Förhöjda vita blodkroppar och trombocyter - jätterädd

Förstår din oro. Har läkaren själv nämnt leukemi som en trolig orsak eller är det du själv som läst dig till detta? Man kan ha ett relativt normalt blodvärde vid leukemi även om det är ovanligt, det jag tycker är konstigt är att trombocyterna var höga. Det brukar de normalt inte bli vid leukemi. Leukocytet (vita), ja men inte trombocyter. Men jag är mest intresserad av om doktorn själv misstänker leukemi alltså. Hoppas allt går väl och att din oro snart stillas.

Dessvärre inte. Detta var allt han sa. Jag läste mellan raderna att han tyckte att jag tog ut oron lite väl mycket i förskott (det sa han inte, men jag är trots allt beteendevetare så man behöver inte säga allt till mig för att jag ska fatta galoppen...) . Nä, jag tycker att det är bra att de är ärliga. För stunden skulle det kännas bättre om han sa att det var högst osannolikt med leukemi, men om det sen skulle visa sig att det är så illa, skulle jag känna mig lurad. Även om det han sa nu, inte gör att jag känner mig bättre.

Han sa det inte, utan det var på min direkta fråga. Jag ringde upp honom efter att vi haft vårt första samtal, där han meddelade provsvaren och sa att vi behöver ta om proverna, vad de visade samt att hematologen inte verkade akut oroliga utan att det kunde vänta till nästa vecka.

I samtal 2 då jag ringde sa jag att jag var orolig för vad det kunde vara och då sa han "säg vad du oroar dig för då, så skaq jag berätta om det finns något fog för det". Och då sa jag att jag var orolig för leukemi och då sa han att hemoglobinet var ok, och då talar det inte för leukemi, men att man inte helt kan utesluta det innan man gjort en ordentlig utredning.

De brukar inte det, nej. Särskilt inte hos barn. Vuxna/äldre med myeloproliferativa neoplasier är väl snarare den grupp man tänker på när det gäller trombocytemi. Men samtidigt, leukemi hos barn är ju inte bara ALL och AML. Det finns trots allt ett gäng undergrupper. Inget jag tycker man skall spekulera vidare om i ts tråd dock

TS, jag vet att det är skitsvårt, men försök ändå att ta till dig:
Hematologen lägger inte på några överväxlar. Hade de faktiskt, verkligen befarat leukemi hade de naturligtvis gjort det (förutsätter jag). Ta även till dig att den läkare du talat med inte verkar direkt hyperorolig. Och att du själv fick känslan av att han tycker du tar ut oron i förskott. Att han inte kan säga att det INTE är leukemi är absolut inte detsamma som att han misstänker att det ÄR det. I sin yrkesroll måste han vara jävligt (ursäkta franskan) försiktig med hur han uttrycker sig (det här vet du redan, men jag säger det ändå ) och akta sig för att kanske råka lova något. 

Leukemi är inte särskilt vanligt. Det är dock inte så sällan en differentialdiagnos, och det är därför man måste titta närmare på det här. För att man inte bara kan säga "Äh, det är säkert inget" utan följa upp det. 

Håller definitivt en tumme för er 

"utan ATT följa upp det" skall det givetvis stå. 

Jag inser att han måste det och det föredrar jag också, för som sagt, det värsta som kan hända mig är att han säger att allt är ok,  jag blåser faran över och sen blir det det värsta som händer ändå. Då oroar jag mig hellre för det värsta och hoppas på det bästa.

Tack för tummar...

Ok då är jag med. Tycker att han svarat helt rätt utifrån de fakta han har och att också din reaktion är fullt naturlig. Man är alltid orolig för sina barn och har ju ofta en förmåga att tänka på de där värsta diagnoserna även om de är ovanliga.
Ok, tack för svaret angående trombocytemin och vuxenleukemi. Övriga svaret till TS håller jag med om även om jag har erfarenhet av det ibland är svårt att ställa diagnos tidigt men jag vill inte heller gå in djupare på det i den här tråden.

Allra oftast så är det ju inget allvarligt alls utan en infektion eller liknande som visserligen kan vara långdragen och ibland komplicerad, men som ändå går över.

Ja, jag önskar att jag kunde ta det lugnare men jag är verkligen rädd.

Verkar inte som att du kan påverka situationen mer än att du får vänta på den där tiden, om inte något ytterligare tillstöter vill säga. Jag vill inte försöka förminska din oro heller, det finns ju inget värre än folk som gör det när man går och riktigt oroar sig för något. Enda rådet jag har är att försöka så gott det går att skingra tankarna genom att hålla dig/er sysselsatta om dagarna. Boka upp så mycket du kan (inom rimliga gränser såklart) och försök att tänka på annat. Och hör förstås av dig till sjukvården om din oro blir för stark eller något annat tillstöter.

Stor kram!

Idag ska vi ta om proverna och jag hoppas få svar imorgon. Håll tummarna att allt är väl!

Absolut! 

Fick svaret och båda värdena har sjunkit avsevärt, så läkaren menar att det verkar som att vi är på rätt väg. De kommer att kalla för omtestning igen, bara för att se att värdena blir helt normala. Tydligen gick trombocytvärdet ner från 800 till 500 där normalvärdet sa han är 300 och vita blodkroppar hade också gått ner, han sa dock inte hur mycket. Men jag känner mig jättelättad!!

Gott att höra! Tack för att du uppdaterade! Meddela gärna hur det går framöver också. Njut av dagen nu!

Härligt! 

Uppföljning: Vi var hos hematologen idag och han sa att han inte alls var orolig. Enligt honom var vår dotters trombocytvärde bara väldigt lätt förhöjt (efter prov 2 alltså) så han menade att det inte fanns någon anledning till oro. Men han ville såklart ändå ta ett nytt blodprov för att kolla så attvärdet gått ner helt, samt att han ville ta ett gluten test då han menade att det kunde finnas en möjlighet till glutenintolerans= inflammation i tarmen och därmed de förhöjda värdena.

Jag är verkligen jätteglad, men dottern HATAR verkligen att gå till doktorn nu efter alla blodprover, hon skriker skrämt så fort hon får syn på en vitrockad... Så länge de skojar och pratar med henne är det OK, men när de försöker kollal något (som idag öron, hals etc) så vill hon INTE. När det sen blir dags för blodprov så är hon vettskrämd och gråter och gråter... och mitt hjärta brister,,,, Men vi måste ju, jag vet det. Men jag är så tacksam för att det verkar som att hon är helt frisk och vi slipper göra så många fler sådana här besök. Förhoppningsvis kan man ju prata henne förbi det här när hon blir äldre, hon är ju bara 15 månader nu,