HJÄLP???Mammor som har barn med en som inte vill ha med barnet o göra, hur brukar ni svara på barnets frågor angående deras pappa?

min älsta son är 16 år och har aldrig haft en relation med sin far , han har aldrig funnits.  (nu för 2 - 3 år sedan fick dom dock kontakt men det är en annan historia) 

Ja det har varit funderingar, ångest, tårar från sonens sida, han har brottats med många känslor.  Hans pappa och jag bodde ihop så ganska mycket information har jag ändå kunnat ge och många fotografier har han fått under årens lopp vartefter frågorna dykt upp. 

Det har inte varit många frågor varje gång - utan dom har kommit kanske 2-3 frågor och så har det gått något år och sen har 2-3 frågor till kommit.   Ju äldre han blivit ju mer frågor har det också blivit.  

När han var liten reflekterade han inte över faktumet. Hans bästis är och förblir morfar och jag är också omgift och har flera barn så han har alltid haft en manlig rollfigur i sitt liv han kan identifiera sig med men frågorna har givetvis alltid funnits i bakhuvudet. 

Och jag har aldrig gjort frågorna till något hysch-hysch utan jag har satt mig ner med honom och förklarat det jag kunnat berätta och gett honom dom svar han krävt av mig - och det vare sig utan att försköna något eller smutskasta hans pappa. 

Såklart han saknat sin pappa med jämna mellanrum men han har ändå mått bra och varit nöjd med den familj vi lever i här och nu , det har helt enkelt aldrig varit nån dramatik kring hans pappa. 

jag har också varit noga med att inte pracka på honom hans pappa.  Jag har aldrig tjatat, ältat eller på annat sätt dragit upp honom till diskussion. Jag har svarat på hans frågor , fotoalbum står öppet i bokhyllan, jag använder smycken han gav till mig och sonen själv har fått se att jag trots sveket mot mig ändå itne är hatisk eller tänker tjafsa och kriga .  Sån är inte jag och det är jag noga med att också visa min son att min privata besvikelse inte går ut över hans bild av sin far. 

han började inte fråga efter sin pappa på riktigt  förrän han var runt 7-8 år gammal och började reflektera över sina skolkamraters föräldrar. Men då var det mer enklare frågor som vad han heter, vart han bor, hur ser han ut. Då plockade jag fram foton av bara pappan och visade hur han ser ut och att sonen är lik honom. 

Sen gick det ett par år och han funderade över varför han inte träffar pappa och om han kan få ringa honom , han fick telefonnumret men valde själv att inte ringa. han skickade ett brev istället men fick inget svar. 

sen när han var omkring 12 år började frågorna komma av mer djupare karaktär och det märktes att han länge gått och grunnat på dom och det var nu det blev jobbigt och fick upp mycket känslor av ångest, svek och besvikelse.  Det var också här när han var kring 12-13 år som han hittade sin pappa på Facebook och fick honom som vän, fick kontakt med sina tre halvsyskon har har på pappans sida och det var tack vare dom syskonen som han äntligen fick chans att träffa sin pappa på riktigt. 

Första gången han frågade efter sin pappa rent spontant var när han var ca 4 år men då var det mer "har jag en pappa - jag svarade ja"   sen var det inget mer med det. 

Idag har han en bra kontakt med sin far och dom träffas regelbundet på skolloven. Han har sagt att han vill flytta hem till pappa när han slutar 9:an och det får han såklart göra om det går att ordna.  Han vill gärna gå gymnasiet på den orten där pappa bor. 

Vad han har för känslor kring pappa och om han ställt honom mot väggen vet jag inte, det är något mellan dom två och det lägger jag mig inte i. Men jag är glad över att dom fått en bra kontakt och att pappa vill vara en pappa och jag märker att sonen blivit mer harmonisk och fått mer svar på sina frågor. 

Precis det här sista kan jag hålla med om. Man kan bara servera dom svar som funkar just för barnets ålder. Man kan återkomma till frågorna och berätta mer djupare senare men ibland när barnen är små räcker bara ett kort "ja" eller "nej" som svar och barnet kan vara nöjt med det.