Ni måste absolut säga nej till detta. Ni är INTE rätt familj för detta barn, ni måste förstå det innan det är för sent för det lilla barnet.
Ni bör gå vidare och försöka adoptera istället, inte ta andras barn och försöka göra till ert!
Fattar inte vad soc håller på med när dom gör såhär!!! Iditoter!
Tror inte det finns ett enda familjehem som egentligen resonerar så, däremot försöker dom såklart göra allt dom förmår för att inte förlora sin inkomst, vad ska dessa familjer då försörja sig av?
Barnen SKA hem i de allra flesta fall. Tyvärr blir det inte alltid så och det beror allt som oftast på soc inkompetens och på familjehemmets illvilja mot de placerade barnen. Alltså att de försvårar umgänge och därigenom hemflytt.
Vips så har 3 år passerat och det börjar pratas om vårdnadsöverflytt. STACKARS dessa misshandlade barn!
Har 2 av dessa vidriga familjehem i mitt närområde och jag lider verkligen med de barn som är placerade där. Dagligen blir barnen manipulerade och får höra hur odugliga deras bioföräldrar är. Allt för att försvåra för barnens hemflytt. Så hemskt!
Barnen är mellan 10-15 år och har bott hela sitt liv med sina föräldrar, nu får dom spendera varje dag med att försvara sina föräldrar. Så ska dom inte behöva ha det. Låt barnen bo hemma och finns det svårigheter så kan det lösas i hemmiljön!
Det finns för många familjehem, de har för hög ersättning. Något måste göras för att rädda barnen som hamnar i soc och familjehemmens klor!
Problemet är väl snarare de familjehem som bara gör det för pengarna! Här handlar det ju om en uppriktig önskan att ta hand om ett barn. TS är medveten om den sorg som kan komma om bioföräldrarna skulle få tillbaka vårdnaden.
Det du beskriver låter hemskt! De personerna har ju uppenbarligen inte valt att bli familjehem för barnens skull.
...och NEJ! det är inte alls alltid bättre för barnen att bo hos bioföräldrarna, och det går inte alls alltid att lösa problemen i hemmiljön. Jag håller med om att det är det optimala om det är görbart, men en del barn far så illa hos sina biologiska föräldrar att Soc ingripande faktiskt kan vara en fråga om liv eller död.
Jag är medveten om att Soc inte alltid gör rätt, jag har sett det på väldigt nära håll faktiskt, men om man väljer att LVU:a en nyfödd utan att ens överväga utredningshem, då är det nog rätt illa och då är familjehem definitivt rätt insats.
Blir också helt chockad över "Nej" s inlägg. Och även otroligt ledsen! Kan aldrig föreställa mig att du jobbar med detta, snarare får jag känslan av att du själv har barn som blivit placerade. Därav den aviga inställningen.
Och NEJ det är INTE alltid det bästa för barnet att få bo med sina biologiska föräldrar! Det har tom vår placerings föräldrar insett, de vet att de inte har förmågan att ta hand om sitt barn, varken fysiskt eller psykiskt. Trots att de innerst inne älskar honom. Vårt" barn som våra biobarn ser som sitt syskon - de har aldrig varit med om något annat då plac kom först till oss, innan våra biobarn. Han bodde alldeles för länge med sina föräldrar ( som han älskar och skulle göra allt för) det har testats alla möjliga olika insatser såsom hemhjälp osv. Men tycker du att det är rimligt att ett barn växer upp i en familj där det kommer ny personal flera gånger om dygnet, för att föräldrarna inte ser barnets behov och därför behöver stöd i hemmet. När de inte ens klarar av att ens ta hand om sig själva? "Vår" pojke började vara med oss på helger/som avlastning från 2,5 år och flyttade på heltid till oss vid 5 års ålder och fyller nu 15. Han har regelbunden kontakt med föräldrarna ( men allt för ofta blir han besviken då han planerat för att vara med dem, när de helt plötsligt kommer på andra tankar, kanske något som är mer spännande/roligt etc) då är det VI, familjehemsföräldrar som får stå där & plocka upp spillrorna från hans sårade själ! Aldrig att han någonsin skulle säga ett ont ord om dem, trots att jag vet hur arg & besviken han är på dem! Ibland kryper det ut en spontan kommentar som han snabbt ångrar att han sagt högt. De köper aldrig presenter när han fyller år eller uppmärksammar han på något annat vis, däremot har de väldigt mycket åsikter om vad VI borde köpa. De har pengar, men de väljer att lägga de pengarna på sig själva istället för på honom. När han är där är det istället DE som pratar illa om oss, vilket han sen kommer hem och är ledsen över. Han är helt slut efter att ha varit med dem en helg. Nu börjar han bli så stor att han själv börjat välja bort dem, då han inser att de inte har bättre förmåga än de har. Att de inte kan se HANS behov, före deras. Han kommer alltid att älska dem, men jag är stolt över honom att han själv kommit så långt i sin utveckling att han förstår att det inte är HAN som gjort/gör något fel. Och även att han inte kan förändra dem - de kommer alltid vara så här. Och han vet oxå att oavsett vad kommer vi finnas för honom här. Även när vårat "uppdrag" är slut, när han blivit myndig och flyttar till eget. Vi är hans familj - nu och för resten av livet! Så tråkigt att du inte har större insikt! Att de allra allra flesta inte gör detta för pengar. För det finns inga pengar i världen som kan ersätta det jobb och engagemang vi som familjehem lägger ner. När vårt uppdrag upphör kommer vi inte få ersättning för honom, men det kommer inte spela någon roll. Han kommer vara välkommen hem när som iallafall, och jag hoppas att HAN själv vill det. Vi kommer stötta honom ekonomiskt precis som vi kommer göra för våra biologiska barn, den dagen de flyttar hemifrån. Han är inskriven i vårt testamente som VÅRT barn - & det kan jag säga att det är definitivt inget vi behöver göra. Det gör vi för att han är uppvuxen i vår familj som VÅRT barn!
Och en till sak, även utan pengar skulle jag ta emot honom i min familj, men pengarna gör det för det första möjligt att ge honom "lite extra & mer" än de flesta andra barn. Dessutom känner jag att "lönedelen" är för allt jobb jag tvingas till för att ha kontakt med bioföräldrar, som är mer intresserad av att vara min vän än att höra vad pojken gjort/kommer att göra.
Jag tycker att du (nej) verkar ha en dålig förmåga att sätta dig in i att det faktiskt finns människor med stora brister i sin förmåga att ta hand om barn, egna eller inte.
Vårt barn har tex som 4:åring blivit lämnad själv ute vid en väldigt lastbilstrafikerad Europaväg, för att föräldrarna glömt en sak och sprang därifrån. De har även vid flera tillfällen gjort sådana grava idiotiska bedömningar att det varit en livsfara för pojken. Och det handlar ju inte om de älskar honom eller inte, det handlar ju om att de inte har förmågan att se faran eller hur de ska reagera. Däremot kan väldigt "små" saker istället bli till stora händelser, som tex att han har hosta - då kan de bli väldigt rädd & upprörd & tillslut har det hela växt till att pojken antagligen har cancer - vilket de även sagt till pojken som i sin tur självklart blir livrädd och får panik varje gång han får hosta.. Det är psykisk misshandel! Och istället för det, får både de som föräldrar en lugnare tillvaro och pojken får en tryggare uppväxt när han istället bor hos oss. Och när de sen har umgänge kan de ( förhoppningsvis) ha en stund när de alla orkar med varandra för några timmar/en helg.
Märker dock att de allra flesta som inte är insatta i första hand tänker på pengarna - inte på behovet som barnet har. Det tycker jag säger mycket om vilken förmåga den människan har.. Bara en liten reflektion..
Det är väl snarare så att de familjer som vänt sig till mig för hjälp är dem som haft det allra värst.
Jag kunde inte fortsätta med detta efter ett par år för jag har sett och lärt mig så fruktansvärda saker gällande familjehemsverksamheten.
Jag tycker inte fam.hem ska få betalt ett enda öre förutom barnbidrag och underhåll. Sedan ska de utredas ordentligt, något familjehem själva brukar säga att det görs. Men jag tror knappast så många skulle "falla mellan stolarna" och visa sig vara missbrukare, barnmisshandlare, pedofiler eller "enbart" väldigt dåliga på att sköta ett barns grundläggande omsorgsbehov.
Finns mycket mer att säga om hur illa ställt det är i familjehem men jag stoppar där då det inte hör till tråden.