Lätta på hjärtat - berätta er historia

Vi har försökt få barn i ett år. Längtat i 4 år innan det. Slutade med p piller 2012 för att kroppen skulle bli normal igen. Efter ett års försök så sökte jag mig till gyn med olika symptom på pcos, å visst var det så. Äggblåsor så de sjunger om det på båda. Får ingen hjälp då jag ej fyllt 23 än. Så vi går vänta och försöka vidare tills i höst då jag fyller år..

Arg,besviken,mår dåligt varje dag nu pga detta. Försod innan att det var pco,det kändes bra i typ en vecka att fått veta varför de ej går. Men nu är ja nära på deprimerad. Varje dag är det ont i hjärtat pga alla barn och gravida runt om. Min närmaste vänner är gravid. Å vi bor typ grannar.. Jobbar på förskola oxå dessutom.

Hur känns det inför operationen?

Jag  har också varit i den karusellen med att de e ssvårt att bli gravid..

Vi försökte oxå ett år innan vi sökte hjälp och tog nästan ett år innan vi fick reda på felet, jag hade ingen regelbunden ägglossning. SÅ fick pergotime åt det nästan i ett år i olika omgångar. men Inte fan blev jag gravid. Så de skicka in en remiss till IVF. och plötsligt en dag så hade jag en riktigt mens kramp kändes det som. tänkte nu kommer mensen, jaha redan dags men den kom aldrig och de höll på så i en vecka. Men ingen mens så tog mest ett test för att utesluta mycket riktigt ett starkt plus på stickan. Världen försvann ett tag av glädje förvirrade känslor.. Då hade vi nästan försökt i 3 års tid att försöka bli gravida. Då hade vi börjat gå in i adoptions tankar .. Vi fick en kallelse till ivf men fick tacka nej eftersom en liten knodd redan flyttat in. Vi var så lyckliga. De första tolv veckorna gick fort. äntligen är vi över den hemska perioden. Vi började verklige njuta av allt. Men i v. 13+3 började jag blöda ett missfall. Hela världen försvann för mig. Kämpat så länge och de bara försvann. Jag mådde riktigt dåligt. Många sa att de blir bättre det var något fel på barnet. Men den känsla som när någon tog något ifrån mig efter 3 månader, var tuff riktigt tuff. 
Men efter 2 menstruationer är jag gravid igen är chockad. trodde inte de skulle gå så fort. Men jag är rädd varje dag för missfall, denna gången mår jag mycket sämre än förra o hoppas det är rätt denna gången. 
det jag vill säga till er är att jag vet precis hur ni mår och känner jag har varit där oxå.MEn sluta aldrig att hoppas. Jag inser att jag var så stressad på jobbet och när jag börja plugga släppte allt och plötsligt att jag blivit gravid. Finns det något i er vardag som gör att det är stress? nu tänker jag inte på tanken att bli gravid stressen för den hade jag lika mycket som innan och blev gravid än då. avskyr de människor som säger slappna av så blir ni gravida, de skulle jag vilja slå på. för de har ingen aning om vad de pratar om...

Vi har försökt i många år och har snart gjort tio ivf försök. Två av gångerna har lett till graviditet, och senare missfall. Ingen av oss har barn sedan tidigare. Jag har i stort sätt tappat hoppet om att någonsin få bli mamma.

Vart ovetande gravid som 18-åring. Hade en mens som kom o gick som den ville.
Fick en stor blödning som visade sig vara ett missfall. 
Efter det så försökte vi att få ett barn, men det misslyckades.
5 år senare, efter att ha varit några rundor till läkare som tyckte vi kunde vänta o försöka lite till själva, klagade på vikten...hade några kg övervikt...o något års pillerknaprande, krisade min dåvarande sambo o vart otrogen.
Tjejen vart gravid med en gång o han lämnade mig för henne.

1 år senare träffade jag en ny kille o vi använde skydd en gång, sen så sa vi att blir det barn så är det välkommet.
Det tog 4 år innan vi fick vårt efterlängtade plus.
Åt provera i 4 månader o höll uppe i 3 månader. 3:e månaden vart jag gravid, hade då bara haft mensen en gång.
Vi sökte hjälp efter 2 år o det gjordes en utredning på mig o dåvarande sambon.
Allt såg bra ut, förutom att läkaren ville att jag skulle gå ner mina kg.
Sagt o gjort. Jag gick ner mina kilon, vart jättenoga med vad jag åt, läste o provade alla tips....höll på att driva mig till toke.
Därför slutade jag med medicinen då jag helt enkelt gav upp o accepterade att jag inte skulle få några barn.
Hade också fått höra att min övervikt kunde ha förstört alla mina chanser.
Men så vart jag gravid. Total lycka.

Vi försökte få ett syskon till vårt barn, men det ville sig inte trots alla försök o hjälp.
Nu är jag ensamstående sen några år o närmar mig 40 år.
Funderar på om jag skulle hinna/kunna/våga försöka att få ett barn till.

Har en syster som är lite rund som fått 5 barn utan problem.
Har en annan syster som är normalviktig o hon får bara missfall. 
Den 3:e systern har pco o efter många försök, gav hon upp o nu är hon närmare 50.
Den 4:e systern gjorde en abort o inte heller hon lyckades få något barn när hon sen ville ha.

1.5 år är ju inte så lång tid, även om jag helt förstår den obeskrivliga längtan efter pluset.

Blev gravid 2003 efter 2 veckor tillsammans med min man..blev en fin kille som kom 8 v för tidigt..vi fick behålla honom i 5 år 10 mån och 1 vecka innan han rycktes bort i ett influensavirus 2009....ingen förvarning alls.

hade sen han var 3 månader försökt få syskon..först själs sen genom hjälp..piller, sprutor ivf....2 månader efter vi förlorade vår fina kille så åkte jag in akut och det visade sig att jag hade ett utomkveds..det närmsta en graviditet vi varit på 6 år.

efter en sorgeperiod så tänkte vi göra en frysåterföring på det sista ägget vi hade i frysen 2010 men det överlevde inte upptiningen.så vi tog en paus och försök att lappa ihop livet igen ..men så gav vi oss in i iIVF.karusellen igen 2013 och blev gravida på första återföringen..lycka..men .i v 21 gick vattnet och vi fick en underbar liten kille som hans storebror hämtade hem på en gång...efter ett års paus för att få sörja så prövade vi igen 9 månader efter och det andra ägget de tinade upp såg bra ut så det fick vi tillbaka och nu idag är jag gravid igen i v 10+0... orolig,lycklig,nervös,rädd....

Hoppas verkligen att det går vägen den här gången....vi har ju haft en liten familj en gång så man vet ju vad man kämpar för...kanske därför man reser sig upp efter varje motgång och fortsätter kämpa.

I februari 2006 bestämde vi oss för att skaffa barn, jag hade nyss fyllt 35 och var beredd på att det skulle kunna ta lite tid. I oktober blev jag äntligen gravid, men det slutade med ett tidigt mf. I januari kontaktade jag en klinik som gick med på att göra en utredning, så alla prover togs och inga fel hittades. I slutet av februari fick jag en misstänkt blindtarmsinflammation, men när de öppnade var det inget fel på blindtarmen, däremot upptäckte de att ena äggledaren var förstörd och uppdriven i säcktuba. Svenska läkare vet väldigt lite om sådant och jag fick själv ta reda på att man sett att IVF lyckas bättre om man först opererar bort en säcktuba, men jag fick tjata tills i juni innan de äntligen opererade bort den. Under tiden hade vi fått remiss till IVF (eftersom en säcktuba enligt svensk läkarexpertis betyder att man haft Klamydia, och då är båda äggledarna påverkade. Att jag VET att jag aldrig haft Klamydia spelar ingen roll...), och väntetiden just då var 1 år och 9 månader. Under operationen gjordes även en spolning av den andra äggledaren och den visade sig vara i bra skick En vecka efter op upptäcktes att jag var gravid, men förmodligen spolades embryot ut i bukhålan under op, för efter tre veckor konstaterades an ofostrig graviditet. Då man var orolig för utomkveds blev det skrapning och efterkontroller. Vid det här laget bestämde vi oss för att göra ett privat IVF, men först tog vi en 5 månaders paus i verkstan för att jag skulle hinna läka ordentligt. Det var 5 hemska månader Ni vet hur det är, man får känslan av att man "slösar" med ägg när man inte försöker...
I november gjorde vi första försöket, IVF skulle startat i januari, men vi avbokade det för jag blev gravid
Sonen föddes i juli 2008. I efterhand kan jag se att det bara tog 2,5 år och 2 mf, vilket jämfört med många andra inte är mycket alls, men när man är mitt uppe i det så känns det som en halv evighet.
När sonen var 3 bestämde vi oss för att gå skilda vägar, och tre veckor senare åkte jag till Köpenhamn för ett första syskonförsök.  Jag blev gravid, men det slutade med konstaterat MA i v11 och skrapning. I februari 2012 åkte jag ner igen och blev även denna gång gravid. Dottern föddes i oktober 2012, en månad före min 42-årsdag.
Idag känns hela barnlösheten som något ur en mardröm. Jag minns känslorna runt den, men de är helt borta. Sorgen över de första missfallen (som jag då inte trodde jag skulle överleva) är också borta, för jag har världens finaste ungar

Ge inte upp, sök hjälp, sök information på nätet, fundera på att åka till kliniker utomlands för att få hjälp där svensk sjukvård brister, men ge inte upp! Jag vill säga åt er att sluta vara så besatta, att försöka ta det lugnt, att inte sätta hela livet i vänteläge, men jag har själv varit där och vet att det inte går
Lycka till!

Beklagar era sorger o förluster.
Vad starka ni är som orkar gå vidare o berätta.