Varför slåss man om barnen vid separation?

Det finns väl hur många olika svar på denna frågan som det finns fall där det blir så här.

i vårt fall var mamman bitter för att hon nu inte fick ha kvar sin kärnfamilj, även om hon nog visste att det inte funkade i äktenskapet.
Hon var bitter för att pappan träffade en ny.
Hon visste att hon inte kunde klara sig ekonomiskt om hon inte fick pengar från pappan i form av underhåll m.m.

Hon ville inte vara utan sina barn, hon ville inte att någon annan skulle ta hand om dom.
Hon ville inte att barnen skulle ha det lika bra hos någon annan än hos henne.

Sen ville hon hämnas på pappan, för att han gått vidare. Hon ville att alla skulle veta vilken usel pappa han var som lämnade deras familj.

Ja detta är väl vad jag tror exet tänkte de första åren efter skiljsmässan

Vilken tur att pappan var en ängel och helt oskyldig....

"Hur tror ni att exet tänkte i så fall?"

Jag svarade på frågan vad jag trodde exet tänkte, inte vilken roll pappan har/hade!

pappan var väl ingen ängel, då hade dom inte skilt sig, och de hade levt kvar i sin kärnfamilj, precis som exet ville.
Han hade inte träffat någon ny så fort om han var en ängel...

Så svara på TS fråga istället för att som vanligt göra en massa antagande som inte hör hit!!

För att ena partner blir en sur bitterfitta/kuk och dum i huvudet..?!

Jag antar att du skrivit listan i icke inbördes ordning, annars är det ju tragiskt om "Hon ville inte vara utan sina barn" kom först på tredje plats...

Jag tror att det är många sådana här saker som gör att kvinnan vill ha barnen. Hon vill ha kontroll, hon tror säkert att om hon har enskild vårdnad har pappan inget som helst att säga till vad gäller umgänge till exempel. Kanske handlar det om att straffa mannen, åtminstone om han har träffat en ny kvinna. Som du skriver, hon vill nog hämnas för att mannen gått vidare. En bitter och hatisk inställning.

Att allt detta går ut över barnen har hon förstås inte en tanke på, eller så tänker hon som en kompis till mig gjorde när hon och hennes sambo: "Det är hans fel att barnen mår dåligt, för om han inte hade träffat den nya tjejen hade jag inte mått dåligt och så hade jag inte betett mig på det sättet." Det var ingen idé att försöka tala henne till rätta, vi var flera som försökte.

Hon hade också inställningen att hon skulle ha enskild vårdnad eftersom det ju var hon som hade fött dem, det var hon som hade legat i timmar på förlossningsbordet och haft våldsamma smärtor. Men jag tror att de flesta kvinnor inte tänker just så, jag hoppas i alla fall inte det!

Hur det hela slutade? Mannen fick enskild vårdnad, han var mycket generös med umgänge men jag ha hört att nu när barnen blivit lite större vill de inte vara hos mamman, de tycker det är jobbigt att vara hos henne . Hon fortsatte vara bitter och hatisk och ha konstiga idéer om varför hon skulle ha enskild vårdnad. Jag vet inte hur det går för dem nu, jag har brutit kontakten med henne. Inte enbart på grund av allt strul runt hennes skilsmässa, vänskapen höll bara inte...

Jag skrev nyss i en annan tråd att jag tycker det är så trist när man använder barnen som slagträn och inte tar hänsyn till deras rättighet till båda föräldrarna (fast jag formulerade mig nog lite knasigt).

Det handlar inte om att mamman har rätt till barnen eller att pappan har det, det handlar om att barnen har rätt till bägge sina föräldrar. Och såvida inte den ena, eller bägge, gjort sig skyldiga till misshandel, vanvård, övergrepp och annat som "dömer ut en" som förälder,ska den rättigheten tillgodoses! Inget snack om saken!Ja, varför skulle han inte kunnat vara det? Eller, kanske inte en ängel för sådana har vi nog inte här på jorden, men han var kanske lika oskyldig som alla kvinnor som gnölar och gnäller här på FL när de vill ha enskild vårdnad...

Ja, nu skrev du ju misshandel och vanvård undantagna, men tyvärr finns det ju föräldrar som påstår sig vilja ta hand om sina barn, men ständigt utsätter dem för - om inte fysisk eller sexuell- så ren psykisk misshandel. Mitt ex bråkar konsekvent om vårt gemensamma barn när och om han vet att han kan ställa till med så mycket skada som möjligt . Han har egenmäktigt tidigare försökt skriva barnet på sin adress utan min vetskap, vägrat skriva på flyttanmälningar när jag flyttat (och då har han alltså själv "flyttat så långt bort han kunnat").

Nu har han en ny fru som undrar varför han aldrig träffar vårt barn så bara av det skälet har han nu dragit igång vårdnadstvister ett par gånger- för att starta ett nytt umgänge som han sedan struntar i . Han struntar i att komma, men säger till sin fru och sin advokat och säkert alla som vill höra på, att det är jag som krånglar. Så får vårt barn sitta på familjerätten och berätta hur pappa helt enkelt slutade komma. Till slut stämde jag honom själv på umgänget, men då var det fel det också. Sedan lade han ner sin talan och tvingades betala mina advokatkostnader och när räkningen kom till hans kännedom, lät han meddela via sin advokat att han nu minsann ska ha umgänge igen och att hans fru ska vittna om behovet för vårt barn att ha kontakt med honom, Vilket ju inte kommer att ändra någonting då han ju inte kommer i vilket fall som helst. ...

Om det inte vore för alla pengar som ska malas ner i detta vårdnadsträsk och för det faktum att han gör allt för att låsa fast oss och tvinga oss att sitta och vänta på honom när han inte behagar dyka upp, så skulle det nästan kunna likna en dålig komedi.

Ska jag vara brutalt ärlig så finns det dagar jag önskar att han bara kunde ramla död ner. Efter tio år tycker jag mig ha rätt att känna så. 

TS: Att prata om vårdnad blir lite missvisande. Vårdnad har inget med umgänget att göra och som enskild vårdnadshavare har man ett ännu större ansvar att inte motarbeta umgänget. I vårt fall bestämde vi att jag skulle ha enskild vårdnad och pappan skulle få halva om/när umgänget blev bra. Han hade umgänge tills den dagen han pucklade på sonen. Jag är glad att jag litade på min magkänsla. Med barn nummer två var det en självklarhet med gemensam vårdnad. En stor anledning till den enskilda vårdnaden var att pappan dök upp som gubben i lådan 2 veckor före förlossningen.

Naturligtvis finns det ingen inbördes ordning :) Jag har egentligen ingen aning om hur hon tänkte....eller om hon tänkte nåt överhuvudtaget.....

Min kompis ex visade väldigt litet intresse för sina barn när de levde ihop, men ville ändå ha varannan vecka efter separationen, för ve och fasa att behöva betala massa pengar till min kompis. Han vägrade också konsekvent att skriva på papper , oavsett orsak. De tre flyttar som barnen gjort har därför blivit bökiga, då hon fått skicka in papper på flytten utan underskrift, det skickas ut till honom och sedan får man vänta innan barnen tvångsöverskrivs. Eftetr tredje gången fick hon ensam vårdnad, pga hans missbruksproblem,

Jag vet vad hans ex tänkte.

Hon kände sig lurad, hon trodde att pappan, när han riskerade att förlora henne och barnet, skulle 'skärpa sig' dvs bli hennes drömman.
Eftersom han  dock inte älskade henne alls var han bara glad att hon tog steget så han slapp.

Hon trodde, oemotsagt av honom, att de skulle försöka bo isär ett tag för att se om de kunde 'rädda' deras förhållande. Att det var dödsdömt redan från början fattade hon aldrig då han enkom blev tillsammans med henne för att hon blev gravid.
Han ville absolut inte ha barn med henne, de var bara kk´s, men han kände sig skyldig för att han varit så full att han glömt kondom så han gjorde ett försök att vara ihop med henne.

När han sen fattade att hon planerat att han skulle bli full och försöka få honom att ha sex med henne utan kondom när hon hade äl blev han riktigt jäkla förbannad. Men, som så många så har han svårt att ta en direkt konflikt så han slutade försöka leva familjeliv och 'lyda' henne och det tålde hon inte utan hotade ständigt med att göra slut. Men gjorde det inte direkt utan det tog ett par månader.

Hon fick lgh fort och flyttade, som sagt med tron att de skulle försöka lappa ihop det hela. Att han itne sagt ett ljud under de diskussionerna var inget hon märkte.

Därav hennes bitterhet och känsla av att ha blivit lurad (vilket jag kan tycka att hon blev också även om han aldrig höll med eller sa ja) när han träffade mig samma kväll som hon flyttat ut. Vi började dejta då och idag är vi gifta.