En tredje pojke. Såå ledsen och besviken!!

Fast i ärlighetens namn så tror jag inte det du beskriver är en fråga om kön utan att få barn nummer två. När man har ett barn så är det för det flesta svårt (mig inkluderad) att förstå att man kan komma att älska någon lika gränslöst som det barn man redan har. Det kan ju inte vara möjligt. Jag skulle tro att dina skuldkänslor handlar mycket om att på något sätt svika barn nummer ett.....du kommer ju inte enbart att kunna sätta enbart honom i första rummet längre; att du är rädd att han som du älskar över allt annat ska hamna i skuggan, inte kunna få det han alltid fått av er föräldrar etc. etc.

Jättevanligt att känna så. Många känner av just den anledningen även otillräcklighet när man får barn nummer två. Jag har tre nu och att vänta trean var något helt annat. Jag hade helt annat perspektiv på vad det handlar om att ha flera barn och vad syskonskap är. Och även om det innebär att varje barn får vänta ibland, dela ibland etc. så är det ingenting mot allt det fina de får med ett syskon . 

Jag har som sagt tre pojkar och mer olika än de är kan de liksom inte bli . Att alla tre råkar ha en snopp mellan benen är nog den enda gemensamma nämnare de har med varandra liksom en och annan gen . De är varandras stora trygghet i livet och de älskar varandra och bråkar med varandra och har alltid varandra. Men HELT olika personligheter . 

Nej, du sviker inte din son. Han får en underbar gåva i form av en bor eller syster. Och ja, det kommer ÄVEN att innebära att han inte alltid kommer att kunna stå ensam i centrum och fokus och att han kommer att få erfara hur det är att vänta och dela.....men är det egentligen något negativt ?

Jag har 16 månader mellan mina äldsta pojkar. De har knappt gått en meter i från varandra. Vi har samsovit med båda (ja, alla tre) ända tills för ett par veckor sedan då 6-åringen och om ett par dagar 5-åringen flyttade till eget rum. Att de kom tätt innebar att vi kunde ha dem hemma tillsammans länge och korta dagar hela deras förskoletid. De har gått i förskola tillsammans (ända tills i höstas då äldsta började förskoleklass) och det har varit en enorm trygghet för dem. Brorsan finns alltid att leka med. Visst kan han vara sjukt enerverande ibland, men han finns där alltid......varm och trygg när det blåser kallt . De har börjat i aktiviteter tillsammans och inledningsvis suttit tryckta bredvid varandra i samlingar när det varit nya barn, nya ledare, nya miljöer. De höll varandra i handen då de tog sina första stapplande steg ut på isen då de började i konståkning.

Att ha en bror eller en syster är något vacker. Vår lilla trea gav sina första svarsleenden till sina storebröder......innan mig och sin pappa. Storebröderna är så omsorgs- och kärleksfulla gentemot sin nya lillebror att man blir tårögd. Min äldsta ville ha en lillasyster helst, mellansonen en lillebror.......men så kom lilla O.......och då var ju lilla O den bästa som fanns.......för att han var just lilla O. Pojke eller flicka, lillebror eller lillasyster spelade liksom ingen roll. Och ja, det är jobbigt ibland med flera barn. Jättejobbigt. Men jag skulle inte byta ut det mot allt i världen . Igår nattade jag mina tre barn. Jag låg mellan de stora och så hade jag minstingen på mitt bröst. Efter någon timmes sömn hade de stora rullat ihop och låg som i en ormgrop. Vad kan liksom vara bättre? Ska påminna mig själv om detta när de rasar hem i eftermiddag och bråkar om vem som ska tvätta händerna först .

Och ja, det finns tillräckligt med kärlek till alla. Man tar inte kärlek från ett äldre barn till det yngre, utan det finns en ny bottenlös pott för varje barn . Det du känner inför barn nummer två är jättevanligt och fullkomligt normalt. Du är inte det minsta konstig . 

Jag missade faktiskt att TS skrev att hon med detta ångrade graviditeten, det var magstarkt. Jag ser dock att hon gång på gång försökt förklara sig men att andra här varken vill eller försöker förstå. Att älta in i absurdum ger mer? Det verkar som att TS målade upp en bild som jag kan tycka är orealistisk och att det blev lite av en chock när hon landade i verkligheten där man visst får hoppas men där det inte finns några garantier. Jag tycker personligen att det är bra, mycket bra, att det finns människor som vågar prata om ämnen som är tabu och obekväma. Det är starkt att våga vara svag.

För oss var barnets kön totalt oviktigt (vi valde bort att en se vad det hade mellan benen). Vi fick en tjej och kille, fortfarande ser jag inte hur könet är av betydelse. Jag delar saker med min dotter som jag inte delar med min son och tvärtom, det har inget med deras kön att göra utan deras personlighet och intressen. Trots detta kan jag förstå att vissa tror att det är skillnad, har andra erfarenheter av relationer osv. TS är långt ifrån ensam om sin önskan.

Vi kan inte styra över våra känslor hur illa de än kan verka för andra.