lura en på..
och alla saker som blev förstörda så jag fick skäll hemma, från sjätte klass och uppåt hade jag ingen cykel, efter två förstörda fick jag vara utan och skylla mig själv som lät den bli förstörd..
lärarna, ja du, de vände oftast bort blicken, låtsades inte se eller sa bara att "de menar inget illa de leker bara"
Jag minns i mellanstadiet jag grät och bönade o bad fröken om att få sitta inne i klassrummet på rasten och läsa. Men nej, alla ska ut sa hon och mer eller mindre lyfte ut mig och låste dörren. Väl ute på gården var jag hett villebråd för dem....
Hela mitt unga vuxna liv påverkades av detta. Det dröjde många år in i vuxenlivet innan jag kunde lita på folk. Jag fick gå i terapi för att bearbeta min självkänsla och lära mig att tycka om mig själv. Efter att i 10 års tid blivit intalad att man är ful och värdelös så tror man till slut på det. Det har tagit många år att komma till ett normalt liv.
Men ja för att svara på din fråga. Idag mår jag jättebra, jag är 35 år så det är många år sen nu men minnena sitter i. men jag är lycklig idag, sambo och barn på väg.
Jag har få men goda vänner som jag litar på idag. Men jag kan sakna det där med skolkamrater och vänner från när man var liten, för det har jag aldrig haft.
och när det pratas om kalas ja då blir jag mest ledsen för att jag inte har några positiva minnen av kalas alls. Jag vet inte hur jag kommer reagera när mina barn vill ha kalas, hur gör man liksom?
Det är precis som min uppväxt! Jag beklagar verkligen att du tvingades gå igenom det också. Min skolgång var ett rent helvete gånger tio.
