min styvdotter och min dotter

Tycker att familjemöte är kanonbra. Även enskilt samtal med 8 åringen för att försäkra henne om att hon är precis lika mycket älskad oavsett hur många andra hennes pappa älskar. Viktigt också att flickan får egentid med sin pappa då och då, din dotter kan ju få det den v hans dotter inte är där.

Hmm hängde inte riktigt med hur du menar där?

Ja Jag kanske var otydlig, men jag menade att bonusbarnet kan få egentid, på samma vis som dottern, fast inte samma vecka som dottern får det. Tex att bonusdottern och mannen åker iväg själva, eller ägnar sig åt något tillsammans den veckan som dottern inte är där, och så får dottern egentid att åka iväg eller ägna sig åt något med sin pappa den v hon är hos dem.

Ja, i förlängningen är det kanon, då får de en känsla för varandra också, får man hoppas. Har de otur kommer mannens dotter alltid känna sig förfördelad, vissa är såna bara, men nu är hon ändå så pass ung fortfarande att det borde gå att jobba bort.

Biopappa i historien brukade sticka hemifrån dag och veckovis under tiden vi levde ihop och behandlade oss illa. Sen när hon blev 3 år separerade vi, då höll han sig undan för att leva i kriminalitet. När han vid 4 år kom in varannan helg på egen begäran vilket inte alls funkade pga att han försatt henne i fara så många gånger, så stack han helt och skrev över vårdnad på mig. Nu finns han på sina villkor. Utan den minsta insyn i hennes aktiviteter eller skolgång.
När sen min man kom in i bilden hade hon svårt för att ta till sig hans förtroende, hon var tvungen att veta varje gång han kom och skulle åka, när han skulle sova över och hur länge han stannade. Fortfarande kämpar hon med att lita på honom, hon gör det, men ändå inte. Testar honom ständigt men vill ändå inget annat än att vara med honom. När hon väl kallar honom pappa så slår styvsystern undan benen på henne, och hon blir aggressiv mot min man och mig. Hon hatar oss och hon vill rymma hemifrån. Men hon säger inte varför, utan detta har vi nu efter så många turer lagt ihop själva. För hon säger det i ett helt annat sammanhang efteråt, typ vid matbordet någon vecka inpå eller dylikt. En gång sa hon att min man skulle dö så hon slapp känna att han skulle bli hennes pappa för det fick han ju inte för styvsystern.
Att sitta ned och visa henne kort på den som svikit henne mest i hela världen, säga att han är den enda du måste älska som din pappa, skulle aldrig falla mig in. Varför i hela världen skulle jag vara sån fruktansvärd mamma åt mitt barn? Varför? Hon VET vem sin pappa är, hon har pratat någon gång då och då på telefonen, hälsat på hos sin farmor med honom. Vi vet inte mycket om honom, inte ens var han bor. Det är min man som hämtar på fritids, skjutsar till dansen, nattar till kvällen, tröstar, finns och lever med min dotter. Det är han som för henne är hennes trygghet. När då någon kommer och säger tvärtemot så kastar man omkull hela hennes trygghet. Kan ni kanske nu förstå varför hon mår dåligt när styvsystern gör som hon gör?

Ja verkligen så många gånger, han säger det i både ord och handling minst en gång i veckan. I början lät vi båda våra barn bestämma takten på vårt förhållande, när båda kände sig trygga vilket gick fort, så började vi sova över. Hon har den mansförebilden tyvärr och vi kämpar varje dag med att göra den bättre, vi har kommit långt men lång väg kvar än. Att kalla min man pappa är något som är mellan min man och min dotter känner jag, inget hans dotter ska styra, precis som att hans dotter får min odelade uppmärksamhet och tillgivenhet/egentid är något mellan min styvdotter och mig, inget min dotter ska styra. Inte heller min man. Relationer är personliga. Jag har lärt min dotter att det är bra att vuxna har stor plats i hjärtat, ett hjärta blir bara större ju fler som ryms och ju mer kärlek kan man få.

Jag tycker att det låter som om din dotter skulle kunna behöva professionell hjälp av bup och att inte ansvaret för hennes mående ska läggas på mannens dotter. Mannens dotter har ett behov av att hennes pappa är bara hennes pappa. Att han finns som en fungerande extravuxen i din dotters liv är toppen, men din dotter verkar behöva hjälp med sitt mående så att ansvaret för hur hon mår inte hamnar på mannen och hans dotter, för det är inte rättvist.

Visst och nu har pappan en dotter som behöver att hennes pappa visar att han är just hennes pappa och ingen annans. Din dotter har en egen pappa, hur han än är som förälder.

Varför anklagar du mig för att inte bete mig mänskligt för att jag lyfter problemet ur dotterns perspektiv?

Han finns med, men på sina villkor enligt Ts. Varför låtsas som om Ts sambo är pappa till Ts barn när han inte är det? Är det för att låtsasleka kärnfamilj eller vad fyller det för funktion? Pappans dotter mår dåligt av det kravet från Ts. Det är lämpligare att Ts söker adekvat hjälp till sin dotter hos bup än att försöka tvinga fram ett accepterande från sambons dotter, vilket förmodligen kommer att sluta i att dottern hatar Ts och hennes barn.

Så du menar i fullaste allvar att det är vid att ge efter för den som ställer till med bråk (styvdottern) att man löser saker? Det ligger på ts och hennes 6 åriga (!!!) dotter att få husfrid? Du verkar inte tycka särskilt gott om ts' dotter? Var är din empati för henne? "Låtsasleka kärnfamilj"?? "Hon har en pappa"??? Jag menar, vem sitter igen med den såraste känslan? Styvdottern som får veta att faderskap inte handlar om biologi, eller ts' dotter som blir nekat att komma nära sin pappa/styvpappa på det sättet hon behöver? Får man syskon -styv, hel eller halv, måste man dela. Det är ingen som själv bestämmer att få syskon?

Det är skrämmande att så många vuxna vill neka en 6-åring den enda pappa hon har bara för att dom inte har samma gener. Seriöst, var gick det fel i era känsloliv?

De är inge kärnfamilj. Ts dotter har Ts och pappan helt för sig själv varannan vecka. När pappans dotter vill ha helt egen tid med någon av dem så kallas det för att hon är en egoist som inte vill dela. Snacka om att behandla barn olika.

Det handlar ju inte alls om att dottern vill ha egentid med sin pappa eller bonusmamma. Det får hon ju utan knorr. Du får nog läsa tråden en gång till för just nu sparkar du in öppna dörrar.

Har inte orkat läsa hela tråden, men spontant så tycker jag inte att hon ska kalla sin styvfar för pappa! Hon har en egen pappa! Det kan ju bli riktigt skevt för flickan.
Jag har 3 barn, varav 1 gemensamt med min man. De andra bor hos oss varannan vecka. Det skulle aldrig falla oss in att de skulle kalla min man för pappa (den yngre har gjort det av bara farten ett par gånger, men snabbt kommit på sig själv).

Det finns ju en risk att TS och mannen går isär och då till frågan kommer flickan få träffa den ende "pappan" hon känner eller kommer den kontakten att brytas och barnet kommer sakna ännu en fadersgestalt? Den frågan måste TS ställa sig innan hon vänjer barnet vid att kalla hennes partners för pappa.

Jag känner en vars föräldrar är skilda och han har haft jätte många styvmammor under sina 18 år som skillsmässobarn och har kallat alla för styvmamma när han pratar med andra och kvinnornas och namnen på dom när han var med dom hemma. Det hade varit förödande att kalla alla för mamma när man aldrig vet hur relationen kommer sluta mellan föräldern och styvföräldern. Och han har inget umgänge med dessa kvinnorna när förhållandet tog slut mellan pappan och tjejerna. Så man borde tänka sig för innan man knyter för hårda band och kallar någon pappa om han inte får vara det fullt ut även om förhållandet tar slut.

Jo, jag är tämligen övertygad om att ts skulle vilja att hennes dotter kallar den nya mannen för pappa också eftersom det tydligen är så extremt viktigt för henne. Det är ingen familj annars kanske?!

Men nu är ts naiv nog att tro att detta förhållande aldrig kommer ta slut, så tror man ju alltid när man är mitt i ett förhållande, men de flesta är samtidigt realistiska.

Men i en kärnfamilj har barnet redan en fader som barnet levt med och kallar pappa. Oftast brukar fäder av idag ta ansvar också. Men du måste väl ändå hålla med att det blir förvirrande för barnet att kalla alla nya partners som föräldrarna skaffar för mamma och pappa. Är det då inte bättre för TS att prata om flickans pappa än att försöka göra andra män till pappa. Flickan kommer ändå i framtiden vilja veta vem pappa är och kommer alltid känna en saknad. Även om TS tycker pappan är en knöl som skiter i dottern så måste ändå TS ta ansvar för att hon valde en knöl till far till hennes enda barn. Det är ju samma sak om en förälder dör. Då berättar man ju de goda minnena om den döda föräldern för barnen så de får en bild av föräldern. Och det har ju TS barn också rätt till. Just nu är hon för liten för att förstå varför pappa inte har henne men vem vet. Om några år kanske de får en kontakt igen.