Jag är en 35-årig ofrivilligt nyseparerad kvinna med två barn, den ena är 10 år den andra 4 år.
Jag försöker tänka framåt och positivt. Jag vet att jag inte vill leva ensam, så småningom vill jag dela mitt liv med en man igen. Men utgångsläget är inte som innan barnen.
Ni som blivit styvförälder hur tänkte ni först innan ni blev ihop om det faktum att er partner har barn?
Och hur tycker ni att det är att leva med barn som inte är era egna?
Det är svårt att få ihop en bonusfamilj och det är svårt att leva med andras barn. Kärleken till partnern räcker tyvärr inte alltid för att överbrygga dessa svårigheter. Jag har levt nyfamiljsliv i två år. Det är inte bra men vi kämpar på.. Skaffa dig en Karl som har antingen stora utflyttad barn eller inga barn är mitt tips..
Min man älskar min son och min son älskar min man. Vi har gemensamt bestämt att vi inte vill ha fler barn, och vi fungerar som vilken familj som helst.
Jag vill inte ens ha en man som inte hade egna barn.
Jag tycker att det är hur bra som helst att leva tillsammans med mina bonusbarn. De är mina älsklingar allesammans. 
Själv har jag absolut inga bekymmer med att träffa en tjej med barn sen tidigare.
Jag var medveten om att han hade barn sedan innan. Jag såg inte det som ett hinder. Vi var väldigt ense om att barnen kom först, tyckte de inte om mig eller om det inte funkade på annat vis så var det tack och hej, hur mycket vi än kände för varandra.
Vi pratade mycket innan jag ens träffade barnen om uppfostran, hur deras vardag såg ut, regler i hemmet etc.
Vi pratade även om hur vi båda såg på min roll i relationen, skulle jag stå tillbaka och avvakta tills barnen kände mig ordentligt eller kunde jag gå in direkt i en roll som en extra vuxen/ bonusförälder?
Min man berättade om vilka barnen var, deras intressen, personligheter och egenheter.
Med dem pratade han om mig, vem jag var, vart jag kom ifrån osv.
De fick ställa frågor och bestämma själva när de ville träffa mig och hur.
Det gick ganska snabbt och barnen accepterade mig från första stund, det har funkat riktigt bra och vi är en familj.
Jag var även noga med att jag ville att deras mamma skulle känna sig trygg med mig och att hon, om hon ville, skulle träffa mig före barnen.
Där har det heller aldrig varit problem utan vi fann varandra tämligen omgående och umgås på fritiden.
Jag vet att både jag och de har haft tur, att vi har personligheter som matchar varandra och mycket beror nog på raka rör, öppen kommunikation och respekt för alla inblandade.