20 årig "bonus" som bor hemma...

Sunt förnuft, inga konstigheter eller något att vända sig emot

Egentligen är det ju inte bonusen som är problemet det är ju mannen som tar beslut utan att involvera sin sambo och som kör över alla.

Tillsammans löser man allt som har med hushållsregler och om man ska betala hemma osv, även vilka som ska dela rum etc.

Om du plötsligt var tvungen att dela ditt rum med någon dvs din privata sfär tas ifrån dig då hade du nog också sett det som ett problem tror du inte?

Eller om din ekonomi påverkades utan att du blev tillfrågad, att du fick städa efter fler, säg att din svärmor eller svärfar flyttade in utan du blev tillfrågad du skulle inte reagera alls menar du? Du jag tror dig inte.

Hur?

Genom att hennes föräldrar lär henne kanske?

Så länge vi inte pratar om en människa med speciella behov så vet hon mycket väl vad som händer om man inte betala räkningar osv.
Annars är det faktiskt upp till föräldrarna att lära henne, självklart kan man gå till en annan vuxen och fråga men då måste också viljan att veta finnas där
Isåfall är det ju också varit fel om två stycken tonåringar som bor heltid ska behöva dela rum för någon som har halvtid, här är det upp till TS och pappan att se till att det finns en privat sfär för alla barnen när dom bor hemma.

När man har flyttat ut däremot och vill flytta hem igen då får man faktiskt ta att de yngre tonåringarna som bor hemma har egna rum och man får ta det som bjuds, för inte kan du väl tycka att dom ska behöva dela rum för en utflyttad 20-åring bestämt sig att flytta hem igen

Men återigen problemet är ju inte 20-åringen egentligen, problemet är ju pappan, klart som korvspad att 20-åringen tycker det är helt ok att slippa äta och även få behålla sin egen lön.

Nej men för att hon har flyttat hemifrån.

Däremot som jag påpekade så tycker jag TS och pappan har brustit som inte gett alla barnen en privat sfär när dom alla bodde hemma.
och det är otroligt fult gjort att först ge de andra barnen ett eget rum bara för att när äldsta vill flytta hem igen skuffa ihop dom igen.

Självklart ska man kunna hjälpa sin utflyttade barn det vänder jag mig inte emot, men det äldre utflyttade barnet måste inse att man inte kan få samma komfort som innan, eller ska föräldrarna bevara barnens rum långt efter dom flyttat även om rummet behövs till annat? Kan föräldrar förvänta sig ett eget rum sen hemma hos de utflyttade barnen också då?

Jag tycker så här.

1) Pappan diskuterar med TS, han ska inte behöva be om lov men han bestämmer inte själv heller.
2) Tonåringarna ska inte behöva återgå till att dela rum utan det får pappan komma fram till en lösning som passar och som inte går ut över någon annan som bor i hemmet.
3) 20-åringen ska hjälpa till hemma, men det ska de andra barnen också göra, lika regler för alla alltså, de andra tonåringarna ska inte glassa omkring hemma heller utan att behöva hjälpa till.
4)20-åringen bidrar ekonomiskt, hur mycket kommer pappan och TS överens om
5)Alla ska visa hänsyn och respekt

Har man bytt från vv till att nu ha heltid ja då är det definitivt mannens fel som inte informerar TS om hur dom då ska lösa allt, sen kan man tycka att en 20-åring skulle planera för att flytta hemifrån till ett nytt boende men med den räkmacka hon blivit serverad så kan man inte klandra henne fast nog är det osjälvständigt alltid, vilket föräldrarna kan klandras för

Tycker det är helt vansinnigt över lag, en 20-åring som bor hemma fast hon jobbar och har ful lön, som inte behöver hjälpa till, men det behöver inte dom andra barnen heller, på det har man sen inte tillräckligt med rum för att räcka till alla barn.

Problemet med barn som inte hjälper till och brist på rum måste ju ha funnits där hela tiden, och har dom haft tjejen vv innan så måste problemen funnits där också även om det nu blir dubbelt upp med allt. Så hur har ni tänkt egentligen TS?

Som du skriver - maken är problemet.

Egentligen så får du sätta hårt mot hårt, han är inte 'intresserad' av att flytta säger du, nähä men det är ju inte bara hans väl och ve som ska räknas.

Men jag hade nog gjort ett försök och sagt att visst får flickan bo här men alla extra kostnader som tillfaller för att det nu blir heltid istället för vv får flickan(eller pappan') täcka upp för hon har egna pengar att bidra med.
Allt extra jobb med städning och tvätt får flickan hjälpa till med (annars, återigen, får pappan dra det lasset)

Om nu flickan ska fortsätta att bo hos er istället för att bli självständig så får din man se till att börja 'bli intresserad' av att flytta, det är inte rättvist att alla ska få ha egna sovrum utom just dom

Jag avundas dig inte din situation och jag förstår din frustration, men den ska placeras högt och ljudligt där den hör hemma - hos din man

Det beror på situationen, i mitt fall fick jag en sk bonusförälder när jag var 2 år, men jag har alltid sett han som min pappa, han har aldrig varit något annat än min pappa. När jag var i tonåren så gifte mamma om sig den mannen var aldrig min förälder och hade heller inte varit det om det var honom mamma gifte sig med först.

Det beror alltså både på omständigheterna, ålder, personligheter etc, men man kan inte säga att en bonusförälder automatiskt  är en förälder och absolut inte i dom fall där det finns en redan närvarande andra förälder.

Sen så ska ju både barnet och bonusföräldern känna det som bonusföräldern är förälder, det funkar inte om det är ensidigt.

Ja det är faktiskt upp till var och en.

Min partner har barn men jag har aldrig kallat mig själv bonusförälder eller sagt att jag har bonusbarn utan jag säger alltid som det är att min partner har barn och barnet nämner alltid mig som den mamman är ihop med och/eller mitt förnamn.
Om människor vill kalla sig bonusbarn eller bonusföräldrar får dom gärna göra det men själv känner jag inte ett behov eller förstår titeln.

Min icke biologiska pappa tog rollen som min pappa och för mig blev han min pappa, vi var inte 'bonusnågot', min partners barn har en närvarande andre förälder så jag är inte 'föräldernågot' till denne.

Men respekt, hänsyn kärlek kan finnas oavsett vad man kallar sig, det sista är något man varken kan eller ska förvänta sig dock utan något som antingen växer fram eller inte.

Jag har varit/är i både den vuxne och barnets situation och det här är så som jag känner det, det behöver inte passa andra eller vara lika för andra men det som sagt så jag och de inblandade i mina situationer känner

Jag kan lika gärna använda ordet 'daltar' som det hette förr, oavsett ordval är det inte sunt för vare sig barn eller föräldrar.

Att curla är inte lika med att ge kärlek, man kan älska trots att man ställer krav, annars är det ju samma sak som när man köper kärlek.

Man behöver heller inte bli curlade för att få ett enormt starkt band till sina föräldrar.

Kärlek i sig är väl egentligen det mest osjälviska som finns, eller borde vara det åtminstone.
Tar man betalt för att älska ja då finns det ett annat ord för det och jag tvivlar på att Malou har använt det ordet i tv.

Du inser att även 'fattiga' föräldrar ställer upp för sina barn va?

och jag förstår inte varför man skaffar barn om man inte kan ge dom en uppfostran som innebär att man inte ser ner på andra eller förväntar sig saker hela tiden.

Det finns situationer i livet som mamma och pappa inte alltid kan rädda åt osjälvständiga barn, det kan ibland bli en dyrköpt läxa för båda föräldrar och barn.