20 årig "bonus" som bor hemma...

Jag har en ung, men ändå, vuxen son som bor hemma. Han går fortfarande på gymnasiet, men tar studenten nu i vår.
Han kom själv och frågade hur vi ska lägga upp det när han sen börjar jobba (lumpen först) men kanske fortfarande bor kvar hemma. Hur vi gör om han inte direkt hittar eget boende.

Han ser det själv som en självklarhet att då han är vuxen så får han också ta ett vuxenansvar i vårt hushåll. Han behöver inte betala hemma så länge han inte själv har en inkomst, men jag kommer heller inte betala konsumtionsvaror för honom. Han får extrajobba för att ha råd med kläder etc, men vi kommer självklart att hjälpa till om jag har möjlighet.
Han får ta en del av städningen, en del av matlagningen och helt enkelt ta en tredjedel av de uppgifter som vi två föräldrar tar hälften var (give and take) av idag.

Jag finner det märkligt att det finns vuxna barn som inte vill stå på egna ben. Som inte längtar efter sin frihet, eller känslan av att vara likvärdig övriga vuxna i familjen. Och som inte själva inser att bor de kvar hemma som vuxna så är rollerna förändrade jämfört med när de är barn. 

Våra barn kommer alltid vara välkomna att flytta hem under kortare perioder om livet skiter sig. De har alltid en säng eller en soffa att hämta nya krafter på. Men det är kanske lätt att säga i vårt fall eftersom de inte kommer utnyttja det genom att flytta hem och förvänta sig att vi ska behandla dem som barn igen.

Och det här har inte med bio- eller bonusbarn att göra. Det här har med curlade, bortskämda barn att göra. Oavsett epitet.

Jag har inget behov av att mina barn ska "ge" tillbaka något till mig när jag blir gammal för att jag har tagit hand om dem när de har vuxit upp. Och precis som Sextiotalist säger så är det många hemmamammor som inte får ett skit tillbaka. Och många heltidsarbetande som får det.

Min uppgift som förälder har varit att uppfostra dem till självständiga, hänsynstagande, tänkande och kännande individer. Att ge dem bästa möjliga förutsättningar att stå på egna ben. Och det finns självklart ett egetintresse i det. Inte att bli omhändertagen när jag blir gammal, utan vara stolt över de vuxna jag har hjälpt till att dana. Och har jag lyckats så kommer de att stå bredvid mig när jag är gammal - inte för att de "måste" utan för att det ligger i deras natur.

Här är en förklaring till ursprunget till begreppet. Så du får en klarare blid av vad som ligger i begreppet "Curlingförälder". Lättare att diskutera sakfrågan när alla vet vad man pratar om :)

www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/hogt-pris-for-friktionsfri-barndom_119491.svd

Och faktum är att även vi som har vuxit upp med silversked fullkomligt ruttnar på dessa idioter som inte klarar av att stå på egna ben utan lever på sina föräldrars pengar, rykte och namn. Att ha pengar är inte detsamma som att bete sig vettigt och väluppfostrat. Tvärtom ibland. Pengar tas som en ursäkt att bete sig som vilket svin som helst.