20 årig "bonus" som bor hemma...

Den här 20-åringen har ett arbete, tjänar pengar och lyfter tydligen inte ett finger. Det är att curla sitt barn. Självklart så hade sambons barn kunnat få låna en soffa om det krisade, men vi hade inte slängt ut vårt hemmaboende barn ur hans  för att den vuxna hade inte hade någonstans att bo.
Jag bodde hemma ett tag när jag var färdig med studierna, innan jag fick lägenhet i Stockholm. Jag bodde i kontorsrummet, hade en bäddsoffa, betalade hemma och bidrog till arbetet hemma. Hade jag  betett mig som 20-åringen i TS hade jag åkt ut med huvudet före.
TS har via sin sambo tydligen ställt krav, men så länge hon inte har honom med på tåget, så fungerar det inte. Det enda TS kan göra nu är att se till att hennes sambo får ta hela lasset.

Tänkt och tänkt, vi har inte rum så att alla barnen kan få eget rum och maken är Inte intreserad av att flytta . "Våra" tonåringar är inte våra gemensamma utan en är min sen tidigare och en är makens. Sen har vi tvillingar som är våra gemensamma. Rummen är desamma nu som förut men jag tycker att när man tagit studenten så börjar man leta sig eget boende. Dottern vill inte bo hos mamma då mammans nya tycker att då får hon dela rum samt betala hemma. Då flyttade hon istället hit på heltid. Rummet har hon alltid haft så det är inre skillnaden. Problemet är att hon inte letar eget boende utan istället bosätter sig här på heltid så våra andra barn får ju fortsätta dela rum. Jag personligen anser att vid 20 års ålder borde man kunna flytta . Men hon fyller 21 i sommar och sr inga planer på att flytta. Våra övriga barn hjälper till hemma men behöver påminnas. Jag menar fortfarande att det är skillnad av vad man förväntar sig av en vuxen person och av en 14åring. Därmed inte sagt att vi (jag) inte ställer krav. Jag vägrar däremot stå ensam i detta och vara den som ställer krav på dottern när maken inte står bakom Kraven. Detta problem kom ju inte som någon överraskning , hon har varit curlad av båda föräldrar sedan vi träffades och säkert långt innan det. Jag har under vår tid fått honom att sluta göra vissa saker som att skjutsa henne med bil till busshållsplatsen 50 meter bort etc men han saknar förmågan /viljan att ställa krav på sina barn. Problemet, MITT problem , är att jag trott att hon skulle flytta , jag har i flera år sagt min åsikt och maken har väl låtsats hålla med ....men när det väl gäller så gör han inget . Dottern i sig är ju inte problemet , problemet är ju maken och vad han gör / inte gör. Att bara kommentera" men PRATA med honom " är ganska meningslöst , vad tror ni jag har Gjort ??? Svårt att prata med någon som inte vill prata och inte heller lyssna bara ....

Jag har en ung, men ändå, vuxen son som bor hemma. Han går fortfarande på gymnasiet, men tar studenten nu i vår.
Han kom själv och frågade hur vi ska lägga upp det när han sen börjar jobba (lumpen först) men kanske fortfarande bor kvar hemma. Hur vi gör om han inte direkt hittar eget boende.

Han ser det själv som en självklarhet att då han är vuxen så får han också ta ett vuxenansvar i vårt hushåll. Han behöver inte betala hemma så länge han inte själv har en inkomst, men jag kommer heller inte betala konsumtionsvaror för honom. Han får extrajobba för att ha råd med kläder etc, men vi kommer självklart att hjälpa till om jag har möjlighet.
Han får ta en del av städningen, en del av matlagningen och helt enkelt ta en tredjedel av de uppgifter som vi två föräldrar tar hälften var (give and take) av idag.

Jag finner det märkligt att det finns vuxna barn som inte vill stå på egna ben. Som inte längtar efter sin frihet, eller känslan av att vara likvärdig övriga vuxna i familjen. Och som inte själva inser att bor de kvar hemma som vuxna så är rollerna förändrade jämfört med när de är barn. 

Våra barn kommer alltid vara välkomna att flytta hem under kortare perioder om livet skiter sig. De har alltid en säng eller en soffa att hämta nya krafter på. Men det är kanske lätt att säga i vårt fall eftersom de inte kommer utnyttja det genom att flytta hem och förvänta sig att vi ska behandla dem som barn igen.

Och det här har inte med bio- eller bonusbarn att göra. Det här har med curlade, bortskämda barn att göra. Oavsett epitet.

Jag förstår inte varför "fattiga" ens skaffar barn...

Jag har läst på, ser ingenting negativt i att bli bortskämd (använder mig inte av ordet som anspelar på sporten).

Du får ju sätta dig ner med din man och sätta upp regler för hur detta ska funka.

Att han vill erbjuda sin dotter ett hem är rimligt. 

Att hon ska ha "full service" som vuxen inneboende är givetvis inte rimligt. Hon får givetvis städa upp efter sig själv, tvätta sina egna kläder, samt hjälpa till med matlagning om hon tänkt äta med er. Självklart ska hon betala om hon har jobb och ni dessutom har behov av rummet till annat. Sen är det väl också rimligt att hon får lite "rabatt" och inte behöver betala så mycket som en främling som inneboende borde göra.

Utveckla?

Det sa jag inte, men man bör kunna ge barnet en bra uppväxt och är man fattig så tvivlar jag på att man kan göra det faktiskt. Man bör helt enkelt ha en viss ekonomisk standard för att ha barn.

Jag ser inte att det är så negativt och barn får ju annat motstånd i livet, man utövar en idrott, eller man går i skolan och presterar där så det kommer sig naturligt.
Att förenkla livet är ju bara positivt, livet ska ju vara roligt och inte kastas bort på massa onödiga saker...kan man ta genvägar så tar man dem.

Vi får nog konstatera att vi helt enkelt tycker olika! :)
Jag är bara glad att jag fått bo hemma (skulle aldrig ens tänka på att betala) och inte kastats ut på gatan, att mina föräldrar alltid ställer upp och finns där.
Jag känner att jag är viktig för dem helt enkelt...

Inte gällande allt tydligen ;)

Nja, det stämmer ju inte!
Hört om hemmafruar? :P

På vilket sätt är det fel?

Haha, om du visste hur många nyrika brats som drar sig till dessa områden och beter sig som svin. Jodå, de fanns redan under 80-talet under min studenttid. Inte bara i Stockholm, även i andra städer. Jodå, jag har umgåtts med dom och ofta var våra tankar "väx upp för sjutton och göm dig inte bakom pappsens pengar" 

Du talade om att båda i ett hushåll betalar, det gäller ju inte om den ena är hemmafru.

I många familjer ser det inte ut så, speciellt inte idag när vi har rut- avdrag och du inte behöver städa själv.

När jag bodde hemma var det självklart att jag hjälpte till med saker, visst jag lagade inte mat men det gör jag aldrig idag heller, men dammsög och torkade golv gjorde jag ju.

I mitt fall så försörjer min man mig, jag är hemma för jag behöver inte jobba då min man tjänar så pass mycket pengar att min inkomst inte skulle bidra med något.
Är det bättre än att få saker av föräldrar? i min värld är det inte det och jag förstår inte heller varför det är så viktigt hur andra människor gör.
Har man möjlighet att få pengar så tar man väl den chansen, jag är själv hemmafru och trivs riktigt bra med att vara det.

Jag blir 30 i år.

Handla ser jag inte direkt som en avancerad syssla och något man behöver vara hemmafru för, inte heller för att tvätta och disken sköter ofta en diskmaskin.

Jag tycker inte 20- åringen ska betala men jag anser ju att man bidrar med kanske lite städning och att man håller ordning och reda i hemmet.
Går jag till mig själv skulle jag aldrig kasta något på golvet och kräva att mamma plockar upp det och jag tycker det är viktigt att jag hjälpte till med vissa saker.