Är man eller man inte en bra bonusmorsa?

Hej! Jag är bonusmamma till en pojke på 17 månader och blev det när han bara var 7 månader. Jag träffade hans pappa när sonen var 5 månader men då fick han kämpa för att få träffa honom för mamman stack med sonen när han var en liten bebis. Jag hade alltid sagt till mig själv att aldrig bli tillsammans med någon som har barn igen...men känslorna går inte att styra så vi blev tillsammans och jag var ett stort stöd för min sambo. Tog reda på fakta och bollade fram och tillbaka med vad vi kunde göra för att han ska få bli pappa på riktigt och den dagen kom när han var ca 1 år. Jag tänkte först att hur ska detta gå för mig som längtar så efter egna barn. Men det har gått bra. Vi delar på ansvaret och sonen och jag klickade direkt. Visst är det jobbigt ibland när tankarna kommer att jag också vill ha barn men det är för tidigt än. Jag vill inte ta mammarollen från hans mamma, för han har bara en mamma... vill finnas där för honom så att han känner sig trygg med mig med. Målet är att han ska få en så bra framtid som möjligt och att han ska vara glad och nöjd med livet. Och hans mamma har accepterat mig från första början och det är jag glad för. För det handlar ju om hennes barn och hon borde även vara tacksam för att jag vill vara en del av hans liv. Jag badar honom, lagar mat, nattar, leker och busar...inte så jobbigt så länge man känner något :)

Jag tyckte det var obehagligt och träffa henne och kan tycka det fortfarande...men är så illa tvungen och min sambo vill egentligen inte ha nånting med henne och göra. Hon har inte heller så mycket som du säger innanför pannbenet. Och hon vet inte alltid sonens bästa osv. Men det är som sagt för barnet som alla måste försöka. Hur kommer det sig att du inte har träffat mamman? Är det du eller hon som inte vill?