MA upptäckt v18...nu då?

Så vidrigt. Jag har ett MA i bagaget, mellan mina två första barn, men det upptäcktes redan i vecka 11 (hade avstannat tidigt, v.6-7). Att gå sådär länge och inte upptäcka det förrän vid RUL, det är nog alla gravidas mardröm. Beklagar att du drabbats, även om orden känns jäkligt futtiga...

Nu är jag inte 100% men jag är nästan säker på att det är från skrapningen man räknar.
Det är ju så att säga då det hela var helt och hållet över, och tillbaka på ruta ett. Då kroppen kan börja återhämta sig på riktigt. 

Jag började få oregelbundna mensliknande blödningar efter ca 6 veckor, och första säkra ÄL (som jag även blev gravid på) var 3 månader efter själva MA:t. Men jag vet att för många går det betydligt fortare än så. Efter ett nyligen genomgånget missfall är kroppen inställd på graviditet, och många kvinnor blir snabbt gravida igen.

Hoppas att det är så för er också 

Fick MA vecka 16 barnet dog vecka 9. Detta va 9 november jag fick äta tabletter de kom ut. De sa till mig att den dagen räknas som första mens dagen iaf. Sedan fick jag mens igen i den 14 december.. Och sen kom aldrig mensen i februari så nu är jag gravid... Men har lite bruna flytningar nu och är livrädd att ett MA har hänt igen.. Vi hade sex varannandag från menseen sluta i januari tills 10 dagar efter beräknad mens... För de sa att mensen kunde bli utebli ett tag oxå

Hur har ni hanterat den här panik känslan över att inte längre vara gravid?
Känslan om att dagarna man räknar känns som år.

Blev det enklare när det "nya" plusset kom?

Jag är nog fortfarande i nått chockläge tyvärr.

Jag hade nog haft mina föraningar om att något var fel, jag hade nämligen INGA som helst gravidsymtom. Absolut ingenting! Och jag är en sådan som annars mår pyton i tidig graviditet.. Så när jag väl började småblöda där i vecka 11 så förstod jag redan innan jag blivit undersökt, att nu är det med största sannolikhet kört.

Om jag bara utgår från mig själv, så tror jag ändå att det är lite "lättare" (i brist på bättre ord..) när det upptäcks så förhållandevis tidigt som hos mig...det var ju ändå ett s.k tidigt missfall. Du har ju fått gå så länge, bygga upp förväntningar, vänja dig vid att vara gravid, längta efter RUL... Precis som du själv säger, alla missfall är sorgliga, men att gå nästan en halv graviditet..  

Så själva missfallet accepterade jag/vi ganska snabbt. 
Dock mådde jag nästan sämre under de där 3 månaderna innan jag blev gravid igen. Veckorna kändes som år. Jag var så rädd att något var fel på mig, att jag kanske inte skulle kunna få flera barn osv...

Trots läkarnas och barnmorskornas försäkranden om att MA är SÅ otroligt vanligt, att det oftast INTE handlar om fel hos mamman, så kunde jag inte släppa de tankarna. Blev nästan lite besatt, började Googla efter sätt att boosta sin fertilitet, beställde hem ÄL-test, kunde inte tänka på annat... Det var några jobbiga månader, jag kunde liksom inte tro att jag skulle kunna bli sådär fixerad.. 

Så plussade jag ju på första kända ägglossningen, och även om oron för ett nytt MA fanns där hela tiden så gick det ändå rätt ok att ta sig igenom första trimestern. Jag bokade ett tidigt UL och fick se ett litet hjärta slå i vecka 7, det kändes skönt då man vid mitt MA misstänkte att hjärtat förmodligen aldrig börjat slå.. Men veckorna var långa, innan jag tagit mig förbi 13 fulla veckor och gjort mitt KUB-test så hade jag många svackor, det skall jag inte förneka.

Det är som att läsa nått jag skrivit själv!
Jag googlar, jag beställer saker, jag ringer BM hela tiden och frågar saker!
Detta är väldigt färskt för oss, det hände förra veckan...varje dag känns som flera veckor och det känns som att det aldrig kommer bli dags igen.
Jag blir arg när dagarna går trögt och vill bara att tiden ska gå snabbt så man kan få bli normal igen.
Jag kände mig lite lättad när det hade gått ca 5 dagar och jag började räkna på när öl kunde komma, då säger dom att dom måste skrapa...10000 steg bakåt och tillbaka på panikstadiet.
Jag känner mig snuvad på en vecka, om ni förstår hur jag menar.
En annan sak är hur kan det ens vara möjligt att låta gravid gå så många veckor utan rutin ul?

Det är så tråkigt att säga samtidigt som jag känner en sån lättnad. Att hitta en tråd där de finns människor som är i precis samma situation som mig. Jag som känner mig ensammast i världen just nu. De har gått 2 veckor sedan mitt missfall i v15. Jag tycker ändå att jag har tagit det bra. Jag blev inte arg eller ledsen, de var lixom väntat. Men bara att få dela med mig och höra hur andra mår är så skönt. Hur mår ni? Hur är era planer framöver? Ska ni försöka snart igen?

Min första graviditet slutade med ett MA.. jag va så glad att "faran" va över.. gick precis in i V.12 då jag började få en liten blödning som blev mer å även klumpar.. jag fick en tid för ett vaginalt ultraljud där de konstaterade att de hade stannat av i V.8-9.. jag blev gravid 3 månader senare å allt gick bra..

Va härligt att höra att de gick så bra efteråt!

Efter mitt ma och skrapning hade vi sex en ggr efter två veckor. Då blev sonen till :) lycka till och jag beklagar verkligen!

Hej! Som av en slump såg jag det här inlägget och att vi har nästan samma namn  och därför måste jag få dela min historia. Varning för att det blir mycket läsning, det är fortfarande så färskt i minnet...

Förra veckan var jag i v. 13 och i onsdags fick jag mer ont i magen än vad jag hade haft tidigare, "växtvärk" tänkte jag men på kvällen kom det blod på papperet. I torsdags ringde jag till BM och fick komma dit, då hade det slutat blöda och hon kände att livmodern var som den skulle i v. 13. Då var ju allt lugnt men någon timme senare började det göra ont igen och det kom nytt blod. 
När jag skulle sova fick jag så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen så jag ringde sjukvårdsupplysningen, dom sa att jag skulle avvakta så klart, men när jag hade lagt på och gick på toa kom det en svart klump...jag blev jätterädd och vi skyndade oss till sjukstugan (vi bor i Tärnaby där det bara finns en sjukstuga och närmsta sjukhus är 23 mil bort)! Där konstaterade läkaren att det inte blödde så mycket och att magen var mjuk, så vi fick gå hem och ta en värktablett mot det onda... 
Nästa dag, i fredags alltså, fick jag komma till BM igen. Hon kunde se att det blödde men det var omöjligt att säga vad som var fel, hon kontaktade gyn i Lycksele (23 mil bort alltså) och vi fick åka dit direkt (med egen bil så det var ingen stress...) när vi hade 3 mil kvar till sjukhuset fick jag fruktansvärt ont igen! 
Vi fick göra ett VUL direkt vi kom in och hon såg på en gång att fostret hade dött i v. 6+5 (om jag inte mins fel). Hela resan hade fruktat för nåt sånt men hoppet fanns ju hela tiden...tills nu...
De ville helst att kroppen skulle sköta det själv och de sa att det inte var "långt borta" men inget hände den dagen så vi fick sova över. På natten hade jag extremt ont men jag var glad att vi var på sjukhuset där det finns starka mediciner mot smärta! 
I lördags fick jag tabletter och nästan allt kom ut, förutom hinnsäcken som satt kvar (och det gjorde ONT!). Det syntes på ett nytt VUL och då blev det snabbt bestämt att jag skulle skrapas. 20 minuter senare jag sövd och det var tydligen ett väldigt enkelt ingrepp. När jag vaknade efter en halvtimme kändes det som en stor lättnad, ingen smärta längre! Vi fick åka hem snabbt efteråt och allt kändes bra tills vi närmade oss hemmet och när vi kom hem rasade världen!

(Ursäkta språkfel mm. men det är skönt att få skriva av sig och dela med sig)

Jag känner samma sak, en ny graviditet är det som kommer att vända båten. Vi har bestämt att vi ska vänta till jag har haft en mens men rädslan att det inte fungerar på första försöket finns där! Det här var dessutom min första graviditet och det tog ett år att bli gravid (fast jag vet att vi inte var så aktiva vissa månader), tänk om det tar ett år igen?! Det finns så många tankar... som att  flera gravidsymtom försvann för veckor sen mm. mm.