• smulpaj01

    min styvdotter och min dotter

    Påven Johanna skrev 2014-04-29 17:29:05 följande:
    Varför har ni egentligen problemet, skulle du säga?

    Du skriver att ni gjort allt by the book. Ni har gått långsamt fram (fast ni bott ihop lika länge som du varit separerad), och ni lät till och med barnen bestämma takten (varför fick barnen göra det? Du tycker ju inte att barn ska bestämma över vuxna), men det gick så fort och lätt för dem att ni snart sov hos varandra (inackorderade var ni ju tydligen redan enligt tidigare inlägg). 

    Till detta kommer sedan din utsago om hur överens ni är, du och din sambo. Han vill gärna vara hennes pappa och vill bli kallad för pappa också. Ni tycker likadant säger du, men hur säker är du på det? Han gör tydligen inte som du tycker i alla fall? Han går på sin dotters - vad du benämner som - "martyrskap" och fogar sig i hennes vilja. Eller har jag missförstått något? 

    Du skriver också att styvdottern ibland kallar dig mamma, samt att hon kräver uppmärksamhet från dig som du då ger henne eftersom du älskar henne som om hon vore din egen. Det låter också som en ganska konstig grej. Varför styrde du inte upp det från början? Och varför bemöter du inte det nu? Du är ju arg på att hon inte tillåter din dotter att kalla din sambo för pappa. Du tycker att hon "slår undan benen" på din redan tillitsskadade dotter när hon försöker förbjuda det. För mig låter det som en aning motsägelsefullt om du medan du befinner dig i den känslan ändå skulle tycka att det var så fint, okej och harmoniskt om och när hon kallar dig för mamma. 

    Är det så att du tycker att styvdottern är det enda problemet? Skulle allt bli lite bättre och mycket lättare om hon bodde heltid hos sin egen mamma kanske? Eller kanske om pappan lät henne veta hut? 

    Du måste väl ha några egna tankar om hur detta bör hanteras? Problemet är väl inte pinfärskt?

    Till skillnad från vad du menar, så tycker jag att allt verkar ha gått mycket fort fram och det verkar också som om det varit svårt för er vuxna att ta hand om de bakslag som ni borde ha förväntat er skulle komma (och som också kom). 
    Mycket bra skrivet!

    Inte förvånad att ts väljer att inte besvara ditt inlägg dock, ts verkar enbart vara ute efter medhåll om hur hemsk hennes styvdotter är!
  • smulpaj01

    Men VARFÖR är det så viktigt för dig att din dotter kallar din nya man för "pappa"?

    Är din dotter mindre älskad om hon inte gör det?

    Jag har vänner där bägge barnen kallar båda sina biologiska föräldrar (dom är en kärnfamilj) för sina namn, inget konstigt med det.

    Mitt barn har ingen pappa i sitt liv. Min exsambo ville då att mitt barn skulle kalla honom för pappa eftersom han tog på sig en pappa roll. Mitt barn var 6 år när vi träffades, men varken mitt barn eller jag tyckte det kändes okej.

    Han är NN och inget annat. Han har tatuerat alla sina barn på sin överarm, där räknades även mitt barn med, men han kallas fortfarande inte för pappa!

    Idag är det slut mellan oss, men han är fortfarande som en far för mitt barn. Barnet är 13 år nu.

    Släpp det här och låt ditt barn kalla honom vid namn - det kommer inte göra någon skillnad om han behandlar henne väl och som "sitt barn".

    Sen tycker jag du ska försöka ta reda lite mer om hur det står till med biopappan, det är aldrig för sent att förändra sitt liv och han kan bli en viktig person i din dotters liv framöver - det vet man aldrig!

  • smulpaj01
    Nöjd man skrev 2014-04-30 11:24:40 följande:
    Hur resonerar du nu ?

    Om TS dotter VILL kalla sin styvpappa för pappa och både han och TS är ok med det.
    VARFÖR ska hon INTE få det ?
    För att det är en oviktig fråga och inte värt att göra biodottern ledsen över. Känns som att det är mest viktigt för ts, inte för ts dotter - ts har nog förstorat upp detta inför barnen och det känns helt onödigt och dumt.


  • smulpaj01

    Då är det upp till pappan att göra sin dotter trygg med honom.

    När jag flyttade ihop med mitt numera ex så tog han till sig mitt barn som sin egen. Det fanns aldrig någon svartsjuka från hans barn gällande detta, mannen sa ofta "vad skönt att min dotter är så säker på mina känslor för henne så hon inte blir svartsjuk och/eller orolig när jag umgås så mycket med ditt barn".

    Så sluta skyll på hans dotter, lägg problemet där det hör hemma - hos pappan!

    Du och pappan kan aldrig VETA om det är en genuin oro och osäkerhet hon bär på eller om det är så som du VILL tro - att hon har ägarbehov och inte vill dela med sig.

    Jag läser allt du skriver, men jag håller inte med dig. Det får du faktiskt ta när du skriver i ett forum på nätet, alla kommer inte alltid hålla med dig!

Svar på tråden min styvdotter och min dotter