Jag känner mig så tom efter att min Alma gått bort.
Går runt som i trans nästan.
Kommer man någonsin ur det?
Känner mig arg på omgivningen och arg på mig själv.
Vill inte träffa folk och håller mig i trygga hemmets vrå.
Fler som känner lika i den hemska mardröm vi änglamammor hamnat i ?
Kan inte förstå hur livet ska kunna gå vidare o att man ska få en vanlig vardag med jobb och socialt umgänge att funka.
Beklagar verkligen era sorger med! Så orättvist!
Känner igen de där med att skämmas när man kommer på sig att le eller för en sekund ha trevligt.
Det är dom stunderna som blir värst, slår tillbaka som en käftsmäll av ångest.
Och att omgivningen nästan förväntar sig att man borde må bra snart, vara som vanligt.
Jag är inte som vanligt och komme aldri bli det!
Självklart förstår jag att det blir lite lättare med tiden men att det blir detsamma, aldrig!
En stor del av mig dog med min dotter, den andra delen kämpar på för att leva med min äldsta dotter <3
Men det är inte lätt och jag är inte stark.
Många tycker man är så stark för för att man tar sig igenom något liknande, men jag är inte ett dugg stark.
Jag har bara inget annat val!
Hoppas vi alla kan få känna någon slags ro igen, någon gång!