En tredje pojke. Såå ledsen och besviken!!

Jag har tre pojkar i åldern 0-6 år. Det är underbart. De är mina äskade BARN. Vill bara att de ska vara friska och trivas med sina liv.

Men så är det med allt. Du har en dotter och en son och roligt att få uppleva en av varje. Å andra sidan kommer du aldrig att få uppleva ett brödraskap om du inte väljer att skaffa fler, eller hur. Du kommer aldrig att få uppleva att bara ha "ett gäng" pojkar . I ärlighetens namn så vore det bästa att få två pojkar och två flickor för då skulle man få uppleva alla syskonrelationer.....å andra sidan är ju barn individer och inte ett kön så då borde man få ännu fler barn för att liksom kompensera det......inte minst med tanke på att det skulle vara roligt att få uppleva alla möjliga olika åldersskillnader. Man kan liksom inte få allt. Att överhuvudtaget få barn.....att få tre barn.....som mår bra.....det är ju en gåva. Sedan kan jag så klart undra hur det skulle vara med en tjej, eller kanske snarare hur hon skulle vara.....men å andra sidan kan jag ju undra hur det skulle vara med fyra eller fem barn också.....eller att bara ha en 5-åring......etc. etc.  

Man får ju ha lite perspektiv på saker och ting .

Fast i ärlighetens namn så tror jag inte det du beskriver är en fråga om kön utan att få barn nummer två. När man har ett barn så är det för det flesta svårt (mig inkluderad) att förstå att man kan komma att älska någon lika gränslöst som det barn man redan har. Det kan ju inte vara möjligt. Jag skulle tro att dina skuldkänslor handlar mycket om att på något sätt svika barn nummer ett.....du kommer ju inte enbart att kunna sätta enbart honom i första rummet längre; att du är rädd att han som du älskar över allt annat ska hamna i skuggan, inte kunna få det han alltid fått av er föräldrar etc. etc.

Jättevanligt att känna så. Många känner av just den anledningen även otillräcklighet när man får barn nummer två. Jag har tre nu och att vänta trean var något helt annat. Jag hade helt annat perspektiv på vad det handlar om att ha flera barn och vad syskonskap är. Och även om det innebär att varje barn får vänta ibland, dela ibland etc. så är det ingenting mot allt det fina de får med ett syskon . 

Jag har som sagt tre pojkar och mer olika än de är kan de liksom inte bli . Att alla tre råkar ha en snopp mellan benen är nog den enda gemensamma nämnare de har med varandra liksom en och annan gen . De är varandras stora trygghet i livet och de älskar varandra och bråkar med varandra och har alltid varandra. Men HELT olika personligheter . 

Nej, du sviker inte din son. Han får en underbar gåva i form av en bor eller syster. Och ja, det kommer ÄVEN att innebära att han inte alltid kommer att kunna stå ensam i centrum och fokus och att han kommer att få erfara hur det är att vänta och dela.....men är det egentligen något negativt ?

Jag har 16 månader mellan mina äldsta pojkar. De har knappt gått en meter i från varandra. Vi har samsovit med båda (ja, alla tre) ända tills för ett par veckor sedan då 6-åringen och om ett par dagar 5-åringen flyttade till eget rum. Att de kom tätt innebar att vi kunde ha dem hemma tillsammans länge och korta dagar hela deras förskoletid. De har gått i förskola tillsammans (ända tills i höstas då äldsta började förskoleklass) och det har varit en enorm trygghet för dem. Brorsan finns alltid att leka med. Visst kan han vara sjukt enerverande ibland, men han finns där alltid......varm och trygg när det blåser kallt . De har börjat i aktiviteter tillsammans och inledningsvis suttit tryckta bredvid varandra i samlingar när det varit nya barn, nya ledare, nya miljöer. De höll varandra i handen då de tog sina första stapplande steg ut på isen då de började i konståkning.

Att ha en bror eller en syster är något vacker. Vår lilla trea gav sina första svarsleenden till sina storebröder......innan mig och sin pappa. Storebröderna är så omsorgs- och kärleksfulla gentemot sin nya lillebror att man blir tårögd. Min äldsta ville ha en lillasyster helst, mellansonen en lillebror.......men så kom lilla O.......och då var ju lilla O den bästa som fanns.......för att han var just lilla O. Pojke eller flicka, lillebror eller lillasyster spelade liksom ingen roll. Och ja, det är jobbigt ibland med flera barn. Jättejobbigt. Men jag skulle inte byta ut det mot allt i världen . Igår nattade jag mina tre barn. Jag låg mellan de stora och så hade jag minstingen på mitt bröst. Efter någon timmes sömn hade de stora rullat ihop och låg som i en ormgrop. Vad kan liksom vara bättre? Ska påminna mig själv om detta när de rasar hem i eftermiddag och bråkar om vem som ska tvätta händerna först .

Och ja, det finns tillräckligt med kärlek till alla. Man tar inte kärlek från ett äldre barn till det yngre, utan det finns en ny bottenlös pott för varje barn . Det du känner inför barn nummer två är jättevanligt och fullkomligt normalt. Du är inte det minsta konstig . 

Men herregud!? Min undran är hur du överhuvudtaget kan tänka dig att leva, än mindre vilja dela ett föräldraskap, med någon av det motsatta könet. Du tror inte i ditt stilla sinne att det huvudsakligen har med fostran och värderingar att göra?

Nej, folk är inte dumma. Folk tycker att det är förfärligt att önska bort ett barn pga kön. 

Dumheter. Det enda som är löjligt pinsamt är att önska bort ett barn pga kön. Besviken kan man bli i stunden men att önska bort ett barn är något helt annat. Hur man som vuxen kan vara inställd på att få ett visst kön verkar om något ännu dummare med tanke på hur det hela fungerar biologiskt.

Jodå, men det finns ju gränser för vilka felsägelser man gör. TS verkar ju tillräckligt kontrollerad för att starta en tråd här på FL med UL-bild som hon dessutom besvärat sig att redigera. Hormoner, känslor utom kontroll.....dra mig baklänges.

OK, så om man gör det så har man full förståelse för att en vuxen kvinna vid sina sinnens fulla bruk önskar bort ett barn pga kön, samt tycker att föräldrar som inte kan få barn eller som förlorat ett barn och därmed har svårt att förstå vikten av kön är dumma och löjliga.

Du, tror inte det.

Jag skrev innan att det var helt ok att vara besviken (även om jag personligen inte känner igen mig i det, men jag kan förstå det) men det är en helt annan sak att starta en tråd på ett familjeforum där man gör sig besvärat att lägga in en UL-bild på sitt ofödda barn som man dessutom redigerat för att verkligen peka ut genitalierna kombinerat med en önskan om att barnet inte fanns pga sitt kön. Känns lite mer medvetet än en impulshandling i ett chocktillstånd.

Jag hade i ärlighetens namn reagerat om någon som fått mat spilld på sig hade börjat tala om livskris, djup ångest eller ventilerat tankar om en önskan att man själv eller "gärningsmannen" inte existerade.

Du tycker att det är fullt förståeligt, men kallar föräldrar som förlorat ett barn eller som har svårt att få barn överhuvudtaget som tycker att ts har ett märkligt resonemang för dumma och löjliga. Vad är rim och reson med det?