Hur känns det att vara mamma?

Livet blir såklart helt annorlunda. För min del så började mitt liv när min son föddes. Han är meningen med mitt liv. Det är jobbigt vissa stunder såklart men aldrig så att jag önskar honom ogjord. Man lär känna många sidor av sig själv som man inte visste att man hade och ordet kärlek får verkligen en betydelse. Man älskar någon på ett sätt som man aldrig har älskat en annan människa tidigare.

Grattis till dig, är du lycklig nu kommer du vara en miljard gånger lyckligare när den lille kommit till världen.

Mycket förändrades tycker jag. Första tiden med första barnet var väldigt tuff. Han hade kolik och det gick inte att lägga honom ifrån sig på flera månader utan att han gallskrek. Så jag blev väldigt låst då pappan inte var hemma. Det var en enorm chock, och sömnbristen var också riktigt jobbig. Men sen tycker jag överlag livet har fått en annan mening när jag har barnen. Jag tycker det är en berg-och dalbana att vara mamma. Mycket lycka men också svackor då man är väldigt trött och tycker det är jobbigt. Ju större barnen blir ju mer lycka och ju mindre jobbigt är det iallafall tycker jag =)

Håller med En Blå Giraff, att föräldraskapet är en berg-och-dalbana. Men jag skulle aldrig hoppa av karusellen!! Sonen är mitt allt, och det mysiga och fina överväger det jobbiga!

Jag fick mitt första barn när jag var 18,1/2 år. Det är en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv. Även om hon hade kolik i 4 månader så avskräckte det inte mig. Nu 19 år senare väntar jag mitt sjätte barn, samma pappa till alla. Och vi ska bli morföräldrar också.

Men visst är det en bergodalbana, sjudomar, stress mellan jobb, dagis och hemmet. Att hinna med livspuzzlet. Men det är det värt.

Till personlighet har jag förändrats en del. Jag brukade vara lite av ett kontrollfreak och stressad som person. Det var mycket "duktig flicka" över mig och jag sa ogärna nej om någon bad mig om något osv. Detta var innan första barnet föddes, jag tvingade mig själv att jobba på det då jag inte ville att det skulle påverka henne negativt och jag orkade inte heller vara "sån" mer. Idag är jag mycket mer avslappnad och tar saker och ting med ro och ser de små ögonblicken på ett helt annat sätt. Jag skulle säga att jag kanske tvingade mig själv att verkligen se mina dåliga sidor och hur de skulle kunna komma att påverka andra i min omgivning och mig själv. Jag tror verkligen att barn gör som vi gör så..
Sen har vi ju det där med kärleken. Jag upplever kärleken jag känner för mina barn som inte bara underbar och rosenskimrande (som man läser om) utan också jäkligt skrämmande. Jag har aldrig känt sådan oro innan, för att något ska hända barnen eller mig eller min sambo. Innan var jag mer äventyrslysten och tog större risker, idag tänker jag efter på ett annat sätt innan. Är detta ett klokt beslut? Seden har vi ju det där med alla beslut man tvingas fatta å barnens vägar, vad är rätt och vad är fel? Det är ganska tufft att avgöra ibland.
Mitt liv hade en mening också innan så jag kan inte säga att barn är meningen med livet. Jag är i mycket samma person med samma intressen och lever inte bara för barnen utan är fortfarande jag och gör mitt. Mitt liv har bara blivit rikare

Jag skulle säga att både livet och jag själv har förändrats.
Visst finns det svackor och jobbiga stunder med att vara förälder. Det är frustration, rädsla och irritation ibland. Men ännu oftare är det kärlek, glädje, värme och ren lycka, och på det stora hela skulle jag säga att jag är lyckligare nu än innan vår son föddes. Jag känner mig lugnare, mer harmonisk och har lättare både att skratta och att gråta, och jag känner mig själv bättre. Det finns nog ingenting, eller ingen, som kan få en att upptäcka sina dåliga sidor lika bra som ens barn...
Innan jag fick barn var jag mer stressad, kontrollerad och hade svårt att bara stanna upp och njuta. Jag var alltid på väg någonstans.

Men jag skulle inte säga att barn är meningen med livet. Det vore ju som att säga att ens liv var meningslöst innan. Och det var det absolut inte. Däremot är barn en del av livet. En del som jag inte skulle vilja vara utan.

När jag blev mamma, så förändrades jag väldigt mycket under de första 3 åren. Det var inget som skedde plötsligt, utan det kom stegvis lite i taget.

*Jag fick självförtroende. Självkänsla hade jag redan, men självförtroendet hade nog varit sisådär.
*Jag blev lycklig. Lika kul hade jag inte (kul som i "hysteriskt skrattande"), men jag blev en lycklig människa.
*Jag blev lugn och sansad. Det hade jag aldrig trott att jag kunde vara!
*Jag fick ett oändligt tålamod.
*Jag fick vänja mig vid att ständigt vara en gnutta orolig. Det trodde jag skulle gå över efter småbarnsåren, men där hade jag fel. Med några vuxna barn, så har jag insett att oron varar livet ut.

Svårt att svara på rubrikens fråga egentligen, eftersom jag inte identifierar mig som mamma i första (eller enda) hand på det viset som många kanske gör.Jag kan bara säga hur det känns att vara jag, och mamma är en del av allt det jag är. 

Jag tycker varken livet i stort eller jag själv har förändrats så mycket, men säkert har jag glömt en hel del på de år som gått sen jag fick första barnet. Däremot VET jag ju att både livet och jag förändrats, men om det enbart har med barnen att göra kan jag inte svara på. Livet brukar ta sina egna vägar ibland, och de hade de nog gjort även om jag inte fått barn. Kanske bara andra vägar. 

Det som jag tror att mitt föräldraskap gett mig mest är nog både en stor dos ödmjukhet , men även en stor dos kaxighet och "fuck-off"-attityd. Ett lugn kombinerat med "passar det inte så försvinn". Jag gör mig inte till längre, spelar inga spel, tar inte hur mycket skit som helst, vänder hellre ryggen till om det är tjafs men kan också brinna ordentligt för det jag verkligen tror på. 

Kanske beror det på barnen, kanske hade jag med åldern ändå blivit så som jag är idag. Vem vet? Jag trivs iaf, och mår bra.