Hur är det på anstalten Skogome?

" Pedofiler begår inte alltid sexuella övergrepp och de som begår sexuella övergrepp är inte alltid pedofiler" Angelica Sohlmèr (Malmö Högskola)

Källa:
muep.mau.se/bitstream/handle/2043/16909/C-uppsats%20i%20mall%20%281%29.pdf?sequence=2&isAllowed=y

Nu sätter vi locket på det hela.
Att mobba relationsdömda är pga okunskap. 
Orsaker till misshandel av alla slag:
Psykologin har bevisat "Cycle of abuse"
Hela utvecklingen, evidensbaserad forskning visar om och om igen om varför människor orsakar psykiskt lidande mot andra. Det handlar om orsaker. Orsaker till varför det händer. 
Det handlar om hur människor orsakar andra misshandel pga att dom har misshandlats själva tidigare i livet, särskilt under barndoms åren. Detta sätter djupa psykologiska spår i ens psyke. 

Misshandel, avsaknad av stödjande föräldrar eller vårdnadshavare, mobbning, sexual misshandel, kränkning av alla slag, otrygga familjeförhållanden, svek, livsförhållanden som är skadliga för barn och ungdomar, m.fl

Dessa människor under sin vård tid behandlas för dessa olika misshandel dom har genomlidit. 
Det går inte att säga "du borde veta bättre". Ja, det borde dom, men är det så enkelt? Även om någon vet, men gör det ändå har orsaker. 
  Det som dessa människor har dömts för är inget nytt. Det är sådant som människor har gjort sedan urminnestiderna ända fram till idag. 
   Straff koceptet är en uråldrig mentalitet som dom Nordiska länderna håller på att lämna ifrån sig- därav det nya begreppet "kriminalvård" Notera- "vård"
   Det finns flera skadliga beteenden som människor har, både kvinnor och män, barn och ungdomar. Dessa beteenden härstammar från saker dom har upplevt tidigare.
   Alla som sitter och läser detta har orsakat något av följande (och en del fortfarande gör) fysisk, psykisk, och mental övergrepp på någon fler än en gång i sitt liv. 
   Det är en märklig inställning som människor har till relationsbrott. Tag till exempel en chaufför som kör en buss eller bil med barn. Chauffören är påverkad av något, alkohol eller droger. Denna krockar och kör ihjäl barnen. Tänk vilket lidande det orsakar för deras familjer, samt dom som känner offren. Är denna chaufför ett snäpp högre än den som har våldtagit någon oavsett ålder? Inte många som bryr sig i längden. Denna person blir inte uthängd i social media t.ex. Med andra ord låter det så att det är bättre att köra ihjäl barn än att utsätta dom för övergrepp, även om detta skulle ske så lite som 10 sekunder. 
   
All misshandel som orsakar fysisk och psykisk misshandel är fel. Är ett brott mot mänskligheten. Det går inte att säga eller tänka "ok, gärningspersonen slog barnet, min inte rörde den på deras könsorgan i alla fall." eller "ja, barnet utsattes för psykisk misshandel, men utsattes inte för sexuell övergrepp i alla fall"
  Psykisk misshandel mot ett barn, ungdom framförallt är mycket skadligt och riskerar högst att dom i sin tur kommer orsaka någon form av misshandel mot någon annan. Detta kan yttra sig på olika sätt både med och handlingar.
   Straff är misshandel. Slå upp det själv, så är det synonymt med detta också.
Straff är att orsaka lidande för den som har orsakat lidande för någon annan. Är detta ett bra sätt att hjälpa gärningspersonen. Är detta inte att jämföras med hyckleri?
När gärningar begås så är det första jag tänker på offrens lidande, sedan tänker jag på gärningspersonen "vad kan det vara i dennes fall som har orsakat detta skadliga beteende?"
Allt har orsaker.
Om ni inte tror att det finns orsaker så är det lika bra att slänga ut hela psykologins institution i sop korgen för gott.
 Att komma till stånd och leta i gärningspersonens bakgrund är det som psykologer gör. Ni som någonsin träffat en psykolog, känner till bland dom första frågorna dom ställer "hur var din uppväxt" Det har en mening och det är det allt handlar om- orsaker. 
   Alla som födds är oskyldiga. Allt som människan upplever under sin uppväxt formar dom. skadliga saker sätter sig i människans känslor, både ytligt och ända ner till dom djupaste delarna i en människas psyke, som kan/kommer att ligga i dvala för att sedan poppa upp och orsaka att dom gör något senare i livet. Detta kan även.
För att få mer förståelse så sök på detta Cycle of Abuse. Det finns ett oändligt hav om det som pekar åt samma slutsats- orsaker. 
Skadliga gärningar går som en cykel, gärningspersoner skapar gärningspersoner. 
Gärning=offer=gärning=offer=gärning=offer. 
Att bryta den skadliga cykeln är detta som psykologin inom kriminalvården arbetar med; att bryta denna cykel så att personen kan få hjälp, och förståelse för varför det har hänt. Att sätta sig i offrens spår, och hjälpa dom förså vilka risker det kan medföra för offret på psykisk väg- vad dom kommer göra mot andra. 
Beteenden kommer i olika former, psykisk misshandel mot ens partner. Är därför ibland det kan vara bra att verkligen tag reda på ens bakgrund innan någon tänker satsa på en relation till dom. Fråga den blivande partner om detta, och fråga dom hur dom ställer sig till det. Hur tänker dom på det nu. Vad har dom kommit fram till och lärt sig av det? Har dom det så kan det vara ett bra tecken att ni kan ha en fortsamt och givande relation.
Hat, hämnd och beteende störningar är det som kan utvecklas. Därför menas det med att också hjälpa offren. Detta är den underliggande hemligheten till vad dom menar med- stödja offren. Nu har jag sagt det- läckt ut det. Det som inte sägs. Sanningen. 
Första offren. Förstå gärningspersonen. Båda är faktiskt offer för misshandel av något slag. 
Tänk=Oraker. 
Tack!

Jag vet att det är kanske inte aktuellt längre men jag har nåt att skriva som förmodligen kan hjälpa någon eller förhoppningsvis att ge lite mer förståelse om hur det verkligen är att vara dömd för våldtäkt.

Bilden som målades om Skogome är överdriven. Men låt mig berätta hur jag upplevde "resan" som intagna brukade kalla det för.

De flesta som misstänks för ett sexuellt brott grips så fort som möjligt utan någon möjlighet att ordna sina affärer på utsidan på något sätt. Och de flesta är inte kriminella utan vanliga människor som lever ett vanligt liv. I praktiken betyder det att man förlorar bokstavligen allt. Jobb, familj, vänner, boende, egendom, bil, cykel, pengar och förtroende (även till sig själv) kan man glömma om i de flesta fall. När man kommer ut är det nästan som att vara nyfödd men med ?fiende? på utsidan. Nu vill jag dela med mig min historia.

Arresten

Polisen kom på jobbet och tog mig bort inför mina kollegor. Det var sista gången jag såg de. Jag placerades i ett häkte i fyra dagar i väntan på häktningsförhandling. Under arresten har man högsta möjliga restriktioner dvs du får ingen möjlighet att kontakta någon utan polis och din advokat. Och du får ingenting att läsa eller möjlighet att skriva men å andra sidan var jag så chockad att jag inte kunde ens äta. Jag tänkte mest på min familj och min framtid. Jag gjorde fel mot en kvinna det visste jag men jag kunde inte tänka mig att offret skulle överdriva allt så mycket (hon kanske upplevde det så).

Häktet

Domaren bestämde att lämna mig häktad. Kronoberg blev mitt hem för 4 månader. Och där är det lite lättare för att man har en TV och möjlighet att skriva brev. Jag var nedsatt för det mesta och oroad om min framtid. Förhör efter förhör och till min förvåning polis som hotar. Ja, de gör allt möjligt att man erkänner allt även om man inte gjorde allt som påstås. I häktet fick jag veta att jag blev populär på nätet och bara lata som inte skrev hur pass dålig person jag var.

Rättegången och domen

Jag upplevde att förtroende för mig var lågt från början. De i tingsrätten utgick ifrån att jag var skyldig och de tvekade inte att offret talade bara sanningen. Jag och min advokat pekade på vissa saker som stred mot varandra men de ignorerades av domaren. Och det är inte så att jag är sur på någon eller nekar mitt brott. Jag hade gjort fel och förtjänade straff men inte i den omfattning som påstods. Jag vet inte hur många som blir oskyldigdömda eller felaktigdömda men jag vet att sånt äger rum. Jag blev dömd till 3,5 år. Jag visste att det var orättvis men orkade inte göra nåt. Jag var krossad och ville inte leva längre.

Anstalten

Mitt straff blev kortare än 4 år och jag slapp riksmottagning i Kumla där de bestämmer hur du ska verkställa påföljden. Kumla skickar dömda oftast till klass 1 ? högst säkerhet. I mitt fall var det regionen som bestämde och placerade mig i klass 2. Sexualförbrytare placeras på speciella anstalter pga att folk hatar oss. Klass 1: Norrtälje, Salberga. Klass 2: Skogome, Kristianstad. Klass 3: Tillberga, Skogome, Kristianstad. Jag började resan på Skogome där jag hade ROS, ÅP och allt möjligt. Jag ville få så mycket som möjligt att komma ut och ha normalt liv igen. Ja, man sitter frihetsberövad och KV bestämmer för det mesta vad, var, när och hur du ska göra och du har inget val. Det som KV överdriver är ju säkerhet. Vill man ha något som är inte så vanligt att ha i rummet blir det oerhört svårt att få det. Till exempel en pingis racket. Ja, en vanlig pingis racket som man vill spela pingis i är ett förbjudet föremål. Går du emot KV på något sätt blir ditt liv jobbigare och jag såg många som kom och gick (till klass 1). Sköter man sig bra får man permissioner efter en del av sitt straff. Intagna för det mesta är lugna. Visar man respekt till andra intagna slipper man flesta problem. Det är viktigt att hitta sina rutiner då går dagarna snabbare. Flesta bråk händer pga telefon, dusch och oreda på toaletter/kök. I vissa fall tillåter KV ringa till vissa nummer genom KV telefonsystem som är svindyr. Fortsätter man sköta sig bra får man möjlighet att flyttas till klass 3. Det hände mig och jag hamnade på Tillberga. Det är svårt att beskriva hur stor skillnad mellan klass 2 och 3 är men man sitter fortfarande i fängelse. Sista 6 månader kan man hoppas på fotboja dvs tillbringa hemma under intensiv övervakning. Och jag lyckades få även det. Känslomässigt är det jobbigt man är nedsatt för det mesta och oroad för sin framtid.

?Livet? efter

Jag har avtjänat hela straffet och gjorde allt jag blev sagt. Jag har utbetalt hela skadeståndet. Men samhället tycker inte att jag kan återkomma till vanliga livet. Det blev omöjligt att återställa relation med min familj och vi hade gott åt skilda vägar. Inga av mina vänner ville och vill ha nåt att göra med mig. Vissa av de utnyttjar varje möjlighet att göra mitt liv jobbigare. Berättar jag någon att jag har suttit inne blir det sista gången jag pratar med personen. Jobbet förlorade jag under tiden jag avtjänade straffet och i rekommendationen skrev fd chefen rakt av att jag blev sparkat på grund av mitt brott. Mitt namn, personnummer, adress, domen, bilder mm ligger på nätet och folk fortsätter att hälla smuts på mig. Jag lyckades få jobb men jag är livrädd att någon får veta. Jag kan inte tänka mig att skaffa familj igen eller börja relation. Sånt blev mitt liv och sånt ska det vara. Jag förstår inte varför jag fortsätter avtjäna mitt straff trots att jag gjorde allt jag kunde att rätta mitt fel. Nej, man får inte andra chans. Inte i Sverige i alla fall.

Efterord ? brottsoffer

Jag var nyfiken hur offret mår och tog reda på att hon har det otroligt bra i alla aspekter av liv. Jag är såklart glad att negativa konsekvenserna som jag orsakade läktes av tiden. Jag försökte be om ursäkt med ett brev där jag tar allt ansvar men hon vägrade ha nån kontakt med mig. Jag vet inte om hon kan förlåta mig men jag har förlåtit mig själv och försöker leva. Varför skrev jag allt detta? Nej, jag letar inte efter ömkan. I era ögon förtjänar jag inte det i alla fall. Jag fick vad jag förtjänad. Men jag ville bara påminna igen att livet är ju orättvist och allt vi kan är acceptera det och gå vidare.

Fast "våldtogs av sin pappa i flera år" är ju extremt hemskt. Klart flickan mår dåligt. (Var var du förresten - varför hade din dotter inte förtroende för dig?) Går inte att jämföra med t.ex. ett date rape, där tjejen frivilligt följt med killen någonstans för att ha sex, ångrat sig och han inte kunnat/velat sluta.

Lite synd att personen som berättade om sin fängelsevistelse inte vill komma tillbaka och berätta vilken typ av våldtäkt det var, som han gjort sig skyldig till...

Jag beklagar verkligen att det hände din dotter. Och jag hoppas att din fd blev rätt straffad.

Det är bra om din ilska eller avsky hjälper dig. Ärligt talat tycker jag det blir bättre om samhället hatar sådana som jag så mycket att jag blir tvungen att ta livet av mig.

Allt jag gör är ju mitt val såsom allt du gör är ditt val. Det är inte nåt som du eller jag skriver i motsats. Samma sak gäller mitt val att skylla eller inte och vem. Men det är inte det som är poängen. Jag vill rätta mitt fel bland annat inför samhället. Jag gjorde allt jag blev sagt och även mer. Men det räcker inte. Jag vet inte vad man kan göra mer. Lagen står på sätt och viss på min sida dvs min bakgrund borde inte påverka exempelvis mitt arbetsliv men i praktiken funkar så inte. Med tanke på att flesta tycker att våldtäkt är sämre än mord är det inte bättre att avrätta alla våldtäktsmän och spara på pengar?

Statistiken visar att bara en av tio sexuella brott hamnar i domstol. Och inte alla blir dömda. Samma statistik visar att det finns ett mörkt tal kvinnor som inte anmäler dessa brott. Och samma statistik visar att varje femte kvinna i Sverige var utsatt för ett sexuellt brott av mer eller mindre grad. Med andra ord är det väl mer än 10 gånger mer som borde avtjäna straffet och snarare 20% av alla män i Sverige. Du säkert jobbar med en sådan man. Hur vet jag att min kollega är inte en av de? Ska vi inte utgå ifrån att om man har en penis har man 20% risk att våldta någon? Och i så fall inga män borde ens vara i närheten av barn, äldre och kvinnor överhuvudtaget. Men det finns massor av andra brott som aldrig utreds eller leder till rättegång. Hur vet jag att du inte fuskar med skatt eller inte gjorde det förut? Det heter fördomar. Och det du och samhället gör ni utgår ifrån att jag är skyldigt på förhand. Jag dömer inte dig eller någon annan. Jag skrev ju att livet är orättvis. Jag vill bara leva mitt liv och låta andra göra det och här vill samhället och till och med du inte att jag gör det. Det finns ingenting som jag kan göra utan bara att acceptera det och jag har redan skrivit om det. Mitt liv är sånt och ska vara sånt tills döden tar mig.
Och lite statistik till. De som har genomgått ROS har mindre chans att begå brott igen i jämförelse med en vanlig person.
Det är ju trist att din fd lärde sig inte ett dugg. Jag beklagar verkligen att det är så och du och din dotter måste lida.
En livstidare kostar ca 1 miljard kronor till samhället under sitt liv bakom galler. Det är orimligt att behålla folk och utsätta för lidande. Det är mer humanistiskt att straffa med döden. Tro på mig, jag har varit där och vet hur det känns och hur livstidare känner sig och hur det känns nu.

Tänkte bara att lägga till vad jag menar "hur det känns nu".
Regelbundna panikattacker. Har jag tur sover jag 5 timmar i rad. Vården hjälper inte. Pillar gör mig en zombi (slutade efter första gången). Dagliga rutiner: jobb - hem - mataffär - jobb - hem...och inget mer. Inga vänner, bekanta eller någon som jag kan prata med. Undviker kvinnor - jag är rädd för dem. I princip bara en känsla som dominerar är rädslan.
Mitt fall är kanske lite för extremt men inte ovanligt.
Det handlar inte om att samhället inte vill lita på mig utan att det handlar om att samhället avskyr mig och tycker att jag är fortfarande skyldigt och ska vara skyldigt och förtjänar att behandlas som odömd kriminell.

Det krävs ingen stark bevisbörda för att kunna dömma någon till våldtäkt

Nej, jag behöver inte och vill inte att någon tycker synd om mig. Det är utopisk men jag skulle vilja att folk slutade med sina fördomar. Jag har inte kommit undan och försöker inte göra det. Jag skrev det tydligt. Du vägrar erkänna att du har fördomar och hittar på löjliga argument som har ingenting att göra med verkligheten. Förlåt mig men allt annat du skrev är bara skit.

Hittills är det samma som i verkliga livet. Om offret kanske lider då måste förövare 'lida'. Men bara de som blev dömda och bara vissa. Varför jag och inte någon pedofil eller mördare vems namn, personnummer osv ligger på nätet? Jag vet inte, jag bara accepterar det som det är. Blir det lättare för offret? Jag kan bara hoppas men tror inte att det är så. Vem vinner på det här?

Den "enorma" bevisbörda jag fick min våldtäktsman dömd på var mina anteckningar i min almanacka. Att läsa tidningar är som att läsa sagor.

Du är väldigt elak i det du skriver. 

Jag är också ett offer, jag har inga panikattacker. Mitt ex våldtog mig varje vecka, misshandlade mig grovt och två gånger var det bara tur att jag överlevde.
Men jag mår bra idag.

"Han" bor bara ett par hundra meter från mitt hem, jag ser honom då och då. Och visst avskyr jag honom. Men samtidigt så har han suttit av sin tid och jag har fått mitt skadestånd.
Vad kan jag mer begära?

Som sagt, du verkar vara väldigt elak.