20 årig "bonus" som bor hemma...

MEN VA FAN!!! Ska hon ha ett eget rum, hon som inte bidrar med ett skit?? Inte ens laga mat och handla kan hon göra?? Så de andra barnen får dela. INTE okej att dela när man är tonåring!

Sorry TS, men det borde bli lite svårt att tända på en sån "man", som inte kan sätta ner foten. Vilken tönt!

Det här måste väl ändå vara en Första April-tråd? För om alla ni är föräldrar, och alla ni tycker att barnen ska kastas ut med huvudet före, då blir jag orolig... TS make har väl ändå skaffat det 20-åriga "bonusbarnet" en gång i tiden? Han visste att det skulle komma ett barn till världen med allt vad det innebar? Om han (och ni andra) har varit ungdomar själva så vet han att livet blir inte alltid som man tänkt sig, därför har "bonusbarnet" kanske en inkomst men inget eget boende. Om man är en god förälder så har man vett att ställa upp för sina barn i vått och torrt. Om man ska skicka dom till dörren direkt och vägra finnas där, varför skaffar man ens barn? Är det för att ha någon som man kan neka kärlek eller tillgivenhet? Då kan man lika gärna skaffa ett husdjur. Det spelar ingen roll om det är ens biologiska barn, eller "bonusbarn" eller hur man kallar dom, tillhör dom familjen så behandlar man dom som familj. Och man ska finnas där för sin familj i vått och torrt.

Tänkt och tänkt, vi har inte rum så att alla barnen kan få eget rum och maken är Inte intreserad av att flytta . "Våra" tonåringar är inte våra gemensamma utan en är min sen tidigare och en är makens. Sen har vi tvillingar som är våra gemensamma. Rummen är desamma nu som förut men jag tycker att när man tagit studenten så börjar man leta sig eget boende. Dottern vill inte bo hos mamma då mammans nya tycker att då får hon dela rum samt betala hemma. Då flyttade hon istället hit på heltid. Rummet har hon alltid haft så det är inre skillnaden. Problemet är att hon inte letar eget boende utan istället bosätter sig här på heltid så våra andra barn får ju fortsätta dela rum. Jag personligen anser att vid 20 års ålder borde man kunna flytta . Men hon fyller 21 i sommar och sr inga planer på att flytta. Våra övriga barn hjälper till hemma men behöver påminnas. Jag menar fortfarande att det är skillnad av vad man förväntar sig av en vuxen person och av en 14åring. Därmed inte sagt att vi (jag) inte ställer krav. Jag vägrar däremot stå ensam i detta och vara den som ställer krav på dottern när maken inte står bakom Kraven. Detta problem kom ju inte som någon överraskning , hon har varit curlad av båda föräldrar sedan vi träffades och säkert långt innan det. Jag har under vår tid fått honom att sluta göra vissa saker som att skjutsa henne med bil till busshållsplatsen 50 meter bort etc men han saknar förmågan /viljan att ställa krav på sina barn. Problemet, MITT problem , är att jag trott att hon skulle flytta , jag har i flera år sagt min åsikt och maken har väl låtsats hålla med ....men när det väl gäller så gör han inget . Dottern i sig är ju inte problemet , problemet är ju maken och vad han gör / inte gör. Att bara kommentera" men PRATA med honom " är ganska meningslöst , vad tror ni jag har Gjort ??? Svårt att prata med någon som inte vill prata och inte heller lyssna bara ....