sextiotalist skrev 2014-04-03 06:22:45 följande:
Det är ta mig sjutton inget livslångt ansvar, när min tonåring blir vuxen, så har han ansvar över sitt eget liv. Det ansvar jag har då gentemot honom är ansvaret över min relation med honom.
Sedan så tillhör man båda ens sociala nätverk förhoppningsvis. Men i det nätverket ingår (om allt är som det ska vara) även andra, som syskon, vänner etc.
Men jag förstår att det är många som resonerar på det sättet här på FL, tack och lov är det mindre vanligt IRL. De jag känner (unga och äldre vuxna) skulle slå backut om deras föräldrar ansåg att de hade ansvar över dom.
Att bli vuxen är att ta ansvar över sig själv och ha en vuxen relation med sina föräldrar.
Vuxna personer har man aldrig ansvar över, man har ansvar över relationen till dom, men aldrig över dom.
Sunda unga vuxna klipper även navelsträngen till sina föräldrar och beter sig som vuxna.
Hade min son agerat på samma sätt som TS dotter, då hade jag känt mig väldigt misslyckad som förälder, för då hade jag inte lyckats med få ett vuxet barn
I TS situation (vilket troligen inte hade uppstått, eftersom sambon och hans ex har två unga vuxna självgående barn) så hade jag nog valt att titta efter ett annat boende.
När de är här och hälsar på, sambon och jag arbetar, då är det ofta de som har fixat middagen när vi kommit hem
Jag förstår vad du menar , menar självklart inte att man har samma ansvar som när dom
Är små/tonåringar som när dom är vuxna men man ansvarar för varandra i en familj. Behöver någon hjälp vare sig det är
Min "vuxna" syster på 20 eller min mamma
På 50 så tycker jag att man i en familj har ansvar.
När min son blir 30 och om han olyckligtvis står utan jobb och bostad får han givetvis bo hos oss. Nu är det väl så att en "normal" 30 åring kanske inte vill bo hos mamma och pappa.
Men ts bonusbarn är 20 år. 20 år är ingenting!
Min son får bo hemma så länge han pluggar eller söker jobb. Sen får han bo kvar tills han känner sig vuxen nog att flytta men självklart, om han har jobb, betala för sig och om inte får han söka jobb som krav att han ska bo hos oss.
Jag blev själv "utkastad" sommaren efter studenten och det begränsade mina val i livet ganska mkt, jag var visserligen tacksam för att min mamma bytt sin bostad så att jag fick en egen 4:a i Sthlm vid 18 års ålder. Men jag jobbade i ett gatukök och kunde då inte välja att plugga eller liknande för att jag helt plötsligt också satt m räkningar på flera tusen i månaden.
Nu är jag jävligt självständig och ambitiös och det har gått jävligt bra för mig ändå.
Menar inte att man ska curla sina barn.
Ts får börja ställa krav på henne sen kan hon gnälla.
Tycker de lyser igenom i denna tråd mest hur de flesta verkar göra skillnad på bonusbarn och biobarn och det är väl det jag stör mig på mest!