min styvdotter och min dotter

Jag förstår inte varför man ska dra in BUP och få diagnoser hit och dit. Tjejen behöver lära sig att hon har inte ägarrätt på sin pappa. Punkt!! Det är inget konstigt. Om lilla tjejen vet att han inte är hennes biologiska pappa och känner behovet av att kalla honom för pappa och HAN är okey med det - vad är problemet?? Snacka om att dom vuxna skapar problem! Hon kan vara medveten om sitt ursprung och ändå kalla honom för pappa. Hur skulle detta leda till att dottern skulle hata TS barn? Det är ju en situation som ska lösas och då behöver ingen hata ingen! Tjejen kanske kallar honom för pappa en period och sen kanske hon inte tycker det känns rätt längre. Men då får det väl vara så! Att stötta en egoistisk dotter som vill ha pappan för sig själv är helt korkat enligt min mening. Vad hade hänt om dom hade valt att adoptera ett barn?? Ska inte barnet heller få kalla honom för pappa då han inte är biologisk pappa till adoptivbarnet? Och då ska den biologiska dottern få rätt??

Så du menar i fullaste allvar att det är vid att ge efter för den som ställer till med bråk (styvdottern) att man löser saker? Det ligger på ts och hennes 6 åriga (!!!) dotter att få husfrid? Du verkar inte tycka särskilt gott om ts' dotter? Var är din empati för henne? "Låtsasleka kärnfamilj"?? "Hon har en pappa"??? Jag menar, vem sitter igen med den såraste känslan? Styvdottern som får veta att faderskap inte handlar om biologi, eller ts' dotter som blir nekat att komma nära sin pappa/styvpappa på det sättet hon behöver? Får man syskon -styv, hel eller halv, måste man dela. Det är ingen som själv bestämmer att få syskon?

Varför har ni egentligen problemet, skulle du säga?

Du skriver att ni gjort allt by the book. Ni har gått långsamt fram (fast ni bott ihop lika länge som du varit separerad), och ni lät till och med barnen bestämma takten (varför fick barnen göra det? Du tycker ju inte att barn ska bestämma över vuxna), men det gick så fort och lätt för dem att ni snart sov hos varandra (inackorderade var ni ju tydligen redan enligt tidigare inlägg). 

Till detta kommer sedan din utsago om hur överens ni är, du och din sambo. Han vill gärna vara hennes pappa och vill bli kallad för pappa också. Ni tycker likadant säger du, men hur säker är du på det? Han gör tydligen inte som du tycker i alla fall? Han går på sin dotters - vad du benämner som - "martyrskap" och fogar sig i hennes vilja. Eller har jag missförstått något? 

Du skriver också att styvdottern ibland kallar dig mamma, samt att hon kräver uppmärksamhet från dig som du då ger henne eftersom du älskar henne som om hon vore din egen. Det låter också som en ganska konstig grej. Varför styrde du inte upp det från början? Och varför bemöter du inte det nu? Du är ju arg på att hon inte tillåter din dotter att kalla din sambo för pappa. Du tycker att hon "slår undan benen" på din redan tillitsskadade dotter när hon försöker förbjuda det. För mig låter det som en aning motsägelsefullt om du medan du befinner dig i den känslan ändå skulle tycka att det var så fint, okej och harmoniskt om och när hon kallar dig för mamma. 

Är det så att du tycker att styvdottern är det enda problemet? Skulle allt bli lite bättre och mycket lättare om hon bodde heltid hos sin egen mamma kanske? Eller kanske om pappan lät henne veta hut? 

Du måste väl ha några egna tankar om hur detta bör hanteras? Problemet är väl inte pinfärskt?

Till skillnad från vad du menar, så tycker jag att allt verkar ha gått mycket fort fram och det verkar också som om det varit svårt för er vuxna att ta hand om de bakslag som ni borde ha förväntat er skulle komma (och som också kom). 

Styvfamiljer är verkligen INTE optimalt. Stackars, stackars, stackars barn. :(

Mycket bra skrivet!

Inte förvånad att ts väljer att inte besvara ditt inlägg dock, ts verkar enbart vara ute efter medhåll om hur hemsk hennes styvdotter är!

Märkligt att du inte ens kan bemöda dig med att svara på ett så pass välskrivet inlägg. Vad vill du ha ut av tråden? 

Hon verkar aningen...krass ja. Men ärligt blur jag ganska uppgiven själv över hur svårt vissa av här har för att se det ut det yngsta barnets perspektiv! Ingen vill heller kommentera det faktum att styvdottern ibland kallar ts "mamma" och den uppmärksamhet hon önskar av ts. Ska man inte jobba för att lära barn att dela? Lever man i en styvfamilj är det extra viktigt (även om familjesituationen inte är självvalt! När är den det liksom...?)

Kan du se något ur hennes perspektiv? Överhuvudtaget?

Blir du kränkt av allt? Att mjölken är slut på ica? Att det blir kallt på vintern?

Är du på riktigt seriös när du påstår att folk kränker dig när de inte håller med dig eller på ett sansat sätt ifrågasätter dig som Påven Johanna gjorde? 

 

Sorry! Var lite för snabb med att döma dig. Blandade lite ihop nicken...

Ja det kan inte va lätt att ha skilda föräldrar. Bara den som levt i en dysfunktionell styvfamilj vet väl det.

En, just for the record; det kan va jävligt att växa upp i en vilken som helst familj som inte fungerar som den ska.

Förstår inte varför ts reagerar som hon gör här. Känns ganska överdrivet. Man måste tåla kritik om men skriver här.

Men, som jag redan skrivit; många här klankar ner på ts och tror sig veta vad hon känner för styvdottern. Känns som styvdotterns ganska normala egobehovet av att få säga "han är min pappa. Bara min min min" går före minsta tjejens behov av att känna att hon har en farsfigur hon kan lita på och få glädjen av att kalla honom pappa. Många här som inte ens velat svara på varför styvdottern inte skulle må bra av att lära sig att dela/att man inte äger andra. På varför hon får kräva uppmärksamhet och få säga mamma till ts, samtidig som hon nekar ts' lilla dotter detsamma. Vi hade lite samma tendenser här tidigare, fast inte så extremt och handlade inte om att få säga pappa. Men här blev dottern satt reellt på plats. Ska man kräva/neka måste man själv göra det man kräver/nekar. Även barn måste få lära sig "live as you preach" läxan.

Konstigt... Kom att tänka på ett inlägg för ett bra tag sedan där detta med vad man vill kallas av andra dök upp. Tror det var någon som inte ville kallas bonusmamma eller nåt (minns inte exakt). Då blev det ramaskri! Vilken hemsk person. Barn, och vuxna fick kalla vem de ville för va de ville. Man kunde för fan inte bestämma vad bonusarna fick kalla en.

Mycket konstigt...

Fast om din dotter mår så dåligt, så kanske det inte hjälper med att bara få säga "pappa" till sin styvpappa? Hon kanske behöver professionell hjälp? Om styvdottern BÖRJAR må dåligt ENBART för att hon känner att någon håller på att "ta hennes pappa ifrån henne", så måste ni ju motverka det på nått sätt. Det är väl inte bättre om BÅDA barnen mår dåligt. För styvdottern mår ju dåligt pga din dotter - din dotter mår dåligt pga andra orsaker. Äh, jag vet inte. Egentligen tycker jag att din dotter borde kunna kalla din sambo för pappa. MEN om det är på bekostnad att en annan liten tjej ska bli orolig och ledsen, då är det inte okej längre. Avskyr när två familjer möts och ska försöka bilda en familj. Det funkar sällan. Detta är anledningen till varför jag bor själv med min son, och min pojkvän bor själv med sina barn. Skulle aldrig få för mig att leka familj med några som inte ÄR familj. Fast alla gör vi ju olika. Och i vissa fall fungerar "låtsasfamiljerna" smärtfritt. Fast i de flesta fall blir det bara skit och pannkaka av allt. Som i ert fall, t ex.

Jag förstår inte att så många bara väljer en sida i det här. Det är mer komplext än så och så är det oftast i livet. Det är inte svart eller vitt......

Som jag skrev tidigare så är TS, hennes man, hennes dotter och hennes styvdotter en FAMILJ. Lös frågorna som man gör i en familj där alla barnen är biologiska. Tro inte att de är förskonade från konflikter av den här typen. Inte ovanligt att biobarn säger till varandra att det är min pappa/mamma, inte din. Även fast de vet att så är det. Klar föräldrarna då säger att de är mamma och pappa för alla sina barn. Det finns INGET som kan vara hinder att styvdottern ska kunna säga pappa till sin styvpappa. Och om hans dotter säger att hennes styvsyster inte ska få göra det så tycker jag att hennes pappa ska säga till henne att även fast han inte är pappa som han är till henne så är han pappa till sin styvdotter också.

Att hon är väldigt bekräftelsesökande kan ju vara en fas och ibland så behöver man lägga mer fokus på en del sidor och barn för att de är i en sån fas just då. Tycker att det kan finnas anledning att pappan eller du ger din styvdotter lite extra tid men inte på bekostnad av din dotter. Det är viktigt att hon får känna sig viktig och omtyckt hon också.

Slutligen så är det ju så att ALLA familjer har konflikter. Det är inga problem. Problemen kommer när vi inte vill lösa konflikterna för att vi bara ser allt från vår egen situation och kan inte förstå att det faktiskt finns andra värden och sätt att se på saker och ting. Det tenderar att bli mer tydligt i styvfamiljer upplever jag. Det blir mer jag och du än vi..........................