Trött på att vara styvförälder..
Jag känner att jag tröttnat på att vara styvförälder till två vuxna (?) styvbarn (21 o 25 år gamla).. Trött på att förväntas stå ständigt till förfogande när det gäller att lösa boproblem, flyttar till o från studentlägenheter eller ställa mitt hem till förfogande när styvbarnen plötsligt sagt upp sitt eget boende och bestämmer sig för att flytta hem till sin mamma och mig (vi har bott i en liten trea och har nu precis flyttat till en lite större trerumsvilla). Självklart är de välkomna att komma och hälsa på och sova över nån vecka eller två men när de bestämmer sig för att flytta in mer eller mindre permanent, eller när de vill ha hjälp med att flytta möbler o annat förväntar jag mig att åtminstone tillfrågas innan om det passar mig både tidsmässigt och praktiskt, inte bara mötas av ett surt och anklagande "det angår inte dig". Jag älskar deras mor men kan tyvärr inte känna detsamma för hennes barn. Barnen har haft en tuff uppväxt av olika skäl och har haft svårt att finna sig tillrätta och är svåra att få kontakt med. Sonen, som är yngst. ska nu flytta hem till oss och bo här ett par månader. Precis nyinflyttade som vi är försöker vi fortfarande att komma iordning med en hel del att fixa och jag känner bara att jag inte orkar ordna hans flytt också. Leder till gräl med min sambo (som väl i och för sig hade kunnat minskas om jag åtminstone blivit tillfrågad innan de bestämde att han skulle flytta hem och de sa upp hans nuvarande boende). Styvsonen är irriterad över att jag säger att jag förväntar mig att han fixar packning av sina saker själv liksom flyttstädning av nuvarande lägenhet plus att han måste lösa frågan vart han ska göra av sin nuvarande möbler, han förväntar sig att det ska lösas av mig och hans mamma och hans mamma tror att det löser sig själv ( d v s att jag ska fixa det). Och min sambo blir irriterad på att jag inte tycker det här är helt ok och tycker att jag måste anstränga mig lite för att skapa en bra relation med hennes barn.
Själv kan jag ju tycka att hennes barn kanske kunde ha erbjudit sig att på nåt sätt hjälpa till vid våran egen flytt men att nåt sånt skulle ske existerar inte i deras tankevärld. Samma sak om man ber barnen att plocka undan disk eller städa efter sig om de är på besök, sura miner och smällande i dörrar för att de ska behöva göra sånt.
Tycker det svåra med styvförälderrollen är att man förväntas stå till förfogande för hjälp som kan behövas men man har noll rätt att sätta upp vilka regler som gäller. För mig är det självklart att man inför större beslut som att t ex säga upp sitt boende för att flytta hem kollar att det funkar både tidsmässigt och praktiskt så att man kan hitta en lösning tillsammans och inte bara ställs inför fullbordat faktum och skall anpassa sig efter det. Men man upptäcker att värderingar och tankesätt kan vara helt olika hos sina styvbarn jfrt med en själv. Med egna, biologiska barn finns möjligheten att påverka själv medans det med styvbarn känns som att man bara ska stå till förfogande men utan rätt till egna synpunkter. Svårt också när moden har skuldkänslor för att hon skilt sig och brutit upp från familjen och därför vill kompensera genom att alltid gå sina barns viljor till mötes och livrädd för att ställa några krav på att de skall sköta ens de mest basala sakerna i livet själv som t ex städning.
Som sagt, trött nu!
