Att alltid känna sig i tredje hand gör mig elak mot min sambo
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag sitter här inne fast det är vackert väder ute och känner en stor klump av rädsla och oro i kroppen. Jag kan inte förmå mig att göra något och allt jag just nu kan göra är att vänta. Vänta på vad min sambo bestämmer sig för att vi ska göra med vårt förhållande.
För att göra en lång historia kort så lever jag tillsammans med en man som har två barn sedan tidigare. Båda är i tonåren och vi träffades för fem år sedan. De bor hos oss varannan vecka.
Han är en underbar man på många sätt och vis och en underbar pappa. Barnen kommer alltid i första hand för honom, vilket jag finner naturligt och även självklart. Dock så gör det ibland så ont. Om vi bråkar och jag säger något om oss och frågar hur viktig jag är så slänger han alltid i ansiktet på mig att han skulle klara sig själv och att barnen är viktigast. Han lägger dock till att jag är viktigast efter dem. Jag förstår allt det där men ändå så svider det ibland. Jag har inga egna barn och för mig så är han viktigast. Men jag är inte viktigast för en enda människa i hela världen. Barnsligt, ja, men det är så det känns.
Det här har gjort att jag tappat självförtroende. Är svartsjuk på alla andra kvinnor (dock inte på barnen), jag har fått ett bekräftelsebehov jag aldrig har haft tidigare och jag mår så fruktansvärt dåligt.
Eftersom att jag blir dum när jag är svartsjuk och att jag mår dåligt så hamnar jag alltid i underläge. Jag kan aldrig säga och få fram vilka krav jag vill ha i relationen utan jag hamnar alltid i att jag ska vara tacksam för att han vill ha mig. Allt blir så snett.
I går kväll började barnen att fråga om deras mamma och hans relation. De gör det i bland vilket jag förstår att de har ett behov av. Men något brast och när de gått ut ur rummet så sa jag till min sambo att jag for illa över det och att de kanske skulle kunna prata mer om sånt när inte jag är med. Svaret jag fick gjorde att jag helt tappade konceptet. Han gick genast till barnens försvar och när han sa att han var så säker på sitt ex att han ville ha barn direkt så svartnade det för mina ögon. Det känns så fruktansvärt. Han var så säker på henne men mig har han aldrig velat ha barn med. Jag blev då verbalt dum. Jättedum.
I dag har han åkt i väg med barnen. Jag vet inte om han vill att vi ska flytta isär nu och är livrädd för hans besked.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till och jag vet inte heller riktigt vad jag vill få ut av att lägga det här inlägget. Bonusmammor får så mycket skit i dessa forum. Det känns som om att många glömmer hur tungt det kan vara. Även om barnen måste gå i första hand så är vi inte mer än människor. Det finns så lite ödmjukhet över att vi finns där i dessa nyfamiljer och tar hand om barn, älskar barn, som inte är våra egna. Det är inte helt lätt. Jag har inte valt dessa barn och jag har inte valt att komma i tredje hand. Det är klart att det stundtals är jobbigt även om det måste vara så. Vi anpassar oss efter hur alla andra lägger upp sitt schema, lyssnar på familjehistorik, tvingas lyssna på hur fantastisk deras mamma är, vi tittar på barnfilmer när man kanske egentligen hellre skulle vilja planera en vuxenaktivitet. Vi väljer givetvis detta själva. Men vi väljer det pga att vi älskar en man och har fått det där andra på köpet. Även om jag, numera, även älskar barnen så är det väl självklart att jag inte har valt en familj från början utan jag träffade en man, blev kär och här är jag nu.
Hur gör man för att få en bra plats i familjen? Hur gör man för att känna sig viktig och älskad tillsammans med sin partner. Vilka krav kan man ställa på sin partner?
Finns det någon där ute som har erfarenheter att dela med sig så tar jag tacksamt emot.
Jag hoppas så innerligt att han inte väljer att avsluta vårt förhållande....
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-04-22 08:53
Hej alla. I dag är det tisdag och jag vill uppdatera er om vad som hänt sedan i söndags.
Tyvärr så hade jag inte möjlighet att vara uppkopplad igår och därav bristen på svar i tråden från min sida.
När jag la in detta inlägg i söndags så kunde jag inte drömma om att jag skulle få så många svar. Jag var också beredd på att få ta en del hårda ord pga att jag är bonusmamma och att det känns som om att man därigenom inte har ?rätt? att tycka så mycket i ett förhållande.
Tack alla för att ni höll tråden så seriös och med en så god ton mot mig. Jag har läst varje svar och värderat dem efter min situation och försökt att genom dem få ett annat perspektiv på mina funderingar och problem.
Min sambo har också läst igenom hela tråden. Jag berättade att jag lagt upp den och han gick in och läste. Jag tycker att det var bra att han gjorde det och det gav oss visst stöd i vårt samtal igår. Vi använde en del svar som exempel på vad vi tyckte var rätt eller fel utifrån våra egna tankar och värderingar.
Vi umgicks igår och vi pratade igenom vårt förhållande och hur allt har blivit och är. Vi kommer inte att flytta isär utan ska kämpa för att det ska bli ett friskt, sunt och starkt förhållande. Jag tror att vi har goda möjligheter till det.
Jag vet att en del av er tycker att jag borde lämna. Ett inlägg blir så lätt onyanserat och det blir ju bara min sida på histioren. Jag har försökt att vara helt ärlig i mina svar, även när det gäller mina egna tillkortakommanden, men det blir ändå en sida av allt. Han är en fantastisk människa på så många vis och jag älskar honom. Vi kom in i den här relationen med oerhört olika erfarenheter och förutsättningar. Det är dessa som vi nu ska försöka att få en bra förståelse för och jag tycker att vi kom en bit på vägen igår.
Eftersom att semestern blev en så stor fråga i tråden så kan jag berätta att vi kommer att åka på semester tillsammans med barnen och även tillsammans utan barn. Han betalar halva min resa med barnen för han vill att jag följer med dem. Det känns som en fin lösning.
Jag är viktig för honom, det förstår jag nu och det är tydligt efter vårt samtal igår. Men jag måste börja med att bli viktig för mig själv. Allt börjar kanske just där...
