Förlorat en bror, vill inte förlora den andra.

Först och främst så vill jag beklaga sorgen. Förlusten av någon man älskar är hemsk.

För ett par år sedan, när jag var 18 år, så dog min pappa. Vår familj splittrades och sedan dess har ingenting varit detsamma. Jag har fyra syskon och vi har bearbetat sorgen på helt olika sätt.

Min lillebror stod pappa närmast. De gjorde allt ihop, delade samma intressen och umgicks i princip jämt. Min lillebror är väldigt sluten och har aldrig velat prata om sina känslor. Vi har inte haft någon tajt relation och det har varit svårt att få honom och prata.

Men nu, äntligen, 6 år efter pappas bortgång så har han börjat prata med mig. Jag har kämpat och kämpat i alla dessa år och denna slutna lilla mussla har sakta men säkert börjat öppna sig.

Vi bor 20 mil från varandra så jag förstår det här med avståndsproblemen. Jag har heller aldrig behövt söka någon hjälp utan jag har tröstat mig själv på andra sätt.

Mitt råd till dig är att prata med din bror om andra saker. Släpp det här med sorgen för en stund och börja i stället med att bygga upp en relation till honom. Kontakta honom och säg att du tänkt komma och hälsa på och gärna vill hitta på något. Sms:a, maila eller facebooka med honom. Men prata om helt andra saker.

Sinom tid kommer ni att ha en relation och då råder jag dig att prata med honom om lyckliga stunder som gäller er avlidna broder. Prata om roliga minnen och inte om tragedin.

Nu känns det som om min text blev helt luddig (jag är trött) men rådet är som sagt att du försöker få en stabil relation med din bror så kommer han att öppna sig för dig till slut.

Jag är ledsen att jag inte svarat dig innan och jag tackar så jätte mycket för ditt inlägg.
 Jag var inte speciellt stark när jag skrev det här inlägget och jag tror inte att jag orkade svara dig. Men ditt svar hjälpte en hel del och det kände som att bara för att jag inte kan prata nu men min bror, så innebär inte det att det alltid kommer att vara så.
Så förlåt att jag inte svarade på något du tog dig tid till att skriva.

Idag är det lite skillnad situation för min bror. Vi pratar inte mycket mer, men han mår bättre. Eller, han var tvungen att nå botten rejält innan han börja att komma tillbaka. Och nu är vi hoppfulla och tror att han kommit ur det värsta av sin ångest och depression. Det fanns faktisk ingenting vi kunde säga eller göra för att stötta honom, utan han var tvungen att hamna riktigt i skiten för att vakna upp och inse vad han höll på med. Och det har han gjort äntligen och vi är så lyckliga över att han inte skadade dig själv permanent innan han insåg det.
Det är så svårt att se ens egna bror försvinna och ersättas av ett tomt skal som inte bryr sig.
Den varma glada killen man vuxit upp med ersattes med en död själ som bara sökte något att dämpa ångesten med. När alkohol inte hjälpte blev det droger, och när han inte hade råd blev det skiten spice. Vid den punkten så fanns inte min bror längre. Det var inte han man såg när man tittade i hans ögon. Jag hoppas att jag aldrig får uppleva det igen.