• Kattflicka

    Syskonförsök

    Har en son sedan innan som är 3 år.
    Och sen 7 månader tillbaka har jag och sambon försökt bli gravida..
    Men inget händer, blir så besviken varenda gång mensen kommer, känns som att världen rasar lite.
    Jag har alltid haft bra koll på ÄL och haft en regelbunden cykel, och det är den nu också, förstår inte varför det inte blir. Första barnet gick på allra första försöket, och det är det som gör att jag känner mig så orolig denna gång.
    De månader som mensen varit lite sen så har man hoppats för mycket och fått bli så besviken varje gång det visar ett - i rutan. *suck*
    Sambon har tappat suget lite, han trodde väl också att det skulle gå bättre. Och nu tänker han väl inte så mycket på det, men vi försöker ju ändå. 
    Jag tänker dock på det typ hela tiden, även fast jag försöker intala mig att bara ta det lugnt som alla säger, och att det kommer när man minst anar det. Men det är sååååå jobbigt!
    Känns som att kroppen sviker mig, jag blir frustrerad och arg, och ledsen..
    Vet att vi inte försökt så "länge" men det är ändå en tid man märker av, varje månad känns skitlång och klumpen i magen växer bara för varje misslyckat försök..

    Blir så frustrerad..

  • Svar på tråden Syskonförsök
  • cher82

    Hej!
    Vi försöker också få till ett syskon.
    Har en son som blir 2år nu i sommar och vi startar vårt 12:e försök nu denna månad.
    1år, känns som en hel evighet.
    Min plan är väl nu att försöka koppla bort stressen och pressen över sommaren och sen försöka söka hjälp av något slag i höst.
    Vad för hjälp man kan få när man redan lyckats skaffa ett barn vet jag inte och har inte orkar ta reda på heller!

  • Kattflicka

    Rent logiskt så borde man ju inte ha något problem att bli gravid när man har barn sedan tidigare tycker man ju, men visst är det ju så för många. Och jag vet inte heller riktigt vad man kan få för hjälp, men kommer nog inte heller kolla upp det så noga. Känns bara tungt.
    Tror dock inte att det är nått fel i mitt fall, utan mest det psykiska som sätter käppar i hjulet antar jag.
    Man blir stressad, även fast man försöker koppla bort tankarna på barn så finns det där ändå, undermedvetet.
    Det är skitjobbigt.
    Sen så tror jag att nästan 90% av mina vänner och bekanta antingen ska ha barn eller nyligt fått barn. Så var man än ser och vilka man än ska umgås med så är det småttingar runt omkring, och då får man en sån där oro i kroppen. Älskar att vara i närheten av barn, men när man försöker utan resultat själv så blir det lite tyngre :(

    Förstår att det måste vara tufft när det gått ett år, det är en lång tid att vänta, och det blir ju inte direkt enklare med tiden heller. Fy..
    Man trodde inte det skulle vara såhär svårt när man började försöka. *suckar*

Svar på tråden Syskonförsök