Hur accepterar DU ditt "öde" och liv? samt överlever?

Nu är jag inte så gammal, men rätt mycket har förändrats för mig när jag insåg en del saker som förändrade min framtidsutsikt som förut hade varit väldigt naiv.
När jag var yngre så föreställde jag mig en framtid av en kärleksfull man, ett eller två underbara barn, några husdjur, en riktigt fin bostadsrätt i stadens hjärta och sedan att jag hade tid för alla mina intressen och alla mina vänner.

Nu har jag knappt några vänner, barn är ute ur bilden totalt och man? Hah... Nog en omöjlighet att hitta någon som jag skulle falla pladask för och som sedan skulle falla för mig. 

Jag har helt enkelt ändrat mina drömmar. Min framtidsdröm ser inte längre ut som ovan. Vill jag verkligen bo i en bostadsrätt där jag kan höra grannarna bråka och spola i toaletten? Vill jag verkligen ha otacksamma, bråkiga ungar som kallar en fula ord efter att man älskade dem som små? Njae...

Drömmar för tillfället:
Jag vill bo i ett fint litet hus på landet, ha en egen trädgård och odla mina egna örter och grönsaker. Göra eget te och egen marmelad o sylt. Ett av rummen ska vara en fin ateljé där jag målar. Sen så har jag såklart mitt medelmåttiga jobb där jag får in pengar till att betala alla räkningar + mat.

Jag känner mig rätt så lugn med den framtiden, den är också helt möjlig. Om jag nu skulle, mot all förmodan, lyckas hitta en man, så är jag ändå lycklig i mig själv.

Man får utgå ifrån det man har och det man behöver. Bättre att planera sådant som är fullt möjligt (t.ex. utöva ett visst intresse) än något där man behöver mer än vad man själv kanske har (barn). Jag mår bättre av promenader, skogen, fågelkvitter och lukten av natur gör att jag känner mig frisk trots att jag tar en del mediciner varje dag.

Nu är man ju olika som människor, men omöjligt är det då inte att må bra på egen hand :)

Jag använder mig av mindfullness

Googla och läs på om det, kanon!

Jag vaknar varje dag och bestämmer mig för att leva och må så bra som jag kan. Det är alltså ett aktivt val jag gör och måste göra varje dag.

Det är mitt ansvar att må så bra som jag kan och omständigheterna tillåter. Jag är värd det.

Önskar jag kunde det också.... men alla är inte ämnade att kunna må bra, det krävs mycket vilja, det krävs mycket kunskap och som jag, med diagnoser och liknande, föreligger det betydligt jobbigare. Dessutom bli missuppfattad allt som oftast av allt och alla, så att man får vara nöjd att vara själv, när man ändå är en social person och inte vill något hellre än att få vara en i gemenskapen, det skär i hjärtat.....

Man slutar att förvänta sig saker och blir istället glatt överraskad om något trevligt händer och händer inget så blev det bara som man trodde.

Jag har börjat försöka leva efter devisen:

Det som hänt kan jag inte ändra på,
Det som kommer att hända vet jag inget om så varför oroa sig i förväg
Det enda jag kan påverka är vad jag gör just nu och leder det framåt mot ett mål är det bra men det behöver inte göra det.

Jag kan inte säga att det är lätt och jag trillar ofta dit på att fundera på vad som skulle hänt om jag gjort annorlunda val eller att jag oroar mig för saker framåt i tiden, men jag jobbar på att mer och mer kunna leva i nuet..

Ja, du TS. Jag kan inte ens räkna alla de gånger livet har ställt sig i vägen för mig. Sjukdomar, ungdomsstrul, mamma åt mina föräldrar och syskon, död, diagnoser, flyttar hit och dit på nästan varenda kontinet i hela världen, mer sjukdomar, mer död, mer sjukdomar......

När livet ställer sig ivägen så tar jag det i handen och säger: "Följ mig". Eller som Alice sa i Tim Burtons version: "This is MY dream. I'll decide where it goes from here."

Har dina drömmar nyligen slagits i spillror?
Att acceptera en sjukdom eller något annat svårt som drabbar en tar tid. Oavsett vad du fått för diagnos så ska du inte ge upp och tro att du måste förbli ensam. För de flesta sjukdomar och handikapp finns föreningar där du kan träffa andra med liknande problem, det finns Facebooksidor för massor av diagnoser och sjukdomar, och där kan du också knyta kontakter.
Många tror att den ultimata lyckan är att bilda familj och få barn, men det är faktiskt inte det enda sättet att bli lycklig. Och framför allt är det inte enkelt för någon att lyckas med familjelivet.
Du skriver så bra och uttrycker dig på ett sätt som visar att du är en förnuftig och tänkande människa.
Försök att se dina positiva sidor och nervärdera inte dig själv!
Du är värd all kärlek, närhet, vänner, samhörighet och allt detta som du önskar dej. Du är inte ensam i din situation, och även om du kanske måste avstå från något du drömt om så måste du inte avstå från allt!
Du måste acceptera din sjukdom, men du ska inte acceptera ett torftigt liv i ensamhet och fattigdom! Det finns säkert en plats för dej också i någon gemenskap!

Kram och lycka till!
 

Jag har varit i din situation förut.. Men kom på att livet är så underbart att jag vill leva länge.. Man måste tro på sig själv även fast man är ensam, man måste kämpa även fast man inte har ett mål i livet, det räcker med att man kan drömma .. Se dig själv i spegeln och se det positiva hos dig, du har säkert massa.. Se dig igen och försök att hitta det negativa hos dig, ändra i det till något positivt. Hur? Genom att förstärka dina starka och positiva sidor.. Se på hur andra har det, du har det mycket bättre än vissa iaf.. Du har ett tak över ditt huvud, va tacksam.. Vet du vad du kan göra mer? Du kan även försöka leta efter något du brinner för som ligger hos dig omedvetet.. Du kommer säkert hitta att du är intresserad av mycket som världen bjuder oss på.. Du kanske tycker om att dansa, spela basket, spela kort, idrotta, läsa böcker, du kanske är intresserad av bygg yrken, att lära ut eller att laga mat.. Hitta dig själv! Jag vet inte om det jag kommer säga nu kan hjälpa dig, men försök att vända dig till Gud om du är troende.. Om du är icke troende så kan jag rekommendera dig att läsa om religion så du kan se att Gud faktiskt finns och kan stödja oss människor på alla möjlig sätt.. Gå till en kyrka och tänd ett ljus, gå till en moské och lyssna på Koranen, testa dig fram.. Jag gjorde det och det gav mig massa kunskaper och trygghet som jag kunde känna av när jag inte hade någon i min närhet.. Jag mådde bättre, jag blev finare, jag blev starkare och mognare.. Jag såg mig som en prinsessa med en bortglömd bit som jag inte hittar hos mig, biten handlar om en prins ,, för jag behöver kärlek, men jag fick många killar på mig när jag höjde min självkänsla och mitt självförtroende .. Men det är ingen som jag ser som är värd än att ge min tid till.. Men det kommer.. Det jag försöker säga är att när du själv mår bra och ser de positiva hos dig, så kommer du locka människor som finna i närheten av dig, din charm kmr lysa då och då kmr de vilja vara med dig.. Testa, du förlorar inget.. Det handlar om psyket, mår du bra så får du allt du önskade dig, sakta men säkert.. Mår du dåligt så kommer du inte se något framför dig, allt kommer bar svart och då kommer ingen lägga märke till dig.. Din charm måste synas, du måste framhäva det. Ta hand om dig vännen!

Blir så ledsen när jag läser TS. Det finns människor ute i världen som verkar dömda till att vara ensamma, må dåligt och utan kärlek. Blir så ledsen att människor är så dömande, utseendefixerade och att det yttre allt som oftast alltid ska dömas som första steg....

Vet också att väldigt många förespråkar en massa olika saker, men det funkar inte för alla, för visso människor har det i sig, kommer alltid ha det i sig och jag tycker verkligen synd om dem, eftersom det är oftast de som kämpar mest i livet, som blir sparkade och krälande och ska bara vara nöjda med att de inte har det värre....