En tredje pojke. Såå ledsen och besviken!!

Våra två första söner är rätt lika varandra. Blonda med med stora bruna ögon. Finns så mycket mer än bara rosa kläder i det här. Önskade också en dotter för min mans skull. Han har en dotter som är vuxen nu. Min man fick aldrig uppleva far-dotter bandet, då han separerade från hennes mor när dottern var 2. Mamman är vidrig och uppfostrade dottern i samma anda. Fruktansvärt materialistisk och kall. Kommer bara hit när hon vill ha något betalt. Ville att han skulle få uppleva en dotter som älskar honom för den underbara person han är. Visst är det imponerande att få triss, (11% sannolikhet), men ville så gärna få en dotter till vår familj. 

Du har faktiskt rätt där. Även vid vår andra graviditet så önskade jag en tjej, men tog inte reda på könet. Förlossningen blev en katastrof när denna besvikelse kom i samband med den. Det var som att det inte var mitt barn och den första tiden var fruktansvärd med all skuld och sorgen över ett barn som försvann. Förstår att många tycker att det låter hemskt. Men jag skriver ju här för att skriva av mig och höra saker som du just sa. Att vissa här säger att jag kanske ska adoptera bort barnet är en ganska elak kommentar till någon som är ledsen. Det här är färska känslor som kommer att blekna med tiden. Men det känns som en sorg, så känns det ju. 

Tack fina! 

Min sorg är min sorg och kan inte jämföras med någon annans. Har inte jag rätt att vara ledsen för en stund för att det minsann finns dem som inte kan få barn eller dem som har ett sjukt? Det är en helt annan diskussion.

I så fall har ingen rätt att vara ledsen över att man har förlorat ett jobb, för det finns ju dem som är sjuka och aldrig har haft möjligheten att ha ett jobb överhuvudtaget. Och varför är du ledsen för att du inte kan köpa mat? Finns ju dem som verkligen svälter. Och de som svälter har inte rätt att klaga heller, för det finns ju dem som svälter OCH befinner sig i krig. 

Självklart föredrar jag ett barn framför inget och ett friskt barn framför en flicka. Att du inte fattar detta vittnar enbart om din egen trångsynthet. 

Märkligt hur människor lägger ord i ens mun. Detta har jag nämligen aldrig sagt. Vill jag måla naglar kan jag måla mina egna och shoppar gör jag helst själv. Tvärtom poängterade jag tidigt i tråden att detta INTE handlade om söta saker i rosa. Vår dotter hade sannolikt blivit den ropat högst och jag hade älskat det! 

Åter igen! Sa att jag självklart föredrar ett friskt barn framför en flicka. Är det något i mitt inlägg som du har svårt att förstå? Det här handlar enbart om faktumet att jag önskade en flicka till mig och min man. För stunden, det och enbart det. Min sorg är min sorg, ännu en gång. Istället finns det säkert andra saker som du beklagar dig över, men som jag skulle lyfta på ögonbrynet för. 

Exempelvis önskade jag en dotter för min mans skull. Hans dotter har så gott som varit borta ur bilden sedan 2 års ålder. Detta på grund av en fullständigt vanvettig bio-mamma. Idag är dottern myndig och har själv möjligheten att bestämma. Men barnåren är förbi, kommer aldrig tillbaka och jag ville så gärna att min man skulle få uppleva det fantastiska far-dotter bandet som han fråntogs möjligheten att skapa med sin vuxna dotter. Han är underbar och förtjänar den upplevelsen, på samma sätt som han har en underbar relation till våra pojkar. För hans och dotterns relation är om än god också tydligt märkt av detta. 

Har fått många användbara tankar att ta med mig på den fortsatta resan. När vår son kommer är detta långt borta och bearbetat. Vet att sådana som du existerar och du var väntad i denna tråd. Dock är det inte du som kommer att hjälpa mig ur detta utan alla de människor i min närhet och dem i denna tråd som har peppar mig. 

Förstod inte meningen med att upprepa vikten av ett friskt barn, när jag tydligt uttryckte att också jag delade den åsikten. 

Nej varför det? Har tagit del av många kloka ord i denna tråd som hjälper en person att sortera. Inte från dig så klart, men från många andra klarsynta människor med brett spektra. Ledsen om mitt uttalande träffade dina personliga ömma punkter. Du kanske skulle ha gett tusan i att delta i tråden här då, helt enkelt. 

Fast det tycker jag inte att jag har, det är det som är problemet. Att jag känner såhär nu är min egna börda att bära. När min son föds är detta inget problem längre, det vet jag. Jag är en rak person som inte sopar under mattan gentemot mig själv Hade jag varit rädd för svidande kommentarer så hade jag uppenbarligen inte startat denna tråd. Jag uttrycker något som till och med psykologer vittnar om är långt vanligare än svensken vill erkänna. 

Ang barnets mor* Jag bearbetar detta nu under graviditeten, antar att det var därför jag ville veta innan för att vara en glad energifylld mamma när barnet kommer i höst. Älskar mina söner och har inte sett några andra barn och föräldrar som kramas och pussas så mycket vid hämtning och lämning som vår familj gör.

Men nej, dina kommentarer svider inte. Jag försvarar enbart rätten att vara ledsen över stort och smått i livet.  

Vet att det är en fin liten människa där inne och jag kommer snart att enbart fokusera på det. Det är naturligtvis vad jag vill och vad som är anledningen till att jag skriver antar jag. 

Vad är din poäng med att delta i tråden? Vad du tycker har jag förstått. Förutom det har jag endast noterat att du verkar tycka att det är ok att gång på gång slå ett slag till mot en person som uppger att hon är ledsen och mår dåligt. 

Vill tacka för det stöd jag fått. Självklart förstår jag också reaktionerna i tråden. Vet att man inte får säga det jag sa. Några dagar har gått och jag har börjat landa i mina tankar. Några saker att reda ut. 

Bilden är inte redigerad, om ni syftar på pilen så är det en markering som barnmorskan gjorde på bilden vid ultraljudet. 

Jag önskar inte bort min son. Att människor uppmanar mig att adoptera bort honom är förvånande. Ni har förstås aldrig varit vilsna och upplevt något som har plockat fram en mörk tanke, men som sedan har suddats ut, kastats bort och med tiden känts avlägsen.

 Vad jag menade var att graviditeten kändes för stunden tung. Så här är situationen. Vi blev gravida trots preventivmedel. Vi planerade ett tredje barn, men efter att mina universitetsstudier var avslutade. Det är en mycket krävande utbildning, speciellt som tvåbarnsmor och med en man som reser mycket. Därför kom detta som en chock. Men att göra abort kändes inte rätt. Mina söners syskon fanns där inne. Så vi bestämde oss för att detta ska vi helt enkelt klara. Jag kommer alltså att fortsätta med mina studier. Studerade även medan jag tog hand om mina söner. Det kommer att bli tufft, men jag är en fighter och kommer göra allt för att detta inte skall gå ut över barnen. 

MEN jag erkänner, jag hoppades på en dotter, så är det. Jag är ärlig och tar att många tycker det är fruktansvärt att önska sig det ena eller andra. När jag förstod att hon inte skulle komma, så blev besvikelsen förmodligen så stor som den blev eftersom jag vet att jag står inför ett extra tufft uppdrag logistikmässigt. Dottern var den lilla hemliga drömmen som gjorde det lite lättare i tanken när hösten stressade mig.

Det här går över och jag kommer aldrig att ångra min tredje son. Mina känslor kommer att vara bearbetade långt innan hösten kommer.  Jag kommer att älska och älskar mina prinsar över allt annat. Vad jag tar med mig från denna tråd är ni fina som såg bortom ord och förstod en människa. Min tanke kommer att vara extra öppen och förstående för andra människor efter detta vars öden och åsikter inte matchar min egna mall men som räknas lika mycket för det och är berättigade till sina känslor.