Varför slåss man om barnen vid separation?

Ja, nu skrev du ju misshandel och vanvård undantagna, men tyvärr finns det ju föräldrar som påstår sig vilja ta hand om sina barn, men ständigt utsätter dem för - om inte fysisk eller sexuell- så ren psykisk misshandel. Mitt ex bråkar konsekvent om vårt gemensamma barn när och om han vet att han kan ställa till med så mycket skada som möjligt . Han har egenmäktigt tidigare försökt skriva barnet på sin adress utan min vetskap, vägrat skriva på flyttanmälningar när jag flyttat (och då har han alltså själv "flyttat så långt bort han kunnat").

Nu har han en ny fru som undrar varför han aldrig träffar vårt barn så bara av det skälet har han nu dragit igång vårdnadstvister ett par gånger- för att starta ett nytt umgänge som han sedan struntar i . Han struntar i att komma, men säger till sin fru och sin advokat och säkert alla som vill höra på, att det är jag som krånglar. Så får vårt barn sitta på familjerätten och berätta hur pappa helt enkelt slutade komma. Till slut stämde jag honom själv på umgänget, men då var det fel det också. Sedan lade han ner sin talan och tvingades betala mina advokatkostnader och när räkningen kom till hans kännedom, lät han meddela via sin advokat att han nu minsann ska ha umgänge igen och att hans fru ska vittna om behovet för vårt barn att ha kontakt med honom, Vilket ju inte kommer att ändra någonting då han ju inte kommer i vilket fall som helst. ...

Om det inte vore för alla pengar som ska malas ner i detta vårdnadsträsk och för det faktum att han gör allt för att låsa fast oss och tvinga oss att sitta och vänta på honom när han inte behagar dyka upp, så skulle det nästan kunna likna en dålig komedi.

Ska jag vara brutalt ärlig så finns det dagar jag önskar att han bara kunde ramla död ner. Efter tio år tycker jag mig ha rätt att känna så. 

Tror egentligen frågan är lite fel ställd för många fall- det vill säga att separationen helt enkelt är oundviklig just för att samarbetat inte fungerar. 

Ja, det finns ju fall där den ena föräldern begår övergrepp på barnen- nu var väl detta undantaget - men det kan se ut som om den ena parten "startar" en vårdnadstvist och beskyller den andra föräldern, på pin kiv, när det faktiskt är så att övergrepp pågår. De här fallen går ju knappast att skilja från de som "bara för att jävlas" startar en v-tvist.

Det finns ju kvinnor som tvingats ge upp sina barn och har förlorat vårdnaden till pappor (kanske tvärtom också), där det klart och tydligt kommit fram senare att papporna begår övergrepp. Soc har ju nästan per automatik fråntagit den förälder som vågat knysta om den andra förälderns övergrepp, vårdnadsskapet.
Det är en j-a sits, eftersom man dessutom har ansvar för barnet och ska skydda det, men knappt ens kan göra det om förövaren är den andra föräldern. 

Det finns ju t.o.m. tjejer som blivit gravida med sina pappor- mammorna har inte haft en chans för ingen har velat lyssna. För det heter att de bara vill bråka. Inte sällan skaffar pappan en ny kvinna som går i strid med mamman, och idiotförklarar henne. Eftersom mannen "förstås" är helt oskyldig.

En sadistisk förälder kan hålla kvar den andra genom att tvista om barnen, trots att vederbörande skadar eller inte alls bryr sig om dem, bara för att de vet att de har makt att göra det. 

Visst kan det vara så. Det är väl inte så konstigt om man blir bitter och/eller förbannad om man kanske själv offrat en stor del av sin karriär och stannat hemma, och så vill den andra plötsligt- inför sin nya partner - framställa sig som den bästa föräldern i världen. Tänk på att umgänge kräver engagemang även från boendeföräldern. Inte så förbannat kul då om man först varit upplåst för att den andra inte tagit ansvar, och sedan ska tvingas ställa upp när den andra plötsligt vill leka förälder. Det är respektlöst!

Ska man komma i efterhand tycker jag att man måste vara beredd att ställa upp på tider som passar boendeföräldern och inte komma och ställa massa krav.

Man behöver inte heller förpesta boendeförälderns tillvaro med att dra igång kostsamma vårdnadstvister.

Nej, vem har något emot det- såvida inte barnen far illa. Tyvärr är ju en del s.k. v.tvister inget annat än spel för gallerierna. Jag blev så förbannat trött på skiten så till slut stämde jag honom- för  att han skulle ha vårt barn oftare- men det gick ju naturligtvis inte. När jag stämde honom, blev han tvungen att visa frun att det var jag som krånglade- hur skulle han annars förklara för henne att han inte sett hen på åratal- så han stämde mig, och fick naturligtvis umgänge. Som vi naturligtvis ställde upp på, tills han slutade. Så la han ner alla anspråk och tvingades betala mina omkostnader. En månad senare stämmer han mig igen....vad är man ute efter då? Att slösa bort alla pengar på v-tvister? Är det någon idé att ens försöka begripa? Den absolut enda "höjdpunkten" i den här showen är att han tänker låta frun vittna i rätten om hur bra det är med umgänge...som han skiter i rent ut sagt. 

Men det är det som är grejen, han driver bara tvister, efter att han har vunnit så har han ju aldrig haft tid, ork eller lust och följa ök. Det blir ingen avlastning alls. Vårt barn har inte ens sovit över hos honom på sådär tio år, och det är ungefär lika länge sedan det fanns en fungerande umgänge- som bara då fungerade eftersom jag hade gett mig tusan på att vårt barn skulle vara med honom. Jag åkte som en skållad råtta tvärs genom landet och hann knappt vända i dörren förrän han ringde och förklarade att barnet inte skulle få mat om hen inte blev hämtad eller förklarade att han tyvärr måste gå ut och fiska eller umgås med vänner, Speciellt hände ju detta varenda gång han visste att jag hade planerat in något annat under umgängestiden.

En av hans favoriter var att begära umgänge- som han oftast redan hade rätt till genom förra domen- sitta med ett ombud som skällde ut mig i rätten, driva igenom en ny umgängesdom, strunta i den under lagom lång tid för att sedan starta samma karusell igen. Det är ren psykisk terror. Han  har aldrig, någonsin, ringt för att höra efter hur barnet mår under sina långa frånvaroperioder. Sist de hade telefonkontakt nu för ett par år sedan, fick han vårt barn att sitta och smussla telefonsamtalen tills jag upptäckte att han försökte att med ren hjärntvätt vända barnet mot mig. Istället för att fråga barnet hur det har det och vad det gör och tänker. Han ÄR inte intresserad av barnet! Barnets "funktion" i hans värld, är ingenting annat än att fungera som redskap för att jävlas med mig.

Som tur är, så går det oftast bra att prata hans fruar som byts med jämna mellanrum. 

Jag har i princip tvingats ge upp alla tankar på att någosnin kunna göra karriär- eller ens arbeta. Jag orkar inte ens hata honom....han är som en sjukdom man får stå ut med.(vilket jag aldrig nämner för vårt barn).