• Anonym (Hmmm)

    Varför är det fel med blyga barn?

    Jag ser hela tiden hur föräldrar till blyga barn försöker tvinga dem till att vara social och framåt. Man försöker hitta nya vägar att försöka få barnet att sluta vara blyg och man tvingar dem till att göra saker de inte vågar. t.ex. om det kommer någon och så står barnet och gömmer sig bakom mammans ben så försöker mamman putta fram barnet eller säger "berätta nu för XX vad du gjorde på dagis idag". Barnet skakar på huvudet men mamman fortsätter.. "JOO, berätta nu, du vågar". Ibland när man pratar om lekkamrater till ens barn diskuterar man hur blyg den ungen är och oj så synd det är om den...

    Varför har det blivit att vi gör såhär? Varför ser vi sociala, extroverta och framåtgående människor som normen, och blyghet anses dåligt - något man måste förändra? Varför kan ni inte bara acceptera att en del människor är blyga och tillbakadragande för att DE ÄR SÅNA. Alla människor är inte likadana. Varför måste ni förändra era barn? Låt barnet vara. Ena delen är det en fas som går över eller hör det till barnets personlighet....

  • Svar på tråden Varför är det fel med blyga barn?
  • Tonårsmamman1

    Håller med dig. Jag tror dessutom inte att det hjälper barnet om föräldrarna gör som dina exempel. Det viktigaste för barnets självkänsla är ju att bli accepterad för den som man är. 

  • Anonym (Hepp)

    Anledningen till att föräldrar vill att deras barn ska lära sig bli mindre blyga är för att blyghet är hämmande. Om ett barn exempelvis vill leka men inte vågar på grund av blyghet går barnet miste om något roligt och utvecklande. Jag är säker på att du kan komma på egna liknande exempel på hur det även är hämmande i vuxenlivet att vara blyg.

    Notera att jag här pratar om blyghet. Om barnet i mitt exempel hellre leker själv är det såklart inte hämmande på samma sätt, och det är inte blyghet.

    Sen kan man såklart diskutera till hur stor del blyghet är ett inlärt beteende eller om vissa barn helt enkelt är blyga. En kombination av båda är nog rimlig. Men alla kan lära sig att klara en viss interaktion med andra människor som trots allt är nödvändig i ett samhälle. Jag skulle vilja vända på ditt påstående och säga att det i Sverige är alltför accepterat att bete sig illa på grund av blyghet. Jag tror att de flesta har varit med om att man exempelvis på en buss artigt frågar om sätet är ledigt och bara får en tom blick till svar. Skärpning!

  • Anonym (ta)

    Har också alltid tyckt det varit hemskt när föräldrar pushar fram barnen för hårt.
    Har haft blyga barn själv, speciellt en av töserna var mycket blyg som liten. Alltefter tiden gick såg vågade hon sig fram mer och mer, som 10-åring åkte hon iväg på semester med en kompis familj och var borta mer än en vecka utan problem och efter det så har  nyfikenheten varit större än blygheten hos henne.

    Som 16-åring blev det som utbytestudent ett år. Bland annat tågresa ensam från södra Europa blev det då, inga problem

    Tänk så många som talade om för mig hur inbunden hon skulle bli bara för att hon gärna stod och gömde sig bakom mina ben som 3-åring.....att jag skulle tvinga fram henne

    Tror att om man bygger upp tryggheten och tilliten när de är små så vågar de sedan ge sig iväg ut och prova sina vingar när det är dags,  att när de frågar om råd så litar de på en när man uppmuntrar/avråder.

  • Anonym (tjej)

    Jag var alltid blyg när jag var liten, vågade inte fråga om saker och sånt. Men nu när jag är äldre så är jag inte blyg längre. Mina föräldrar pushade mig aldrig när jag var liten, men det försvann ändå efter några år. Så pusha inte era barn för mycket.

  • MuppinCowboy

    Jag håller med att man inte ska pusha barnen för mycket, uppmuntra ja men inte pusha.

    Blygsel som gör att det hindrar barn eller vuxna från att göra det dom vill är absolut ett problem men annars tycker jag personligen att blygsel är en fin egenskap  och föredrar det framför skräniga människor som tar för sig på bekostnad av andra


    Dumhet diskriminerar inte
  • Helly

    Håller med och håller inte med. 

    Jag är blyg. Jag är introvert. 

    Men jag vet också att om jag får en liten vänlig spark i baken så tar jag mig ut och vågar nya saker. Jag tar inte initativ till att prata med främlngar på egen hand, men om en social och glad person är med mig och sporrar mig till att prata med någon i busskuren så har jag ofta trevligt. Jag hr svårt att skaffa nya vänner och jag önskar att jag hade övat mer på att prata med nytt folk. 

    Vi som är blyga och/eller introverta, vi måste ÖVA på det där med att vara sociala för att klara av det. Och vi behöver mycket övning. Att man gör så mot barn beror såklart på att man får det lättare i livet om man kan prata med folk.

  • sextiotalist

    Man ska inte tvinga barnet, men uppmuntra och efter barnets mognad öva på att vissa saker gör man, även om det är jobbigt. Andra saker är inte lika viktigt.

    Att be två-åringen att hälsa på tant Hilda kan man stå över, men fråga om barnet ska hälsa.
    Men 5-åringen kan man nog mer eller mindre kräva att man hälsar artigt.
    Det är ett sätt att lära de barn, som inte snappar upp det själv, de sociala koderna som finns i samhället.

  • MuppinCowboy
    sextiotalist skrev 2014-04-09 11:36:39 följande:
    Man ska inte tvinga barnet, men uppmuntra och efter barnets mognad öva på att vissa saker gör man, även om det är jobbigt. Andra saker är inte lika viktigt.

    Att be två-åringen att hälsa på tant Hilda kan man stå över, men fråga om barnet ska hälsa.
    Men 5-åringen kan man nog mer eller mindre kräva att man hälsar artigt.
    Det är ett sätt att lära de barn, som inte snappar upp det själv, de sociala koderna som finns i samhället.
    Dumhet diskriminerar inte
  • Ragnar

    Min son är väldigt blyg, på gränsen till social fobi. Han har alltid varit jätte blyg men det var inget vi oroade oss för när han var liten. Jag var själv blyg som barn, dock inte så extrem som sonen, och för min del växte det bort när jag kom upp i övre tonåren. När han blev äldre och började skolan såg vi att hans blyghet var extrem och utgjorde ett problem för honom. Han har förvisso fler problem, bland annat ångest, och ligger även på gränsen för att ha autism. Så nu får vi hjälp bland annat från en psykolog. Ett av tipsen vi har fått är att pusha och uppmuntra lätt men absolut inte tvinga. Det går även mycket bättre om vi föräldrar är passiva och håller ossi bakgrunden när andra tar kontakt med honom. Jag tror att en del uppfattar detta som att vi har en slapp uppfostran och inte lär barnet att vara artig och många upplever honom också som lite tjurig eftersom han inte alltid svara på tilltal. Men trycker vi på eller försöker hjälpa honom blir det bara mycket värre. Detta är något jag kommer ihåg själv. När mamma och pappa tjatade om att man skulle hälsa och prata med okända var det mycket svårare. När ingen sa något och ingen uppmärksammade att jag var blyg var allt mycket lättare.
    Annars tycker jag inte det är något fel att barn är blyga, så länge det inte går till överdrift och de börjar må dåligt av det.
    Vårat yngsta barn är tvärtom. Hon är lite för oblyg, vilket inte alltid är mycket bättre. Så båda barnen måste lära sig socialt samspel, bara på olika sätt

  • Anonym (Blyger)

    Jag har alltid, alltid, alltid varit blyg. Min blyghet blev värre och utvecklades till social fobi. Från att ändå haft en hel del vänner både på skolgården och genom datorn så blev jag ensam. Jag vågade inte ens prata med mina vänner längre.

    Det har tagit år med specialpedagoger och psykologer för att komma i alla fall en bit i rätt riktning. Många ser mig numera som blyg igen, men jag vet att jag fortfarande har social fobi. Jag medicineras för den och när jag väl träffar människor så är det inte för att umgås utan för att träna mig själv på att inte få panik i sociala situationer.

    Jag menar inget illa mot blyga människor; jag har själv alltid varit det och mina närmaste vänner har ofta varit likadana (helt underbara människor), men jag skulle inte säga att jag ser själva blygheten som en positiv egenskap. Blyghet kan hämma människor från att säga vad de tycker och tänker och hindra dem från att göra saker de hade velat göra. Jag tycker inte att någon ska känna att de inte vågar uttrycka sig själva eller göra vad de vill.

    När jag var liten tilläts jag vara mammig. Det var bara mamma som gällde och allt annat var otäckt. Jag vågade inte prata med människor och tvingades inte heller till det, det var okej att jag gick undan när det blev "för mycket". Jag önskar att mina föräldrar hade pushat mig mer. Om jag hade utsatts mer för sociala situationer som yngre kanske jag inte hade utvecklat min sociala fobi. Jag har lidit av den i över 5 år och jag tror det kommer ta minst lika lång tid för mig att bli frisk från den.

  • nyans

    Anonym (Hepp) beskriver bra VARFÖR blyghet kan vara ett problem. Alla måste inte vara supersociala, men man måste lära sig att fungera i samhället och åtminstone inte vara otrevlig mot andra. En nick och ett leende räcker t ex om någon ber om hjälp eller frågar om sätet på bussen är ledigt.

    Därmed inte sagt att SMÅ barn ska pressas för hårt. Blyghet kan även vara en fas hos barnet. Många barn är blyga i förskoleåldern, men blir mer framåt sen. Kanske inte jätteframåt men tillräckligt för att deras blyghet iaf inte ska vara hämmande.

  • nyans
    Anonym (Blyger) skrev 2014-04-09 12:17:21 följande:
    Jag har alltid, alltid, alltid varit blyg. Min blyghet blev värre och utvecklades till social fobi. Från att ändå haft en hel del vänner både på skolgården och genom datorn så blev jag ensam. Jag vågade inte ens prata med mina vänner längre.

    Det har tagit år med specialpedagoger och psykologer för att komma i alla fall en bit i rätt riktning. Många ser mig numera som blyg igen, men jag vet att jag fortfarande har social fobi. Jag medicineras för den och när jag väl träffar människor så är det inte för att umgås utan för att träna mig själv på att inte få panik i sociala situationer.

    Jag menar inget illa mot blyga människor; jag har själv alltid varit det och mina närmaste vänner har ofta varit likadana (helt underbara människor), men jag skulle inte säga att jag ser själva blygheten som en positiv egenskap. Blyghet kan hämma människor från att säga vad de tycker och tänker och hindra dem från att göra saker de hade velat göra. Jag tycker inte att någon ska känna att de inte vågar uttrycka sig själva eller göra vad de vill.

    När jag var liten tilläts jag vara mammig. Det var bara mamma som gällde och allt annat var otäckt. Jag vågade inte prata med människor och tvingades inte heller till det, det var okej att jag gick undan när det blev "för mycket". Jag önskar att mina föräldrar hade pushat mig mer. Om jag hade utsatts mer för sociala situationer som yngre kanske jag inte hade utvecklat min sociala fobi. Jag har lidit av den i över 5 år och jag tror det kommer ta minst lika lång tid för mig att bli frisk från den.
    Problemet är väl att om blyga barn inte tränas i att åtminstone fixa grundläggande sociala situationer, så kommer verkligheten som en chock för dem när de blir tonåringar och vuxna. Då kan de utveckla social fobi. Det är en sak att dra sig undan eller gömma sig bakom mamma när man är 5 år, men det funkar inte lika bra när man är 15 eller 20 år. Och det funkar framför allt inte att leva så hela livet. Men istället för att träna sig och att hitta strategier för att hantera sin blyghet, lämnas vissa barn kanske åt sitt öde? Och får istället STORA problem i tonåren och vuxen ålder. Då man ska utbilda sig, söka jobb, flytta hemifrån, kanske börja prata själv med myndigheter osv. Hur ska de fixa det?
  • Anonym (min åsikt)

    det finns förlamande blygsel som hindrar och det finns blygsel som bara är klädsamt, blygsel är inte automatiskt en negativ egenskap det kan vara en fin egenskap också.

  • Love is blind

    jag önskar att min fyraåriga dotter vore lite blyg istället för som hon är idag. Hon är inte det minsta blyg, hon är det ALDRIG och då menar jag aldrig! Här om dagen sprang hon fram till en hemlös som gick förbi lekplatsen, drog i hans hand och skrek "kom så ska vi leka!". När folk har picknick och liknande så kan hon springa fram, sätta sig och säga "jag vill också fika!". Har förklarat hundratals gånger att så gör man inte, men hon förstår inte. Jag skäms ihjäl, att jag lider av social fobi och ångest gör inte saken lättare.

    Så nej, i mina ögon är det absolut inget fel med blyga barn!!

Svar på tråden Varför är det fel med blyga barn?