Hej!
Jag fick min diagnos som läkaren uttryckte det grav adhd i höstas 21 år gammal, och jag o min mamma hade försökt via skolan o andra vägar att få hjälp sedan jag var liten.
Men ingen hjälp fick jag för jag var ju inte aggressiv utan bara en pratglad sprallig tjej, och visst ibland kunde jag ju försvinna bort i andra tankar eller prata bort lektionen men barn är ju barn du vet!
Så de jag tyckte var jobbigast var att veta om att jag hade en diagnos och va så säker på de, men de kändes som ingen ville tro på de jag sa och att aldrig kunna få förståelse om jag sa att jag hade svårt på dom lektioner m.m. som krävde att jag satt tyst och still och bara räknade eller skrev för koncentrationen svek mig.
Nu kan jag bli förbannad att det är en sådan okunskap´(åtminstone var) kring de hela, som gjorde att jag inte fick den hjälpen jag behövde.
Vissa dagar märker jag av adhdn trots medicinering o dom dagarna kan va rent för jääävliga, jag vill skrika, kasta och bara få hata allt o alla, då har jag inget tålamod alls, stressar upp mig för ingenting.
men dom dagarna allt flyter på som de ska så är de frid och fröjd.
har varit sedan jag var liten väldigt orolig, stressad och därav har de funnits stor sömnbrist genom hela mitt liv.
Idag när jag väl fått diagnosen så har jag bara blivit bra bemött av kollegor och dylikt som är väldigt förstående, men av vissa släktingar kan ju komma med kommentarerna, "ja men alla har väl en bokstavskombination idag jag har advd" men man dom ignorerar jag och fattar att dom inte kan sätta sig in i det.
idag som vuxen vet jag väl inte om de riktigt hindrar men jag iallafall är en sådan som kan köra på i 120 blåst vääldigt länge utan att känna att jag kanske ska dra i handbromsen och då när jag väl mötte väggen så vart de en stor jäkla smäll. och de har jag fått förklarat för mig är väldigt vanligt för adhd personer.
kanske vart lite virrigt sorry för de isåfall