Jag älskar min katt som en syster, sjukt eller helt okej?

Det är helt okej tycker jag! Fast jag är också lite av en "crazy cat lady" ;) Jag har inga barn och har inga planer på att skaffa några heller, så min katt har fått bli något slags substitut.

När jag skaffade henne bodde jag centralt och billigt i en hyfsat stor stad, men för att ge henne möjligheten att springa ute så har jag flyttat ut på landet. Sämre kommunikationer och extrautgifter i form av busskort samt internet (som ingick i mitt förra boende). Hon äter det bästa torrfodret och äter lyxigt blötfoder, även då jag har ont om pengar. Jag drar hellre ner på min egen lyx än låter henne lida. Hon är försäkrad, vaccinerad och kastrerad. Hon sover i min säng och gillar att vara lilla sked ;)

Jag skulle säga att jag älskar henne lika mycket som min mamma och pappa, fast kanske än mer villkorslöst.

Jag tror att djur har villkor. Min egen katt är en känslig och nervös stackare och hon föredrar nog mig framför andra människor för att jag lyssnar på hennes signaler. När hon är uppstressad så märker jag det och då rör jag mig långsammare, sänker ljudet på stereon, pratar tystare osv. När hon är rädd så kan min närvaro lugna henne. Men jag har fått kämpa för att ta mig dit, då hon tidigare bott hos någon som inte gick att lita på.