Jag missade faktiskt att TS skrev att hon med detta ångrade graviditeten, det var magstarkt. Jag ser dock att hon gång på gång försökt förklara sig men att andra här varken vill eller försöker förstå. Att älta in i absurdum ger mer? Det verkar som att TS målade upp en bild som jag kan tycka är orealistisk och att det blev lite av en chock när hon landade i verkligheten där man visst får hoppas men där det inte finns några garantier. Jag tycker personligen att det är bra, mycket bra, att det finns människor som vågar prata om ämnen som är tabu och obekväma. Det är starkt att våga vara svag.
För oss var barnets kön totalt oviktigt (vi valde bort att en se vad det hade mellan benen). Vi fick en tjej och kille, fortfarande ser jag inte hur könet är av betydelse. Jag delar saker med min dotter som jag inte delar med min son och tvärtom, det har inget med deras kön att göra utan deras personlighet och intressen. Trots detta kan jag förstå att vissa tror att det är skillnad, har andra erfarenheter av relationer osv. TS är långt ifrån ensam om sin önskan.
Vi kan inte styra över våra känslor hur illa de än kan verka för andra.